i en cirkel står en man
står en kvinna
benen
armarna
huvudet är
femstjärna
en stjärna strålar klar
vitruvian man av da Vinci
jag har sett den bilden många gånger
den skänker lugn – för mig –
i cirkeln står en man
står en kvinna
en människa
kan ske bilden förtäljer oss helhetens puls
minns dina stjärnstrålar
zodiaken vandrar med solen
denna cirkel med femudden i har följt solen eller
vridits av människan
det måste ske
detta;
människan går numer med huvudet på jorden
det är därför hon har svårt
att hålla balansen
likt en borr borrar hon huvudet in i jorden
hon planterar huvudet
väx vackra blomma
i jordens kammare sitter en moder
spisen brinner så
vackert
kammaren andas lugn
en vagga hänger från taket
hon vaggar den
hon sjunger
för barnet
allt medan hon vaggar höres
spinn vackra slända
spinn
modern sjunger fårens vandringar
herdarnas vandringar
olivernas
fikonens
hon sjunger åsnans sång
oxens
hon stickar med silverne stickor sockor
till barnet
vakna barnet mitt
barnet slår upp sina kronblad
gnuggar sömnen ur
modern tvagar med vitduk
fuktad i daggens klara
ögonljusen
rosenkindad
tager barnet emot moderns omtanke
stiger in i
världen
vi kan även se detta; huvudet borras ned med alla tankefrön, de har länge varit i huvudet och huvudet har länge varit bland molnen. kan ske mer ballong än huvud, kan ske frånskild- från bäraren det vill säga kroppen. en teoretiserande varelse – ja, det är ett vackert ord: teoretiserande – det är nästan att ordet trillar in i terroriserande.
är det då inte bra, jo det är alldeles ypperligt att ha tankar, många tankar all deles – alla delars – tankar, helhetens. men hur skall det ske då huvudet förblir huvudfoting och inte är förenat med sin kropp, hur skall tanken då uppleva jordesfären, genom att snudda vid molnen, genom teorier eller genom praktik. genom mästrare eller genom lärjungeskap. lärjunge är väl en vacker meningsinnebörd, lärjungen växer in i mästerskapet. nåvälan – vi måste ju förankra detta huvudskap, huvudskåp och det sker genom detta så kallade vridmoment. huvudet med tankar och allt borrar sig ned, frön gör så och finner fäste vid kroppen, upplever jordens strömmar och är i den sfär hon en gång valde till vandring. däri utvecklas grodden vilken söker sig upp till ljuset ur – nu – hjärtat. hjärtbladen slår ut, stängeln, bladen dansar i spiral medsols runt stängeln, knoppen bildas, hålls av en pärla, minnet ur havet/musslan, hålls av gudomliga, sensibla fingrar, så vikes kronbladen ut då blomman är redo och nu doftar blomman,
vad doftar blomman – blomman doftar kärlek
allomfattande kärlek
igår är inte idag
igår skrev jag ordkatapulter
en gång gjordes det katapulter likt höga torn, de kastade stora stenar i krigföring, ofta för att ta sig in i borgen genom muren. ibland kastade de eld med dessa katapulter. nåväl, alltmer ser jag bilden av; jag förflyttas till rom, därifrån till England, i England ser jag de olika husen, under och överhus diskutera – ja, det är politik.
vad sker då du får en sten i huvet, du somnar in
och det är vad alla dessa diskussioner går ut på – även då de sägs vara för skapande av förståelse eller överenskommelse. det handlar om den högsta rösten, just nu ser jag en auktionsförrättare och därifrån en agiterande diktator – alla dessa bilder säger samma sak, de bekräftar ordkatapulter
ordkatapulter
så många diskussioner
dissekeringar
vad annat är dessa annat än just
ordkatapulter
så vandrar jag i en klosterträdgård
nej det är en tempelträdgård
rosor växa slingrande uppför pelare
pelare av vit marmor
det är kärlekens tempel
det andas
tyst
skönhet
samtal lever
inlyssnande
upplevande
i tystnaden
behöver jag ej undra allt serveras utan påslag
eller moms
påslagen samt momsen är ordkatapulter
*
alltmer tystnar världen runt mig
kan ske kommer detta att föra mig till inre tystnad
kan ske det är med tystnaden så att den smälter in
kan ske tystnaden är snö
kristallregn
då jag ej yttrar ord
kan inte ord yttras till mig
då jag ej yttrar ord
hörs jag ej
då
finns jag ej
nej, det är inte så med tystnad
tystnaden smälter inte in
jag undrar alltmer vad innebörden till allt detta är
*
så stiger åter ordkatapult fram
funderar
jag ser en tistel
den gestalt vilken benämns tistel, för att urskiljas från helhetens, etthetens universalform
tistlar är mycket vackra
ser en ek stiga ur tistelbilden – ur tisteln
ser dem andas in och ut ur varandra
de är etthet
tistlar är vackra förunderliga väsen
den tistel jag ser är inte vittförgrenad, den liknar en bolltistel, det vill säga ur aspekten att den ”endast” har en huvudstam; vid sökandet av bilder ser jag en vägtistel och den är nog mest lik det jag ser. den tistel jag ser är stor och kraftig. tistlar har ju pålrötter, är inte det intressant så säg, de sticks. ibland i trädgården ser jag dem nalkas, tistlarna, de liksom breder ut händerna, jag menar de första bladen över marken. som att de önskar skydda denna del. det är ju så med exempelvis vägtisteln att de skyddar känsliga växter från boskap och hårda människosteg genom sina stickande blad och även blommor. det är mycket spännande, funderar vidare och minns hur mariatisteln alltid talat till mig, det kanske är en mariatistel jag ser. den är medicinskt verkande helande för till bland annat levern, så underbart – eller hur.
jag undrar huruvida tistel och ek är en, det vill säga; jag undrar huruvida de håller varandra i handen
de växer likartat
men eken släpper ej sina blad förrän alla andra släppt – men det är klart då behöver den ej stickas
eken breder ut sina rötter sina grenar
och eken är gåvogivare
värnare
om
ja – båda dessa är värnare
och jag ser
andekrigare
(inte negationen krigare)
kan ske andekrigare är andeväktare
*
(skymningen faller runt mitt bröst)
håller solen i mina händer
mina händer blöder
brustna
blad
skymningen
faller
sakta
runt mitt bröst
*
i betydelsen av är
är allt en bön
kupad hand
in
i
meditativ
rörelse
*
i cirklar spiraler om våra frysande steg till värme
insiktsfylld värme
värmande
insikt
vid
hågkomsten av solkraftens värmande insiktsljus
hågfyllda steg
håglös, se så vackert håg lös, hågen löser fångstkedjor samtidigt är detta en uppmaning; lös hågen. så fylls hågen av insikten av å sikten, å sikten är genom sikten.
denna natt steg min stjärna så vacker in i himlen eller var det min stjärna i himlen vilken sökte hela mig, den strålade ur mitt bröst min panna, så vacker. stjärnan steg in i mig lyfte i en stund av vila all smärta ur, i en stund var jag hemma i friden jag älskar
jag ser stjärnan, den söker värma mig
hela mig
jag är vissnande
döende
så är
det
nej, sök ej hålla mig tillbaka
det
är inte min vilja
det ber/vill jag ej
jag längtar
hem
där är jag välkomnad
*
jag ser snö
falla
stiga
i cirklar
spiraler om våra steg
frysande
till
värme
i kristallsångersfamn
vita vingar susa
himmelsfågel
skänker
fjäder vackra falla
ur våra hjärtan
allhjärta
stiga
i cirklar
spiraler om våra steg
frysande
till
värme
fingerknoppar öppnas
är i
är
fingerljus stråla
fjäder
skriver
är
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar