vindar har lagt sig till ro
kanske drömmer de
allt det de var
kanske stänker de drömdroppar in
i våra steg
så vaggas vi mellan är och är
i nu
andehämtande
sluta de vingar
om
väckande
höres
flöjten
ljuda
han sitter där under linden
mjukt lutad är hans kropp
ögonen är tindrande gryning
vindar vaknar sakta
en stund sov de i markens hand
de trippar
virvlar
nosar runt
mjuka smygande
varsamma
väcker de drömljus
ett till ett
handskålar kupas
fingrar flätas
i
är
*
i natten andades vindar, en märklig natt var det ty jag kastades mellan det absoluta lugnet för att sedan vara i snövirvlande skeenden.
i lugnet såg jag en droppe falla
lugnt
stilla
såg hur den famnades av havet
samtidigt steg den uppåt
genom denna samtida rörelse skapades ringarna
det vilket var
vilket är
är lugnet;
den vilken sett denna droppe falla stiga
dess stilla
har sett
mött
intet
intigheten
ur detta lugn sköljde vindar, snö smälte och jag såg allt bli is – jag frös in i is
var isen
silverblå is
det levde ej panik av denna instängdhet
detta infrysta
ty jag såg skönheten
bubblorna
livsögonblick
ansikten
berättelser
ja, jag var is
samtidigt ser jag en kvinna vandra i vitmantlad skönhet
det är en vargmantel
vit är den
hennes hår är vitt
vindarna viner
kläderna håret hela hennes gestalt är böjd framåt
samtidigt så rak
det är isande kallt
ändå är hon skir
av is
av kristall
markerna påverkas av vindarna
snö virvlar
snö gnistrar
ord klingar
silverblå iskyla sveper
stiger du fram
ut i livet ses du av alla
du gör dig offentlig
du lyfter av slöjan
lever du i bergens salar
vattnar stenblommor där
då lever du i ett slag av mörker
stjärnmantel värnar om dig nära
människan fasar för mörkret
förfasar sig över mörkret
allt det vilket för henne närmre
människan ställer sig till doms över mörkret
hur kan människan göra så
då förfasar hon sig över sömnen i natten
säger du att du lever i källaren
i en jordehåla ser människan i förstone en fuktig grop
en håla
hon upplever även – kanske – doften av jord/jordkällare
denna specifika doft av jordvandring
nåväl lever du där länge blir mötet med dagsljuset ett slag av mot dina ögon
du ryggar
lämnar du ut dina andeverk, själsverk är du offentlig
är du synlig och angrips eller åskådaren grips av det skapade
grip är rörd vid
rörs vid
var gömde de
de vackra visa orden
bilderna
till dess människan var redo
var mogen
de gömde dem i jorden
däri
lägges alla livsfrön
återvändande
*
det är saker jag ångrar att jag gjort
mest av allt att jag glömde
lyssna till mig själv
till mitt inre
jag tillät det tystas
ty de vilka skulle vara mig närmast i människotillblivelsen sade mig jämnt ha fel
jag lärdes idogt av dem att ej ifrågasätta det jag såg inte vara sant
deras svar var en rungande örfil, men visst – kinden var blossande vacker röd och vågorna de röda var vackra och guldstjärnorna bakom ögonen i ögonskålarna
de gjorde mig stapplande inför min upplevelse av min upplevelse
det jag har svårt för är ifrågasättandet av en medvarandes påståenden av sanningshalt
av löften vilka jag i djupet ser vara haltande; du säger till mig: så har jag sagt och det står jag för inte tror du väl att jag bara hittar på.
men hur kan du stå för skeenden vilka ligger utanför mänsklig vill vilja
ändå lyssnade jag ty jag bär ej vilja till såra
det jag ångrar – nej det finns intet att ångra – ty allt detta har lärt mig att ej gå in i ordstrid, det har lärt mig att alltmer tystna
ändå gråter jag
(lutad till mitt bröst)
ändå
gråter jag
lutad till mitt eget bröst
jag gråter med min egen vinge om mig
lutad till mitt bröst
trär ispärlor
på spindeltrådar
fäster dem i silverskiva
hänger den i mitt sovrumsfönster
i mörkernatt
klingar klarljus
men
jag fryser
lutad till mitt bröst
(din gåva)
silverblå iskyla sveper
invid
tätt nära mitt hjärta
lägger jag
din gåva
i dagsskynda virvlar vindhänder
greppar sidenjordars dröm
gör snösmältan
silverblå iskyla sveper
fryser mig in
din gåva
tinar
mitt bröst in i gärning
förglömmandes
mig själv
din gåva
skimrar nattstilla
*
den vilken sett denna droppe falla stiga
dess stilla
har sett
mött
intet
intigheten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar