den 3 december 2010

plötsligt
av intet förs jag till hav
står tämligen högt upp
ser hav slå mot stranden eller mer fästet till den plats där jag står
det är en hed och marken stupar brant ned
det är förunderligt hur alla bilder lever i allt
plötsligt står jag i havet och ser stupet
ser en bildhuggare
eller skulptör vilken står med stämjärn och grovt hugger ut ur träd
det skapas skåror
han är helt i sitt skapande
med fyllt hjärta
så förändras bilden
ett djur har ramlat ned i fångstgropen och söker ta sig upp
skåror, revor görs
av panik
av illavarslande vittring


så står jag åter tämligen högt upp
andas in hav
vindar sliter river inte illagörande de är starka
kläderna är vindsegel bakåt
håret, egentligen hela jag


så stillnar allt
jag ser klippor
stenar stiga upp
stenansikten ser jag
de är höga
mycket höga
där jag står måste jag böja huvudet bakåt för att se


hela mitt väsen upplever stenarnas sörjandesjälar
ändå är ett lugn inom


det är en vacker plats
gudahänder smeker sten
ansikten blickar vakande


de glöms och sjunker in i jord
dessa är ej borta
de drömmer tröst ut
vid hennes hjärtas kärlek


i vördnad lyfter jag handen ber vindar
ber stjärnstrålar
ber allt
i
”knyter” handen


lägger den över hjärta
i vördnad viskar jag
mitt hjärta
hör er
jag tackar er
tag emot min
gåva
er
gåva


sätter mig ned
eld stiger i eldskål
mitt ansikte vet jag skimrar rött
det är så
i elds berättarljus


varför har bönen blivit en stelnad mask
varför har bönen blivit inlärda kombinationslås
hur skall då bönen vara den dalande
stilla snöstjärnan
dunet
tystnaden vilken lägger sig över jorden
tystnaden vilken lägrar sig
vilken sköljer
ytbörden
till inre
vilken lyfter hennes krona
vilken lyfter hennes tystnad
i skrudandeskapande skönhet
ur tysta stiga
inre
bönen har dukat det omålade bordet
har lagt den vitaste vackraste duken över
en väv fylld
av tysta
steg
rörelser är
tysta
gnistrande
rena linjer
klara
av klaraste ljusinnebörd


hur skall
hur kan då bönen vara den dalande
stilla snöstjärnan
dunet
då du är fullt upptagen med
att söka kombinationen
för att låsa upp det icke låsta
det frågar jag dig


varför har bönen blivit en stelnad mask
varför har bönen blivit inlärda kombinationslås, ritualmystik
ritualmystik vilken låser hjärthänder i kramp
är då icke bönen alltets skönhet
talar icke gudomen i allt detta


i denna stund då jag skriver bönen
öppnas jordar
ett av de vackraste träd
träder fram
ur
rötter är källsprång
till
liv
stammen är alla länder
allt vilket är i hennes händer
kronan är strålande självklarhet
av renaste klaraste ljus
det ljuder höga
klangsteg
tysta
hörsammas
hennes ansikte
skimrar
rött


vi sitter med eldens berättarljus


varför har bönen blivit en stelnad mask
varför har bönen blivit inlärda kombinationslås, ritualmystik
ritualmystik vilken låser hjärthänder i kramp
är då icke bönen alltets skönhet
talar icke gudomen i allt detta
vindar andas mjuka


i denna stund då jag skriver bönen
varför är bönen bekommen till en stelnad mask
blir min vilja till att skriva:
bönen borde vara en böna


en böna i din hand och din hand borde vara jordmånen
jordens måne
eller den hand vilken månar om bönans till - växt
månar om bönans växande
så är varje ord en ordsådd icke en kombination
ett kombinationslås


bönen;
lyssna till träd
marker
allt
huru de
huru vi
ber
lever i berättarljus
visst buga de
visst buga vi
men bugandet är rakryggat
icke ur skuld
skuldmedvetet
icke skuldmedvetna av ett glömt eller felsagt ord, eller ett ord i fel ordning
möjligen sker bugandet i en helt annan atmosfär eller gest
ser du hur glädjen fyller hur skrattet väller fram
hur händer hålls över mage
hur gestalten bugar sig i denna gest
så är det
så är det


bugandet sker eftersom skrattet i kärlek stiger likt en flodvåg
i glädjen till levande samtal och icke läxa:


(lykttändaren)
ser du skuggan av intighet
upplysas av
hjärtviljas
glöd


ser du lykttändaren
vilken vandrade ekande nattgator


staden har tystnat
i den tystnad städer kan nå till


hustaken skimrar
gatornas kullerstenar skimrar


regn har rört vid
eller är det tårar


lyktor stå släckta
silhuetter
i väntan


dimma sveper


skyndande steg och
en dörr slår
igen


röster höres mumlande
genom väggar


tornklockan
slår


steg ekar
han ropar ut


bär gniststav i hand


upptänder
natt


ser du skuggan av intighet
upplysas av
hjärtviljas
glöd
*
(vintervinge)
lades mjukt
över kristallskog
strålar
ljusstavar
spår
tonhöjas
färger rinner gnistregn