gå in i dina ords ljuskrets
tidssprickan
jag har sett filmer i vilka de passerar genom olika världar
i varje sådan film
är det bilden av att de passerar en kanal
denna kanal kan vara en vägg, ja – till och med toaletter där de spolas ned och in till, kanalen kan vara moln. ofta är det förenat med en hög hastighet där upplevelsen är att de slungas genom, kaos upplever jag. de slungas från något påtagligt genom kaos till gemenskap. denna gemenskap kan bestå av skolnig eller utförande till och för
hur det ä är så verkar de i gemenskap och de slungas genom barriärer
fascinerande ser jag detta med kanalen, eller tunneln vara
de blir själva en slags tidskapslar ty de far genom tid
tiden upplöses
ja – jag är mycket undrande över detta med tid. ty då jag ser och upplever stillheten upphör tiden och där möter mig de vackraste bilderna de vackraste orden. där är jag i den gudomliga kärleksvågen. jag kan se det urskilda ändå är vi är allt handomfamnande
livsfrön
om vi nu lever med att det inte finns ett mellan
då existerar det inte två världar
lever jag med att det finns två världar då finns det en mellanvärld
då är det en tredimensionalitet
suddar jag så ut dessa två världar vilka står på var sida om mellan
då är mellan allt
då är mellan kosmos
universum
återför jag de två världarna befinner jag mig i en spegelsal
i ett slags lustiga huset
där det mesta förvrids av tankebarometern
den stiger allt högre
blir allt rödare
till slut vet den ej huruvida den skall skratta eller gråta
skratta är mest gagnbart så det är nog bäst
så brister själen ut i skratt, frågan är huruvida det är själen ty själen vet realiteten bakom allt detta
detta skuggspel
återför jag de två världarna befinner jag mig i ett skuggspel
ett sådant du kan utföra med en ljuskälla och en vägg
antingen gestikulerar du med händerna, fingrarna - eller hela kroppen
stundtals är bilderna mycket skräckinjagande, här kanske du inte heller vet huruvida det är skratt eller gråt vilket gäller, kanske skrattblandad förtjusning. vad väljer du, kanske du väljer beundran av det skickligt utförda skådespelet.
återför jag de två världarna och ser dessa världar för vad de är, andas de befriade ut – vad sker då du befriad andas ut, du blir tom – ett slags mellan.
återför jag de två världarna och ser dessa världar för vad de är, då är den ena det synliga och den andra det osynliga.
det magikerna sökte uppenbara eller visa var just detta; de sökte öppna det krypterade språket. det krypterade livet, vilket alltmer blivit en krypta, människan andades tungt.
magikerna sökte uppenbara eller visa det uppenbara, det ej dolda
de sökte visa ickemagin
magikerna kupade händerna till en skål för att visa bilden
händerna är två
kupar du händerna tillsammans blir dessa en etthet
blir dina händer en skål
kupar du många händer samman blir det en oändligvid skål
alltså
magikerna kupade händerna till en skål
kupar du dina händer till en skål
blir dessa till en etthet
fyller du dem, skålen med vatten tydliggörs det vilket är
nämligen det vilket benämns mellan
det vilket benämns mellan och är allt
är allt
den synliga samt den osynliga världen är metaforer
dina händer är en amfora
den osynliga och den synliga världen är metaforer eller kan framläggas enligt följande;
du kan välja seende eller icke seende
dessa skeenden är icke ljus samt skugga
och även om det skulle vara så, så är det helt synligt att dessa är förenade, vilket även det synliga samt det osynliga är.
spegeln gavs för att synliggöra
havens
sjöns öga
vattenögat
är denna bild märklig, inte alls – se vattenpasset
hur den vackra bubblan visar dig mitten
balansen
du står vid havet
vid en sjö
du kan möta vattnets yta
då du tror dig om att ej kunna gå på vattnet, då kan du det ej
du sjunker in i det så kallade osynliga
säger du vid läsandet att jag är otroligt dum- det är gott så, för ser du mig vara ologisk och dum, se då detta: du kanske inte kan gå på vatten, men inväntar du isen kan du det och det är fullt genomförbart att gå på vatten då du överbevisar tanken med hjärtat att du kan för det är exakt det hjärtat säger. hjärtat säger inte att du skall rusa åstad, det säger; andas mitt barn. du har en kropp, vattnet har en kropp dyker du rakt ned helt utan förberedelse för er båda då blir det magplask, vatten är mycket hårt att möta så – men ser du denna hårda yta så fråga dig varför du ej skall kunna gå med vatten. med vattnet i tillit till bärande av varandras.
då du tror dig om att ej kunna gå på vatten, då kan du ej gå på vatten, du sjunker in i det så kallat osynliga, men det var inte det jag här skall nedteckna;
spegelns yta håller dig inte fast
du kanske böjer ditt ansikte över
häller ditt ansikte över
du kanske står i helkroppsbild
men
sjöns öga
spegelns öga
stiger uppåt och är vattensmycke
regnbågsljus
förvirrande kan detta vara då du tänker med tanken utan helhet
hur många gånger har ej den drunknandes bild gestaltats
hur kroppen klyver ytan
eller hur havets händer omfamnar kroppen
sakta mycket sakta
likt slöjor
sjunker kroppen
bubblor stiger
ett oerhört lugn kan skönjas
det är inte ett lidandets ansikte
detta visar tillståndet i den egentliga världen, vilken är det ni benämner vara mellan
därav denna fulländade njutning då du ligger i gräset,
i markens händer och ser upp i trädkronan
plötsligt minns du
minns
soltillvaron
ettheten
*
ordkatapulter
så många diskussioner
dissekeringar
vad annat är dessa annat än just
ordkatapulter
en kokande gryta
något slungades emot mig
kanske en hand
skrivna ord
händer emot mig
när en vidöppen själ är vidöppen
fylld med smärtregn
är det ej av godo
mötas av
feta rubriker
dessa viner likt slag
ordkatapulter
*
(blödande händer)
mina händer blöder
blad
slitna itu
mina händer blöder
av
den kärlek de ej får andas
av
den hud
de ej
når
(speldosan)
ibland drömmer jag
du älskade
okände
att
jag är i din hand
dansar runt
i cirklar
piruetter
kjolar är skimrande pärlrosenmoln
en speldosa är jag
hör du
upplever du
dina ögon
ler
så ser jag dina ögon sorgsnas
tänder lanterna
så seglar vi
i vår
hand
till
livets trädgård
(den gudomliga kärleksvågen)
då jag
ser och upplever stillheten
upphör tiden
där möter mig de vackraste bilderna
de vackraste orden
jag behöver ej undra
bara följa
där är jag i den gudomliga kärleksvågen
så starkt lever jag med vad hjärtat är
då jag ser hjärtat
ser jag vingar
kupas
bli
en skål
samtidigt
genom fjädrarna
fingrarna blir formgesten
en öppnad mussla
snäckan, musslan bär havets vågor i skalet
det hårda skalet är vågor
sand i hav är vågor
ökensand är av vind vågor
ser bilden av hjärtskålen
de är fylld av rött
bjudande
kärlek
så hör jag; du kan ej alltid giva
hjärtat
skålen fylls på
visst är det så
men
du har behov
hjärtat har behov
se
gyllene droppar
droppas i
bärnstensdroppar
citriner
det är en vacker bild
(månsten)
hav andas under
isar
händer är mussla
öppnad
är vingar
kupade
är
hjärtskål
i blodhavs
rubinskimrande
tindrar
gyllendroppar
citriner
bärnsten
solguld
månsten
regnar
in
i
hennes vidöppna
bröst
*
denna dag faller snödun mjuka
stilla
höljandehänder
ser hav böljande sakta, den stilla rörelsen, den vaggande rörelsen.
hur varje vaggning är en cirkel, hur de vävs in i varandra
bilden vidgas
ser en mantel
en man rider en häst
en skimrande svart häst
mannen bär e vid mantel
skimrande svart
manteln böljar
manteln är fästad med ett smycke av guld
så ser jag mannen stå högst upp på en klippa
manteln böljar ty vindar är starka
hans hår är svart
långt
han blickar
in
manteln är vingar
han lyfter
ser vingarnas rörelse
en cirkel väver in i den andra
ser hav böljande sakta, den stilla rörelsen, den vaggande rörelsen.
hur varje vaggning är en cirkel, hur de vävs in i varandra
men nu är det inte hav vilket faller
eller är det hav
kan ske himmelshav
vitt
snödun seglande
stjärnor
skrudar
jordstegen vita
allt smälter in
det vilket ej är
är en rännil
vilken ej spränger ditt bröst
snö faller mjukt
(dalande snövingar)
i dalen växa en blomma
vit
är
rosen
hon har väntat
länge
vit är marmorhuden
vid
din
kyss
rodnar hon
skimrar hon
rosande
*
(vitvingar)
i
dag
rör
vitvingars
fjärilsljus
vid stelnad yta
ur lindade silkesdrömmar släpptes de
snövingar
lätta
tår
ritar
kindens linje
vattnar
hjärtrot
*
granen framför mig är snömantlad
vita dun
seglande drömmar
dropphängen
kan ske
gråter de
över den ensamma kvinnan
kan ske
gråter de
kan ske
är det därför de tindrar smältande
granens armar är tyngda
tyngda
ändå förmår granen skänka all glädje
ändå förmår granen förtälja lugnets stillro
droppar tindrar
tysthängen
glaskulor
fyllda
med
all
skönhet
kan ske
brista de
minns då
de vattnar
allts rötter
icke med smärta
med din dröm
drömmen är
icke
smärta
den stiger upp genom rötterna
allts rötter
fyller dig
drömmen
sviker
dig
ej
snödun smeker kinden
godord
faller mjuka in
stigande hjärtglädje
ser vingarnas rörelse
en cirkel väver in i den andra
ser hav böljande sakta, den stilla rörelsen, den vaggande rörelsen.
hur varje vaggning är en cirkel, hur de vävs in i varandra
vingar
kupas
blir
en skål
samtidigt
genom fjädrarna
fingrarna blir formgesten
en öppnad mussla
snäckan, musslan bär havets vågor i skalet
det hårda skalet är vågor
sand i hav är vågor
ökensand är av vind vågor
ser bilden av hjärtskålen
de är fylld av rött
bjudande
kärlek
så hör jag; du kan ej alltid giva
hjärtat
skålen fylls på
visst är det så
men
du har behov
hjärtat har behov
se
gyllene droppar
droppas i
bärnstensdroppar
citriner
så vet jag vari vågen, den böljande vågen synes, godord smälter in
blir vågornas vävande stigande
så kan jag se nattens mantra; gå in i dina ords ljuskrets
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar