(malakit)
jag ser
blå färg
klart blå färg
ser den
blå
färgen
blåklocka
blå hav
blå himmel
kupade händer
den blå färgen kan stänga oss inne
den vandrar från mörker till ljus
ytterst är
mörker
ljus
ljuset därinne kan kvävas av det blå
det är då ljuset söker öppna upp
striden sätter i
kampen
jag ser skogar
avlövade
sorgers
svartvatten
bäckens
varje
droppe
rullar sig runt
varje
sten
glänsande nu svartgröna
vindar
viner
sörjande
elegi
kvedostrida strömmar
kvedo
kom var en dröm om
jag ser dem svankryggade
med glimtande vassa tänder
människan tolkar fara
tolkar anfall
så är det ej
hela rymden andas deras sörjande
rädsla
för tvedräkten
för hårdstegen
för skövlan
för
glöm
ej
vår värme
månsilverstrimma
blåsilverdolk
skär
rent
stjärnfolk höljer marker vita
breder täcke över i
sov helandeorden in
jag ser dem sitta vitmantlade vid eld
vakande med allt
skimrande
cirkelns krets
tvagar
glömda
fyller
liv
i vårgryning skimrar bäckens malakiter
ur hennes händer givna
wilderness – det ordet andas skönhet
vargar
så vidgas bilden, jag ser sammanhållning utan kvävande
ser samvaro och
andas en vacker frihet.
visst går det att lyfta fram mängder av negativa aspekter – men varför.
det jag ser är kärlek, respekt för varandra.
det tolkade ordet, det missförstådda ordet. tolkar vi bäcken i dess porlande dans
varför tolkar vi
är det behov till tolkande
hur många gånger har jag mött ord och känt mig dum, inte förstått.
så slutar jag söka förstå och läser vidare, tolkandet upphör och orden lever.
tolkar vi kroppens vilja till rörelse av musik,
börjar vi tolka tonerna då vi dansar stelnar rörelsen.
tolka mig inte, jag skriver rakt upp och ned utan baktankar, jag kan ej ljuga – kan ej spela ett spel.
skulle vilja leva i ett liv där jag ej tvingas tolka, är orden ense med gesten med talet med hjärtat.
kanske är en sådan tillvaro tråkig – kanske människan har begär efter spänning.
nej – jag tror inte det lir mindre spänning i ett sant liv
tolka mig icke
tolka icke livet
livet skriver rakt upp och ned
uppifrån och ned
helt
utan
baktankar
livet kan icke ljuga
kan ej spela spel
hur lätt är det ej att i längtan skriva
hur lätt är det ej att i en slags rädsla skriva
hur lätt är det ej att i längtan skriva, i hoppet av att det kan ske ett möte, det kan ske i min vandring. jag mäktar inte denna ensamhet, mäktar inte. genom att säga så, sägs det att jag förstärker ensamhetens gissel. att den växer – kära nån det gör inte en skillnad
hur lätt är det ej att i en slags rädsla skriva. återkalla det skrivna, öppnandet
erkännandet av längtan av hoppet
(trycksvärta)
i en slags rädsla
slags
slaget
i ett slag av rädsla
tog jag varje ark fyllt med trycksvärta
i ett slag av rädsla befann jag mig i en tryckkammare
förvånad såg jag mig och frågade
dök jag för djupt
jag vet inte
kan vi dyka för djupt
nej det kan vi inte då skulle jag inte ligga här
då skulle jag inte ges möjlighet till det jag gjorde
amiralsfjärilar rörde luften
då skulle jag inte givas möjlighet till det jag gjorde
i ett slag av rädsla
tog jag varje ark fyllt med trycksvärta
vek arken i skarpa veck
stod inför ett skäl
satte dem i dammspegels yta
en armada seglade
jag var väl en slags amiral
hur det nu var
så såg jag trycksvärtan upplösas
vita svanar strömmade
med dammens spegelyta
lyfte silverspann
in i solöga
det gör ont
smärtan är
stark
håller armar runt mig
nynnar för mig själv
då skulle jag inte givas möjlighet till det jag gjorde
i ett slag av rädsla
kanske
så är mina solvägar öppna
*
i ett slag av rädsla
et slag av rädsla
åter kan slag vara oändliga bildmöjligheter
här är det byxveck
skarpvikta, pressade
ser även bilderna av att vika en papperhatt
en pappersbåt
oändliga bildmöjligheter står vi inför
skäl
eller vägskäl
hur skall vi veta och kan vi veta
huvudjägare lyssnade till spåren
huruvida spåren kallnat eller levde
huvudjägare kan lätt förbindas med kannibaler, det jag här ser är de vilka jagade brottslingar.
vad är rätt
vad är fel
existerar de överhuvudtaget eller är de våra huvudfällor
så är mina solvägar öppnade
huvudfälla
ställer du dig högst upp på pyramidens spets samt blickar ut, så ser du en ros
en linje vandra från syd till nord
du ser denna linje, denna ros sakta vridas medsols
i och med denna upptäckt så inser du att du är en pärla
ett solfång
vilket följer din rörelse
mannen när/bär en längtan till barnets insteg i sitt bröst, detta är att öppna denna port samt uppleva hennes instigande
kvinnans sköte är gralen är skålen – jag ser ett glas, liknande en kon en ”upp och nedvänd” pyramid på en , ett skaft – nej glaset har ej en fot. varför ser jag inte foten, av den anledningen att foten på ett sätt är glasets öppning. - kvinnans sköte är gralen är skålen
är: hon bär/när en längtan till barnets insteg, skötet är baschakra. basen, pyramidbasen och vilken längtan är detta:
vackra barn
plantera din stegföljd i tonande klanger
mannen är en tempelriddare
mannen tar emot hennes band
mannen strider för henne
mannen är låt oss säga den stridande floden
mannen värnar om hennes sång
värnar om hennes klara rena stämma
vet, att genom hennes insteg i bröstet
strålar hans borg
och är genom detta hans tempel samt hans tempelgärning verkar i världsalltet
denna gärning var icke och är icke krig
han tar emot hennes band.
så är mina solvägar öppnade
*
(planteringar)
vackra barn
plantera din stegföljd i tonande klanger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar