den 30 november 2010

sannhetens kärlek är givande varandra varandras hjärtan


prestationer eller motprestationer är ej behov till
bevisa eller motbevisa är ej behov av
sannhetens kärlek är
är flödesljus
varför ej skriva: en självklarhet
självlysande


sannhetens kärlek är givande varandra varandras hjärtan
detta är icke en symbolisk gärning
det är verklighet


nej, naturligtvis är det ej så att du öppnar ditt bröst och lyfter ur ditt hjärta, det är ej så att de sträcker sina händer in i bröst
ändå
är detta att de sträcker sina händer in i bröst
nämligen; de sträcker sina skeenden in i bröst
hjärtan når varandra i omfamnande ljus och är ett
i detta bortfaller begär till ägande ty detta sker utur en frihet


detta skeende är stenens kronöppnande
vintern är en god andning för att, till att befinna sig, vara med sitt väsende i stenriken


staurolit
förtäljer dig resans fyra vägar
ser du
vid tvenne poler stå de
tvinna
tvinna tråden fin
så mötas de på mitten
tråden stärks
öster väster syd och nord
genom detta vidöppna seende i medvetandeljus synes ett spektra oanat
lita till detta spektra
spektrolit


stundtals kan du vakna med igenmurade ögon
hur gärna du än söker öppna dem är de igenmurade
du måste lösa upp dem med vatten
du kan få ett slag så ögonen blir igenmurade
murar
kan ha många bottnar eller höjder
kan vara hindrande
kan vara skyddande
kan vara nakna
kan vara blomstrande
bilden finns att du måste klättra över en mur för att ta dig till en viss punkt
muren kan byggas för att vara en vall, förhindra
ljud, vindar hav eller annat att ta över eller störa
en mur kan vara lagda stenar
eller murad


hur det än är så kommer en stund då du vill riva ned muren oavsett om den är till skydd eller hinder
hur många gånger har du ej blickat ut över muren eller önskat dig kunna se över den resta muren
skolningsvägen är ett slags överbyggandes av hinder
du bygger en bro
en bro mellan det omöjliga och det möjliga
du behöver denna bro för att upplevandeveta detta mellan
du vet eller jag vet att detta mellan ej finns, det är en hand räckt för att jag skall hinna med, för att jag inte skall snurra mig helt in i förvirring. för finns ej detta mellan och två punkter eller flera, varför då alla dessa svåra strapatser. jag kan svara mig själv till detta; alla dessa svåra strapatser kommer sig av att jag förglömmer det jag önskar benämna ickemellan, det vore bättre att ta många kullerbyttor varje dag eller i varje stund för att verkligen uppleva cirkelns välgörande mening. skulle jag göra dessa kullerbyttor vore jag en ständig livsspiral i ständig belivelse. denna rörelse är icke att så att säga vända kappan efter vinden eller mer byta kläder inför den vilken stå framför mig. hur skulle det hinnas med i denna spiralrörelse. nåväl vad är det jag ser; jag ser de fastlåsta positionerna och vad de gör, slår vi en kullerbytta så sker oftast vaknande.
det behöver ej handgripligt vara en kullerbytta, det går lika bra att snurra ett varv eller fler. denna rörelse innebär icke flykt bort ifrån, denna rörelse är i hela förloppet till, till liv, till seende, till klarnade vyer.


så muren är;
har du en gång tagit dig över, tagit steget, medvetandesteget igenom muren.
se detta;
en mur är framför dig, du vet att muren har en vidare vy
mitt i muren är en urgröpning, tar du ett steg åter, ser du att detta är en kupad hand
den möjliggör för dig att se
en silverne sked matar dina ögon
en väktare sitter vid skeden
nekar dig tillträde med visdomsfylld blick
väktarväsendet vet huruvida du är redo
då du är redo tar du dig förbi väktarväsendet
det skulle du ej kunna om du ej var redo
denna viljeakt måste till för att du skall klara resan
klarna under i resans gång
har du en gång tagit steget, medvetandesteget, viljesteget
igenom muren
då är det så att du ej kan ”återvända” – jo, du kan återvända men ej stanna
du kan göra återblickar men ej stanna
för ser du;
ditt strålljus är genom detta steg för starkt
du blir till stoff då du söker vandra åter till yta
du är genom detta steg kropp i ande
ande i kropp
din själ är stjärna
du är hel och innehar inte en endaste önskan att splittras
det är detta vilket är så svårt att uppleva i den mänskliga tillvaron
splittringen


jag kan säga det såhär;
en gång var du en stjärna
”du föll ned” in i jordesfär
du skolade dina steg i svarandeljus
blev stjärna i jordesfär
icke en fallen stjärna
du vandrar himla och
jordesteg
det heter: visst gör det ont då knoppar brista
låt mig säga dig detta; det gör ont då trådar brista


snöbjällrorna du hör är tråden mellan
himlar och jordar
en navelsträng
och du
ditt väsen är
livets knapp


så ser jag åter stjärnans ”förtätade” kropp och strålarna.
stoffet jag ser är glittrande
peridot
pyrit
det är i min hand
jag öppnar handen
en vind omfamnar
jag ser en virvel föras uppåt
stiga
stigande
och stjärnan strålar
en gång var du en stjärna


tråden håller dig ej fången, splittringen håller väsendet fånget
så hur kommer det sig att alla stora steg lägges utanför det kroppsliga, insikten är fullt tydliggjord;
anden eftersträvar kropp
detta för eller till upplevelsen av liv
det är så tydligt klargjort: så blåste han sin ande däri
anden steg in i det kroppsliga
detta för att förverkliga själens
kärleksorden


ja;
är det du vilken lyfter blicken i beskådande av stjärnvärldar
eller är det omvänt
*
(i tysta stiga de)


i oändligvida stegregn
vattnas torkade flodfåror


vita blå
mötas


i vattenögas
rödsmyckade


har du sett en krusning på vattenytan
det sig till stilla slagna har mist
gömt kittelleendet


såg du krusningen
hur vinden rörde vid


en sinande brunn
en fylld brunn


i vindande alle röres solgulds frysta
de stänka allkälla


i tysta stiga de


en gång förgiftades vattnet
de tvingades lägga lock över
solansiktes klara
väntan


nu silas vatten
är nattens safirer ur bergshänder


i vindande alle röres solgulds frysta
de stänka allkälla


i tysta stiga de




brunnslocket flyger strålande av
i sannfärdigande


inför de köpslåendes häpnad
*
de flesta ord har två exakta poler
det absolut positiva ljuset samt negationen
negationen är en slags tvekan, en slags andpaus
betänksam
be tänke sam
be tänka samman
be tänka samman med mitt hjärta


så stiger två brunnar fram, dessa är de tvenne polerna
den ena brunnen är sinande och den andra är fylld
det jag först såg var dessa brunnar, hörde locket läggas på, upplevde hur allt blev svart, hörde det ekande ljudet. det är upplevelsen av fängelsehåla igen, och hur sinnet förgiftas av detta stängda lock. så ser jag hur locket verkligen flyger av och är en svart skiva framför solen
så ser jag locket, det är tillverkat av trä och nu ser jag bräderna säras eller flyta ut från varandra. i detta blir locket ett galler
samtidigt en hand över ögon där fingrarna säras och ljuset sipprar sakta in för att ögonen skall vänja sig.


jag kan se den så kallade negationspolen vara den väckande polen och då är den ej en negation, den blir en negation då vi väljer stanna i den, fängslas av den och det är då stjärnan blir till stoff… tillintetgjord: minns då att till intet gjord är en positiv händelse medan tillintetgjord är det människan kallar död
negationen är för att utmejsla det sanna ifrån granitens gråskärpa.
*
är diktarjaget stjärnljus
och jaget ljusen
eller är de
ursamma
förenade
*
(jag kastar mina ögon i hav)


ur sargade händer
i vindanom




jag kastar mina ögon i hav




var stjärnskålar
i nattandning




må stjärnor
spegla




jag stiger upp i eldhav


så skör är
sådd


minns mitt ansikte ljust




jag kastar mina ögon i hav


ångrar
intet


sådden gror


skör är icke svag
är subtil i hjärthänder
*
(förundras i det vackra )




snödun falla lugn bäddar spruckenstämma


i älskande skog kupas händer


mjukpenslande
stryker de


ovarsamma undan


höljer


hjärtsångs ögon


hänger mina tystade
frysta ögonblick


i dina händer
träd höga


ser dem


stämma klanger


förundras i det vackra


istappar klingar


i
vind


träd höga
släpper
bildsvits vävande
skönhet i friväljande


hjortinnan
skyggar


inför synen


hjort står seende


ståtligvacker är
han




i hjortinnans skrud nalkas jag


din


stjärnlysta
godögons
raka
blick




soldaning smälta istappar våra
ögonblick vattnar dina marker


kan vi


förundras


i
det vackra
*




(stamoval)
i
är


i
tysta


tillåts


tystögons månsmyckade
tala


glömskandes


tysta
rör vid släckta


i


natt


synes


ansikte framträdande
i stammars
ovaler
*