vilka vingar strömmade i natten
släckta ansikten
tändas
pärlvingar
ej pärluggla
i skrivandet ser jag pärlugglans blick
hör svepandet av vingar
exaktheten
skogen synes mörk
ändå ser jag den månsilvrad
pärluggla
pärlljus
jag ser ej dessa vingar
jag hör orden upprepas
de är nattens mantra; pärlljusa rör vid ansiktsljus
så vandrar dagen
och;
människan är så invand vid streckkoder att hon lever i en ständig dekodning
dekodering, söker dessa streck, är de mina eller ej
streckkoder
underskrifter i koder
allt i koder
kan verkligen denna streckkod förtälja dig liv
skräckbarrikader byggs skyhöga
korthus
plockepinn
de hus vilka byggs i kärlek rasar icke
skräcken däremot bygger barrikader alldeles av sig självt
ja dessa byggen är herrelösa
ty de byggs helt utan
balansering
de första skyskraporna byggdes
rakt upp
så vandrade jordbävningar och annat in
det upptäcktes att dessa byggnader hade behov av elasticitet, vilket kan liknas vid andning och därmed balans. byggnaderna hade behov av rörelseutrymme – ja, så är det.
en svajmast följer alltets rörelse – varför gör den det; svajmasten förtäljer dig bärandets konst, stå icke med uppspärrat skräckansikte – en stelnad rörelse. följ rörelsen.
svajmast eller svajande används ofta i liknelse av att vara icke bärandestark, den är bärande, närmare bestämt livbärande. den vilken klättrar upp till dess topp, spira har övat detta konststycke och vet till fullo vindarnas kastbyar, men vet ävenså den sanna vindens skönhet. de flesta negationer har en så kallad djupare verklighet eller en positiv bakgrund vilken är vishet ur visdom av andeljus.
*
(pärlljusa rör vid ansiktsljus)
han lägger vänstra handen till sten
till klippa
klippregn har fallit
hur kan stenen gråta
stenen
har inget hjärta
så är det
stenen har inget hjärta
har lämnat egot
är
i sitt hjärta
i inget i allt
så är stenars visdom
hon gråter tårar av blod
vände taggar inåt
detta för att ej såra omgivandets hud
omgivandets ansikte
ros stod i människodalen
såg smärta fylla
uppfylla
spåren
varför glömmer ni frågade ros
de såg på henne med tomma skal
över saltplåtar hade deras steg släpats av lystna
de såg på henne med tomma ögon
fyllda med skräck med oro djup
inom bakom stängda såg ros
människodalens hopp
så
viskade hon
så viskade hon
hela er
vände taggar inåt i kärlek till
barnens ansiktsljus
han fann stenen
lägger vänstra handen till
en mjuk vinge
lyssnar
hör stenen till
jag gråter ty mitt hjärta har hört
dina steg nalkas
dina händer
rör vid
mitt
inre
ur taggar växa bladpärlor
hans fingrar rör vid hennes inre
ur bladpärlor stiger hjärtblad
grönskande mantel ur
fingerljus
han skymtar inreklädnads rubinröda rosendoft
hon vänder sitt ansiktljus in i
hans klarnade ögons
vidgade insikt
pärlljusa rör vid
befriar
ansiktsljus
(innan bilan faller)
i min hand vilar min hand
stegen
knarrar
flätar fingerljus
vaggar
salvia
mitt ansikte
är
osynligt
håller händer
för
strimma av ljus
skär
genom
bindeln innan
bilan
faller
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar