förunderlig var natten
den mörkaste i denna årsring
samtidigt blå isad
månsilverklar ändock skimrade ej hennes ansikte
det var som att
ljuset eller mer snöstjärnor
eller stjärnor gnistrade ur marken
kanske vandrade de ned denna natt
för att söka skänka ljus
kanske är detta bilden av vandringen till betlehem
kanske är detta eller var detta bilden av
havande moder
så trötta anländer de
hon är trött i kroppen
ja faktiskt är det den upplevelse vilken andades i denna natt
ljusväntan ändock ej ljus
och ändock ljus
jorden var liksom inneluten i duvblå vingar
ja
detta är upplevelsen av havande moder inför födelse
hav
ande
mod
er
ande skänker er mod i mörka nätter
tag emot i givandets gest
utan tanke om
om eller var eller när eller till eller varför
tag bara emot i givandets gest
giv bara i taga emots gest
se denna vackra otänkta rytm
då blir det ej otäckt att ta emot
*
den otäckta bönen
är ett vackert frö
spirar i stjärnsådds händer
det otäckta ansiktet är en stjärnkarta
strålandeklart
rent
är bönens verkan in i stjärnstäders solsteg
kristaller stiga upp ur markens händer
se stjärnfolken sitta med cello lutad till bröst
hör strängarnas vibrerande
skönhet
uppfylla
nattens
silverne
skrud
se sidenbandens knutar
lösas
se ljusstavar dansande
från norr
från syd
så mötas de i mitten
sken
icke det skenet
detta är harmonierande
livsluta
se hennes fingrar smeka nyckelharpa
stjärnkarta öppnas
vida
*
så vandrar natten
jag följer den
ser granarnas skönhet
hur romfrosten lägger lager på lager över
jag skulle kunna skriva
säga att snö fallit – men så är det ej
det är rimfrost
gnistrande vit
små blommor
natten sköljer in i gryning nu gnistrar snöjordarna
kylan andas mildare
de står vid stadens port
hennes kinder rodnar purpur
hon upplever barnets rörelser
barnets rörelse är nebulosans
kan ske varje barn är en nebulosas skönhet
detta så vackra seglande lugn
himmelsmaneter
slöjor skimrande
stjärnmoln
skönhet är detta
se nebulosan
himmelsmanetens rörelser
se hur vackert dessa rörelser blir vingar
blir kronblad vilka omfamnar
det instigande livet
det nyfödda
de står vid stadens port
ser så många dörrar – hur veta vilken dörr
vilken dörr är min dörr
är min drömport
det finns endast en väg;
knacka mjukt och invänta svar
hav
ande
mod
er
ande skänker er mod i mörka nätter
tag emot i givandets gest
utan tanke om
om eller var eller när eller till eller varför
tag bara emot i givandets gest
giv bara i taga emots gest
se denna vackra otänkta rytm
då blir det ej otäckt att ta emot
vandrar in i dagen
är i dagen
är i staden
rusande strömmar av människor
kundvagnar
så många människor
ensamna
somna in i din dröm
se ljuset
i
drömvaggan
av ditt
leverne
lev i ömhet till ditt väsen
jag är kärlek
jag andas ut kärlek
allt liv är
kärlek
varje stjärnkarta är hjärtats väg
plejadernas dans
plejadisk dans
*
det vilket kommer till mig upprepade gånger sedan gårdagen är maorier, egentligen är det dessa ansiktsmålningar, tatuerade ansikten, ändå är det jag ser ansikten mer målade än tatuerade, de förtäljer mig jordvirvlarnas rörelser, inte en linje är av slump eller på måfå, det är strikta geometriska livsrörelser givna av eteriska växtspiraler, dessa rörelser strömmar in och i varandra, det är en aldrig upphörande rörelse. vilka färger ser jag, olivgrön, umbra samt svart kanske även bränd terra di sienna. vet ej varför jag önskar skriva djungelfärger – men så får det bli.
ja, dessa ansikten är målade men det är inte ansiktsmasker, det är mer livsrörelse
jordefingrar rör vid ditt ansikte
visar dig dina
insteg
ord vilka stiger fram är;
insiktsnyckel
insektsnyckel
mönstren är nycklar till insikt
jag släpper det så …
*
jag lyfter ut
mina
ögon
stjärnstrålande vandra de i friljus
jag stiger ut genom fönstrets ruta
fönsterbågar
viker sig
undan
jag strör ut
ljusgnistrande
källflöden
smygande steg höres
är det en mantel svepande
är det mjuka tassar
vitsilvrande skimmer
andas
doften av
dina händer tillåts röra vid
det stängda
jag skriker ut
min smärta av din bortovaro
du
varför går vi förbi varandra
jag vet ej
vem
är du
vilken ej låter mig andas fridsstilla
stig då fram
jag ber dig
möt mig
låt oss fullborda våra händers ljusvilja
visa
ditt ansikte
jag rämnar
jag försöker att ej drömma
försöker klargöra för kvinnan att hon måste upphöra med drömmarna
det är i den stunden himlarna omfamnar mig
omfamnar mig i leendeljus
leendeljusa sfärer
med en kärlek
vilken är
är
det är i den stunden
jag kryper in
i godfamn
andas in doften
så välbekant
ändå så fjärran gömd
det är i den stunden himlarna omfamnar mig
omfamnar mig i leendeljus
dröm
dröm allt det vackra i vårt leendeljus
drömmar är det verkliga
det är en vackervisande bild denna bild med kastspöet
i ditt vuxenvara, det medvetna har du veven
(bilden står ej stilla den är svår be stilla)
tråden, linan är verkligen skimrande
ljustråd trotsande sin syntensitet
nylonlinan är verkligen bilden av ljustråden
det är ej den enklaste sak i världen att kasta med ett kastspö
först måste du sikta, så kasta, så släppa och släppa efter
mycket lätt trasslas linan vid minsta tveksamhet
men – med tålamod lär du dig snart
tålamod är en vacker dygd
med tålamod lär du dig följa tråden
du lär dig urskilja vill från vilja
lär dig höra skillnaden på gällrösten/egot, det ego jag benämner skalegot eller personlighetsegot,
samt den tysta rösten, tyströsten fröegot eller individegot – kanske rent av urkällans hjärtvinge
faktum är att bilden du ser är nästgårds med grävmaskinisten,
grävmaskinisten är med blicken i skopan.
*
fönsterglaset glänste svart
mer blått
blåsvart
gläns över sjö och strand
vandrade
vandrade ut genom
genom glasskivan
glasskivan gick ej i bitar
gick ej sönder
jag gick helt enkelt ut genom och
glasskivan
fönsterrutan
slöts samman bakom mig
i ögonvrån hörde jag suset av
såg en skimrandeoblat svävaljuda
följde den med öppnad själsvinge
det var ej svårt röra vid vidröra natthärd
vet ej huruvida
huru vida
jag var vandrerska eller om
vingar bar mig
och bekymrade mig ej över detta
följde rörelsen med öppnad själsvinge
upptäckte att skimrandeoblaten var en hand
en hand vilken visade tonstegen
det är fröjdeligt släppa spännbanden
släppa stämma friljudande med
trippade nätt uppför ned i var glittrande tonregn
ljuspärlors porlandelycka
plötsligt och lustigt stod jag vid forsens rand
vid forsens sjungande dans
i nordanriken stod jag
kinder blossande
röda
slöt ögonen och lyssnade
ja så gör jag
lyssnade till forsens mässande
mässande sång
ansikten leendes skänkte ljuskorn
bugade mig
tog tacksamt in i händer
kastade ljuskorn in i vindar
nynnade flyg vackra korn flyg
flyg hem
spira i din jord
väx i himlar in
så bölja sädesfälten i ögonhamn
glöd brinna
i bakugn
knådas gör degen
gräddas i skimranderöda
jag bryter mitt bröd med dig
vi delar vårt bröd
vi delar vår sång
spinn vackra spinn
väv havets våg
snäcksamlare vandra strand
hav andas pärlvind
sveper grind
hind
hinden stiger in i vinden
strör ljusdroppar i hans kronfäste
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar