kaprifol
hänger vissnad
på väggen
minns doft
sluter ansikte om
ögonvingar flyga friljusande
kaprifolen strömmar grenar bladsolfjädrar fläkta
jag följer vägens
öga
är doftregn i
vintergömma
humlans sånger fyller min hud
*
en gammal mänskligvarelse vandrar
är det en mänskligvarelse
ryggen är böjd så är det
upplever ej att ryggen är böjd av tyngdbörda
det är bilden av låt oss säga blåklocka, snödroppe
*
klockhänge
vackra
blå
ljuda dalsänka
ur trädstammar
stiga
de
ur fingrar växa
trådar
de skrider uppför
välsignas
av
vise
*
så ser jag denna mänskliggestalt vandra
klädd i vintermantel
med huvudtanken tänker jag; du borde vara gråmantlad
manteln borde vara mer sliten
så är den ej
denna mantel är vitgnistrande
sidenjord vit
håret är spindelvävsvitt
skimrandevackert
anande blått
en stav håller gestalten i handen
i den högra
den bars i vänster
nu är den i höger hand
staven är vit
avbarkad
vit men ändå med mönster
stegen är barfotade
mänskliggestalten nynnar
glädje
lycka
fröjd
så är gestalten en järnklocka
en kyrkklocka ljuder med mjukklanger vackra
kläppen är en droppe av kristall
visst kan kläppen vara av detta sköra
skör är icke svag
klocka är av järn
vad är himmelskt järn
lyss till
sången
en gammal mänskligvarelse vandrar
är det en mänskligvarelse
ryggen är böjd så är det
upplever ej att ryggen är böjd av tyngdbörda
det är bilden av låt oss säga blåklocka, snödroppe
ansiktet är leendeljus
barnet sitta naket i
snögnistrande eldring
vita lågor
andas
huden är rodnande
barnet fryser ej
är förväntansfyllt
så mötas ögon
de smälta in i varandra
barnet
stiger in i gryning
klockhängen vänder skålar uppåt
tar in gåvoregnen
giver ut
svarsregnen
stig in i
godtofflor mjuka
de hölja dina fötters strängar
hälar vila i helandehänder
tåblommor slå ut
bäckar
källa porlar
under valvbågar
så vad är ett nytt år
trädfolken är mycket visa
trädfolken lägger en ring
i kärlek
runt sin stam
så älskad
håller jag dig
livs stegande
livs stigs ande
ett nytt år
är det ett sådant – ett nytt år och är detta nya år denna dag, nyårsdagen den 31 december eller är det nya året då deras gåvor frambäras, detta frågar jag;
är icke den gesten en av de vackraste innebördsgester
guld rökelse och myrra frambär de
jag renar dig
i andens ljus
är icke himlens alla stjärnor tillförne nog för människans öga
förmår hon icke se sitt stjärnvigda förmår hon icke se sina flygande jordesteg
varför fäster hon dessa med hårdknutar
*
älskade
dina tröttade ögon
famnar mina vingar
vid din huvudgärd vakar jag
i nattens andning
i gryning
sveper min bön in
i gräsens havsvindar
sänder
mina händers springare
i solspanns vaknan
tager jag emot
daggens
klara
silverne
älskade
jag baddar dina ögon i
lysterklar stämma
smörjer din hud med helande dofter
kysser din panna ljus
så är min vilja att älska
du vackra himmelsklara
väkterska
herdinna
led mina stegs klara källsång
*
Ord kom till mig; faktum är, poetiska bildsprång:
(faktum är)
sedan de steglat mig
band de mina händer
högg av
handlederna stack de i eld
svartkolnad
vandrade
stegen
blicken såg bakom ej böjd
ty jag vet
kolets
ord
de avslutande orden var att jag ser bakom kolets ord, jag var på väg skriva ordspann. Så skrev en vän till denna strof om kolet varandes vi är ur samma ursoppa
vad ser jag
jag ser ursoppan
urgrunden
grunden
ur
jag ser med ens en järngryta
och jag ser vatten i samt svart kol
en hand lyftes med ett låt oss säga saltkar, en ströare men samtidigt kan det vara en hand vilken tar in stjärnstoff och kryddar soppan med, soppan klarnar.
jag ser denna järngryta och ser hela människan;
vatten – kol – järn – stjärnstoff
ja människans händer binds med många rep och slanor
just orden
ursoppan
urgrunden
grunden
ur
är särdeles upplysande
för se, genom detta hur en soppa kokas
med ens är det inte underligt varför vissa ingredienser helt klart är smakförhöjare
eller varför exempelvis två morotstärningar hör samman
urgrunden talar
ur grunden
grundade
ur
urkällans språkande
skrev om vända ryggen till
om bokryggar varandes trygga
så många gånger stiger en mening fram vilken jag läste sagd av Chagall – de frågade honom, har du läst alla böcker
han såg lite undrande på dem och svarade
jag brukar lägga mina händer på bokryggarna
de berättar för mig
det är mitt svar på din fråga
de förtäljer mig
det var en gång en öken i människohavet
barnen dansade blomstrande girlanger
ansiktsleende i sandhavens
vågor
veckade mantlar
kanske mjukvikta servetter
kanske stora vida solfjädrar
i nätterna var det
kallt
barnen satte sig närmre
tände eld
natt till
natt
brann eldar
berättarord
flätades
en natt syntes sanden glimma
glänsa
stråla
glasbitar var sand av
eld
det var då jag lade mig i glasvingar
glasvingar slöts om
så var jag i en glaskula
vilken var färgen
den dina ögon ser
du fann kulan
så varmvackert var det i din hand
nåväl en kula var jag
du plägade rulla mig
mellan fingrar
det var då jag sjöng dig klanger
du växte och det fanns fler kulinnehavare
ja ni samlade kulor för nu fanns det många och du
visste ju inte mitt vara
ibland såg du väl underligt in i kulan
det var som om dina ögon
hörde det du inte såg
men du skakade av dig synen
ni började bygga pyramider allt säkrare
allt högre
dankar klirrade
pyramider
föll
du tröttnade på dessa spel
märkligt nog höll du mig nära
du såg en spricka
rätade ut handen
lät solregn röra vid
det var då
kulan vek ut vingar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar