ser cirkeln från "ovan" och ser
en himmelsvid klangskål
det
är vackert
*
(du sade)
jag skall förtälja
dig
hur natt blev dag
hur dag blev natt
då tidsaxeln försköts
av skuld
rördes vid axlar och försköts
detta
är icke den skuld vilken talas om
hon väver vad komma skall
*
i drömmen kom du
sade
jag läste ditt brev
dina ord
rörde vid intet
insåg storheten i verkligheten
*
hur kan hon givas ljus av solen
hur kan något
nog åt
så vackert givas ljus
lysa genom solen
hon tar emot detta ljus
tvagar det
i källan rent
i månsilver
hon vandrar före
mödrar gör så
ancestors
jag ser snö falla
vet fallandets
stigande
vet vitas smältande in
så stilla
skall jag andas
andas mina steg ur ensamtyngds snara
nej
jag räds ej vara för mig själv
det är ej ensamhet
jag flyr ej heller ensam
ser dess gissel
så må oceanen lyfta det tystade
ur stormfåglars strupe
må vingar bredas ut ur bröst
omsluta mig
ur detta bedövande
frosttöckens
skruda mitt träd med tysthängen
så sätter du dig till vila
tusenblad falla mjukt
mjukt över dig
smälta
du stiger upp rör vid intet
du hör
tårar sköljer stilla
upp ur bröstets alltid vetskap
det är en källa
till kärlek
flödande genom meningsskap
sinar gör den ej
göms gör den
så många gånger
har källan trampats på
smärtvågen stiger
allt högre
varför utsätta barnet
i flätad korg
naken
i skogen till vilda käftar
till otämjda av sina hjärtan
därför
där
för
barnet
dessa
genom kärlekens bud
så må då mina tårar vara slöjan
vilken skänker mig styrkan
se in i käftars djup
må du sannhets möte ske
en gång innan jag lämnar detta liv
en gång innan jag lämnar
denna
drömvandring
jag skall förtälja
dig
hur natt blev dag
hur dag blev natt
då tidsaxeln försköts
av skuld
rördes vid axlar och försköts
detta
är icke den skuld vilken talas om
hon väver vad komma skall
*
så säger jag i denna dag;
dömer ni ut mina tankar
då dömer ni ut edra tankar
ty vi är i varandra varande
varande varandra
är jag en prägling av mina tankar så vet ni universums tankar
var gång jag sökt tvaga mina tankar
likt trädets grenar hållit mig
tätt intill
ert hjärta
i tilltro
icke tro till
era ord lagda
jag har med hjärtat tänkt
tänkt till mig allt det
ni sagt
intet av dessa edra ord är
i är
är jag en prägling av mina tankar
då borde ni stått mig bi
i alla de stunder jag sökt tvaga dessa mina tankar
jag har gnuggat dem mot flodens stenar
tårar
vattnet har färgats av mitt blod
jag har blött och jag blöder
varför
säger ni alla att jag tänkt till mig
tänkt till mig det oerhörda
o er hörda
ett stjärntindrande barn
alltid
så har ni sått grus
saltgrus i mitt öppnade
i mina sår
mitt hopp
har så många gånger grusats
jag har bönat
jag har bett
tanken ligger ej utanför mig
jag ber nu mig våga
våga förverkliga
mitt liv
jag vet att jag är
dotter
tjänarinna
prästinna
så skall mina steg
mina händer verka för allts allt
det enda jag ber är; för min make till min sida
till mitt hjärta
så var era ord lagda; din make är hos dig
och jag vet att ettheten har makten
kärleksmakten till att hela mitt slutna hopp
så
är jag en prägling av mina tankar
hela då linjerna av det jag ej längre vågar
jag har tvagat mina tankar
stridit med andesvärd
slungats i rytande
stormar
detta
förmår jag ej mer
ej längre, utan etthet
om jag är
en prägling av mina tankar så är ni
en prägling av edra tankar
ni tillsäger oss: är det så ni vill behandla/tanka edra barn – så vad tänker universum
vad sår ni för sår i edra barns vidöppna ögonhjärtan
så
är jag
en prägling av mina tankar
viska då
helandeordets balsam
låt mig leva det vilket är
mitt liv
mitt allts liv
genom åren bad han om gåvor
ett virvlande barn
en virvlande alltidbarnssjäl visade honom bönens krets
du behöver ej bedja om
allt är redan givet
står du ständigt på knä
med slutna ögon
med ansikte vänt till lidandets kors
så
präglas du
ditt hjärta tillsäger dig;
se det uppenbara
se livet runtom dig
med dig
kristaller
kristaller är vackra
allt i flöde är vackert
men
häll hav på en glasskiva
havet kristalliseras
är det
kristaller
inte sådana
nej
det är
stelnade formflöde
havet stiger in
instiger i ett gemensamtsörjande
så frågar jag
existerar mellan
uppstår friktionen mellan
är då
livet
friktionen
*
jag undrar
i denna dagshand
är det så
vaknar fåglar i gryningsvinge
i eurus famn
flyger fåglar i skymningsvinge
i sefyrs famn
jag är ett land i främmande ocean
kanske någonstans
någon stans
dans
stans
i ett stansat hål
mörkret
pupillen vidgas
lyses upp
vid anblicken av mig
så frågar jag
är det så med fåglar
så låter jag ljuset brinna
ännu en stund
i min kammare
kanske någonstans
någon stans
dans
stans
i ett stansat hål
mörkret
pupillen vidgas
lyses upp
vid anblicken av mig
jag är ett land i främmande ocean
*
(förvånad)
med vidöppnat bröst
strömmar
tårar
violinens strängar rör vid
fönstervingar svartblänkande
speglar fallen
slöjas
av mina frysandefingrar
lyfts hake
knäpper upp brosch
ur bröst
i kupade händer håller jag varsamt
kristallotus
mitt hjärta
förvånad ser jag det brista
i brinnande stjärnglöd
drömmer
det
jag ser kvinnan ensam sluta armar
om
sig
*
(var natt vänder hon ansikte)
i en av alla cirklar
lever ett träd
trädet bär ett namn
inom
har slutit blasd
inom
fingrar
grenar
i dessa stunder av liv
är trädet naknat
frysande
inom
andas låga svagt
var natt vänder hon ansikte
in i himmelsängder
det är då ögonen
strålar
det är då lågan
stiger
ur bröst ljuder bevekandestämma
stjärnblad
vikes
ut
det är då vind
andas
vind i fingrar rör vid gömda
det är då stammen i purpur
skimrar
var natt hör han henne
det är då han
närmar
sig
lägger sig runt stammen
vitskimrande päls
höljer hennes bara fötter
det är då nattvärdar
ler
ty de hör deras vackra
stämmor
väva
var gryning
är
platsen
tom
*
(i är)
stormar
rev och slet
runtom
helt stilla lyfte hon sig ur
såg in i är
strömmade lugn
*
(kan ske)
han fann
henne
så sargad
så skadad
av liv
han satte henne upp
lutade henne till deras stam
han såg henne
hon såg honom
du kommer rädas
mitt väsen
flämtade svagt hennes låga
ändå
upplevde hon
kärlek
så sargad
så skadad
av liv
han satte henne upp
lutade henne till deras stam
tillredde molnbädd
i den satte han hennes återstående
han knackade stenar
inte hårt
inte omilt
stenar lade mönster inför hans händer
steg in i hans händer i raklinje
han knackar stenar
inte hårt
inte omilt
de kom ur hennes bröst
allt klarare vågade lågan stiga
han såg henne ta in strimma av hans ljus
hennes bröst lyftes darrande
hon såg honom in
han mötte hennes gnista i händer
han knackar stenar
inte hårt inte omilt
hon ser stenar blommande
skruda marken vit
du räds icke mitt väsen
du flyr ej bort
trots
den jag är
du räds icke
flyr ej bort från det lätta
i mötet med mig
du ser mina hjärtvingar
man
detta måste du se
detta skall jag se
räds ej mitt tysta
lika lite
som du
lika mycket
som du
förmår jag icke mer höra
piskan vina
förmår jag icke se
ansikte bortvänt
förmår jag icke uppleva
ryggens hårda
detta förmår är mäktar icke
jag är numer kristall
lika lite
som du
lika mycket
som du
förmår jag icke mer
höra piskan vina
förmår jag icke
se ansikte bortvänt
förmår jag icke
uppleva ryggens hårda
detta förmår är mäktar icke
då det enda
mina händers önskan är
att vara
förlängningen av hjärtats sol
vet vi icke detta
då vandrar jag hellre ensamhet
ensamhetens gissel
är ej att vara för sig själv
vet vi icke detta
då vandrar jag hellre ensamhet
sluter mina armar om mig
sjunker in i jorden utan synlighet
kan ske väcks jag av dig
en stund i livet innan alla blad
förmultnat
ja kan ske
väcks jag av dig
en stund i livet vid din
nuddande kyss av mitt hjärta
efter alla dessa lagda årsringar
låt os blomma i vår ålders
blomning i
barnets
ring
cirkel av ljus
vindmoders händer
och jag skall drömma mig bort
från smärtans alla snaror
alla kvävhavs negationer
hologrammet heter
kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar