ur mörker i i ljus
ur ljus in i mörker
blåsilvrade nattslöjor
höljer hennes vackra ansikte
denna slöja är stjärnfolkens sammanflätade fingrar
stjärnvävs nattäcke
skrudar markers hägn med pärlstjärnor
så andas moder månes ögons vackra drömljus
nuddar
snuddar vid
barnens hjärtvingar
barnet snubblar, handen far ut
orden far ut
blixtsnabba oåterkalleliga
orden handen är ett kastspö utan rulle utan vev
det går ej att åter veva in kroken
den vuxne bannar barnet; säg förlåt – man ska säga förlåt
barnet ser den vuxne, ser på den vuxne med oförstående undrande blick; vad betyder detta, vad är detta för ord
vilken villfarelse är detta
varför tvingar du mig säga förlåt
gång på gång ljungar den vuxnes krav; säg förlåt
den vuxnes stämma kräver
kväver
kväver tilltron
barnet säger förlåt – så underbart tyst och skönt det blev – tack och lov, var detta det enda vilket behövdes för att få tyst på eldfurien, var ordet förlåt det enda – ja, då kan jag använda det ofta – det är det värt, hellre det än det där högljudda
ja, barnet säger förlåt, sakta nöts läxan in: säger jag detta förlåt då ler den vuxne och så händer det igen och igen och igen och igen, igen, igen
vad är det barnet ser och känner
jo: det är tillåtet så länge jag säger förlåt efteråt
ursäkta är förlåt
men ursäkta är ur säkta
ur sekt ta
barnet har inte vilja till att skada eller göra illa, det begreppet existerar ej i barnets värld, den värld vilken är allt, den världen är god
godgörande
och barnet upplever sig i allt vara godgörande
nej – barnet bär ej vilja till att göra illa, så det du kan berätta för barnet är att du blir ledsen eller att det gör ont, men tala lika ofta om att du blir glad och att det gör gott – ja säg de mantrana dubbelt så ofta som du säger negationen. barnet kan ej veta styrkan i sina nyp då du bara ler, kan inte veta styrkan i ordnypen då du ej meddelar dig med barnet, hur skall barnet få sundbegreppen då du skrämmer det.
gör ej en sekt av förlåt och ursäkta
se templet skymta
bak slöjan
se templet stiga fram
upp ur sänka
sänkor är vackra
dalar är vackra
visst kan en sänka eller en dal synas vara mörkare i nattens händer
det är en slags skugglek
det är ej onaturligt ur perspektiviskt seende
i stjärnvärldar lever allt liv
lägges med varsamma händer
i mörker
i mörkret minns barnet stjärnvärldar
stjärnvärldars dröm
vilja till liv vaknar
barnet stiger ur mörker in i ljus
*
hjärta
min hjärtglöd
jag vaggar dig
i mina händer
lys
upp
mörkret
vilket faller
ned över mig
brinn
låga
i mina händers skålar
eldskålar
skift
nyckel
skiftande
nyckel
skifta är ett slag av ömsa
så låt denna nyckel skifta svårmodets tunga svepning
*
det sägs att jag ej säger vad jag vill
det gör jag
och det är då ni säger att jag inte vill det jag vill
ibland får jag till och med höra att jag säger nej eller inte nej för att jag ska få tycka synd om mig själv, jag tycker synd om mig själv, men inte av det ni tolkar det till. orsaken till att jag tycker synd om mig själv är att det gör ont att höra tolkningar av mina upplevelser.
och – var gång jag skarp uttryckte det jag ej ville, då veks blicken undan eller i sidled av den vilken fick nej och ryggtavlan blev det jag såg, samt min kinds rödblossande glödande smärta samt kroppens glödande smärta
nu vet jag mycket väl att smärta går att tänka bort, det
har jag skolat mig mycket väl i
kroppssmärta går att tänka bort
som att den ej existerar
*
jag skall måla mitt ansikte till oigenkännlighet
så kanske jag får vara ifred
ord uttalas så differentierade
ifred
i fred
och jag vill vilja dem båda
*
i en av de mörkaste av nätter
låg hon helt stilla
blickade ut
det var som hon sökte
sökte blicka ut genom ramen den inramade rutan
sökte med ögonhänder öppna haken
hon fäste blicken i de höga granarnas skönhet
såg hur de skrudades lager vid lager med
vita snöpärlor
pärlstjärnor
matta var de ty denna natt höljdes moder månes ansikte
i en av de mörkaste av nätter
steg hon upp
ställde sig vid det stängda fönstret
såg marken gnistra
en enda gnistrande stjärnljuspärla
vad viskar du mig
vilka ord
är
kanske var det en gnistpil vilken genomborrade
hennes bröst
nej bröstet
var redan genomborrat
kanske gnistpilen var den vilken fick henne att inse
fyllde henne med insiktens ljus
hennes bröst var en öppnad svart grotta
ekande
ihålig
ändå så fylld med smärta
hon hörde vindarna
vina genom varje kammare
varje vrå
hon såg hur bröstet en gång slets upp av huggkäftar
såg hur hennes blodsströmmar
flöt vida ut
kanske blev de rötter
kanske växte hon i
skogen den höga
fria
vilda
upplevde vindarna susande
svepa frigöra hennes hårt
flätade hår
kanske dansade hon med vindarna
där i det höga gräset
där
där inte någon såg
kanske lyftes hon
flög
seglade med vingfolken
kanske dök hon in i havets händer
kanske
i en av de mörkaste nätter
infann sig klarheten
det brann eldar flammande inombords
hennes ögon var vitglödgade likt markernas vita
hon såg och såg
det var som att hon sökte spräcka fönstret
som att hon bad granarna att
lyfta henne ut
insikten brann klar
beteenden
yttranden
svepande
örfilar
så trött är jag av allt detta hjärtoförstånd
så trött
jag orkar ej lyfta handen
ett finger
vet ej hur jag
om jag vill lyfta mitt ansikte
till slut
av kärlek
i kärlek
må det ske
av örters gåva målar jag mitt ansikte
mina händer
till
er
jag bär en mask av oigenkännlighet
mina steg
lyfter jag
ur
hon tände ett ljus för välgång
bad ljuset brinna med
eviglåga
viskade
jag älskar er
hon svepte en sjal
en vintersjal runt sig
lämnade
allt
allt lämnade hon utan ett ord till farväl
så hade hon gjort en gång i sin
ungdomsvandring
redan då
visste
hon
nu åter
tyst för att inte störa
smög hon ut genom dörren
stängde den bakom sig
hon gick
och
gick
det spelade ingen roll vart
det enda hon hoppades var att vägen hade ett slut
dagen grydde
de fann ej hennes spår
snövindar
svepte
spårstigen ut
inte ens en
minnesaning
kunde
skönjas
de kunde höra vinden viska
mindes en stämma
de kunde höra vindan viska
jag söker frid
den frid jag
ej gav
mig själv
jag andas min kärlek till er
därur lyfte hon ansiktet
såg morgonstjärnan
jag hälsar dig
mitt barn
jag vaggar dig till ro i denna människogryning
i en mörk natt sitter jag
med hårdband runt
i en så mörk dal
att det är
orkar ej lyfta ett finger
vet ej huruvida jag bär vilja vända mitt ansikte in i ljuset igen
i det ljuset är det alltid
jag pratar om det dagliga livets sociala verk
*
nej
be mig ej om ursäkt
jag har ej lärt er att be om ursäkt
ty jag vet att ursäkten visar ett skeende för barn
vilket säger; ber jag om ursäkt är det tillåtet att göra igen och igen
det är så dumt av föräldrar att tvinga barn till att säga förlåt
barn gör ej för att skada
det gör ej den vuxne heller, vilken ur frihet vet innebörden
förlåt är ett vackert innebördsord
låten förlåten falla
förlåt ät ej en skugga
*
(kroppsmålning)
av alla de örter jag älskar skall jag be till
röra dem med sol
med vind
med stjärnor
i gryta
i eld
i månsilvrad fullhet
jag skall måla kroppen till av det de skänker
ett omslag
av
jordan
så skall jag lägga kroppen i snö
för mig känd
för allom
okänd plats
ej märkt
gnistra skall jag
ur
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar