den 4 december 2010

om människan
så gärna väljer att lägga allt utanför sig
centrerat runt sig
sig
vad är det då som säger att hennes bön är gällande
att människan är den bedjande
kanske gudomen – vilken människan så gärna i svåra stunder lägger utanför sig - kanske den gudomen är ständigt bedjande
kanske den gudomen ständigt lever i bön
i bön till människan


det är märkligt att människan vill i sin vill vilja
vill centrera allt till sig och vara i centrum – navet, ändå
frånsäger människan sig allt det hon finner göra ont – så kallade straffdomar lägger hon på gudomens axlar
ser ett ok vilket är enormt
ser samtidigt hur detta ok helas och blir en harmonisk rörelse
lemniskata
lämna skulden
faktiskt ser jag lämna skatan
ja även lemmlar och skata
jag ser skatans svartvita, men det vilket genljuder är, att de lever i par, överger ej. så ser jag lämmeltågen – alltid till målet/meningen
det är märkligt att människan vill i sin vill vilja
vill centrera allt till sig och vara i centrum – navet, ändå
frånsäger människan sig allt det hon finner göra ont – så kallade straffdomar lägger hon på gudomens axlar
ser ett ok vilket är enormt
ser samtidigt hur detta ok helas och blir en harmonisk rörelse
så vad är bönhörelse
är det böneväan
en väv
en väv vävs
fingrar flätas samman i hörsammande


ett ord har kommit och det har vandrat ut
jag vet att begynnelsen var be och jag ser ord;
behövande
behagfull
bestiga
besegla
begränsa
ser dessa ord i vidare perspektiv, ser hur ord har så vackra skikt, så vackra brunnar att ösa ur. stannar vid ordet begränsa, det är ju något vilket krymper, så ser jag ordet flyta isär i leendeljus och ser bönen gränsar till, bönen stiger till, bönen seglar till, bönen fyller hagen/hågen till, bönen andas till övermåttan. jag ser hur orden vidgas, gives förberedelseskönhet.
ofta suckas det; vad tjänar det till, tjänande är vackert, ty jag ser den svarta tjärnen andas, ser anden upptända svartskiva.
det finns betjäna och det kan ses vara negativt – men är det en negation.
ofta sägs det; jag får möta det jag förtjänar- men delas detta ord upp så blir det vackert: jag får möta det jag behöver/har behov av att se


förtjäna är ett vackert ord då det lyfts ur negationsgraven


människan gavs ej gälar
gavs ej fenor till att simma i hav
hon gavs två ben, fötter till bärande
inte umbäranden
hennes fingrar gavs trådar
flätade nät
hon kallar de sprittande in
hon bär dem nära sitt hjärta
de hör rytmen
djupbörden
sakta er
ej ovanför ytan var till att flämta efter luft
var i er hemvist
människan gavs ej vingar
hjärthänder gavs hon


med hjärthänder är människan förbunden
med hjärtat är hon en beseglare
hon har ej behov av bevis
livet visar
bönen i dess ljus visar
ty hon bär dem nära sitt hjärta
de hör rytmen
djupbörden
sakta er
allt är allt
därigenom är människan allt
hon är en sannfärdig behållare
ett kärl


fråga dig;
är det bara en fågel. en sorts fågel vilken kan flyga
är det bara en sorts fisk vilken kan simma eller flyta
är det bara ett sorts djur vilket skuttar, hoppar, går och så vidare
kan ett flygplan bara flyga i ett lufthav
kan en båt endast segla på ett hav
kan båten du skapat endas flyta på ett hav
kan flygplanet du skapat endast flyga i ett land
eller är elementen för all, ur det vi skapade alltet och ständigt skapar, är de redskap du bygger eller skapar till en specifik del av elementen eller är de för din framkomlighet
naturligtvis är de redskap vilka skapas till alla element, det vore väl förfärligt om du bygger dig en kanot och så vips når du havet från din flod och då sjunker den, så är det ej.
eldskålen kan brinna i varje hus, eldar slutar ej brinna för at eldringen lägges i en annan mark, båten sjunker ej då den når olika hav
båten är du
människan gör åtskillnad ej universum
den gudomliga lagen lever i bröstet ej på ytan
det är väl klart att fisken kippar efter luft då den tror sig kunna leva i en miljö vilken ej är dess tillhörighet, det gör ju människan. hon lever på ytan och kippar ständigt efter luft i denna förvirring.
människan gör åtskillnad ej universum, den gudomliga lagen lever i bröstet ej på ytan. även om ytspänningen är en av universums lagar, den sägs bära skeppet eller skräddaren, den bar hans ljussteg. men är det så eller är det samtalet vilket bär
samtalet
fridssamtalet
tillitssamtalet


vi ärver ej själsstämningar
de är ej genetiskt betingade
tanken är inte heller genetiskt betingad
kanske den gudomliga koden är genetiskt betingad
då behövs det inte funderas vidare över hur den skall knäckas
det finns inte behov av det
nej, vi ärver ej själsstämningar, vi tar helt enkelt – fasansfullt – över tankemönster
samtidigt är det ej fasansfullt, jo det är det då tankarna viras hårt om. men – ser du fasanen, den ligger i grästes så kallade virr varr hör steg eller känner rörelsen, vädrar fara och med sitt specifika läte flyger den upp, stegbäraren blir nog den mest rädde. fasanen låter intet oförhappandes ta över.
ur denna aspekt är det ej fasansfullt ty vi har möjligheten att frigöra oss.
dessa tankemönster är ej cementklumparna runt vristerna
det är vår vill vilja vilken gör oss vilsna
och det är ett tankemönster; jag kan inte frigöra mig
jag är dålig och så vidare
den ena skuldbördan efter den andra
vilken vi bevisar är sann
vi behöver ej bevisa detta ty vi är behållare, kärl av gudomlig dryck eller andning
hjärtskålar – kärl. se det vackraste av kärl framför dig i kristall, i silver i guld vadhelst du förmår se, men begränsa dig ej, du är vackrast i din värld och därigenom att allt lever så är allt det vackraste genom det vackraste
ty detta är det vackraste tänkandet
frigjort
alltså
vi väljer ej själsstämningar, vi tar över tankemönster
själen är leendeljus i tillit i andeljusets bröstkälla
den inlärda tanken, tankemönstret är en sinande källa, en infarktström, är uttorkad e ökenmarker
men var och en vet
vet oasens
vattensmyckets saga


nåväl dessa tankemönster är inte ett mönster
det är mängder av dem vilka svischar förbi
inte bara förbi ty de greppar om
jag sade att vi är behållare
har de senaste dygnen skrivit vindalle nu skriver jag vindtunnel
det är väl en god bild att vara en vindtunnel och tillåta alla dessa mönster att virvla färdigt
till slut ser du din vindtunnel
ditt vackra kärl
med ditt livselixir framstå
vattensmyckets saga
talar
är talande


så är det då stormen lagt sig


negationen är ej en negation i sig
den är gjord så av icke närvarande position
positionsljus
negationen är en positiv gåva lagd i skugga
i undanskymd vagga


vaggan är ställd på vinden
det vackra är att spindelmor fortfar väva alla drömmar i den
hon höljer vaggan i ett tunt lager av väv och damm
vad sker då du öppnar fönstret
hur ser solbelyst/genomlyst damm ut
och vad förtäljer spindelmor dig;
dimman är en illusion
en gjord negation
du kan lyfta den


negationen, vi ärver ej själsstämningar
vi tar över tankemönster
själen är leendeljus i tillit i andeljusets bröstkälla
den inlärda tanken, tankemönstret är
en sinande källa
en infarktström
är uttorkade ökenmarker


men var och en vet
vet oasens


vattensmyckets saga


vaggan är ställd på vinden
det vackra är att
spindelmor fortfar väva alla drömmar i den


hon höljer vaggan i ett tunt lager
av väv och damm


dimman är en illusion


en gjord negation


du
kan lyfta den


(av ålder stigen)
en man
älskade stenar


vandrade i stenriken
såg det månget öga ej ser
inför honom vek stenar ut sina bladskrifter
ja
mannen älskade stenar
det vackra var
att
i de stunder han vandrade
med stenarna
upphörde
stegräkning
det vilket är
dagar nätter veckor månader
stunder
årsvarv kunde vandra det bekom honom ej
mannen
bara
var
är


nog var det så
hon bars av luften i vindarne
hon såg en kvinna av människa
av ålder stigen vandra
alltmer böjd
det var då
hon rann nedför bergen
en bäck en flod en ström
vattnade
kvinnostegen
in i vitas sång
till solstrimma pekade hon
såg kvinna sakta resa sig
det var då hon svepte alla färger
i själars brunn
det var då
vindarne lyfte henne in i luften


var natt
strök mannen
milt
med handen över slöja lagd
ropade vindar in
till henne jag ser
till henne min vilja bär
färdas vackra


vid spiselkransens eldring
på hyllan
utanför
låg ljussläckare
vad kan jag göra
vad är livets vilja
så frågade kvinnan vid
hemmets härd
sakta
hon innehade ej brådska
lyfte hon
ljussläckare över sig
äntligen
är jag ej i ensamhet
är jag inom din närhet


mannen log
så lade hon handen i hans


de i ljuständarens hand
i eldring andas de livsvilja


tvillingflammor
i enande