se stjärnor i himlahav
i stjärndiadem
de strida ej
med varandra
de väver
slocknar
faller
faller de
stiger
de
se stjärnorna det öppnade barnet
det vackraste är det odefinierade barnet
*
misstag
miss tag
missade tag
vilsefot
vilsna fötter
så ofta talar vi om begångna misstag
ångrar djupt och det är väl av godo så länge vi ej ångrar så mycket att vi stänger alla vägar.
ser vi ordet misstag och delar upp ordet, tillåter det att flyta isär framstiger ett helt annat skeende; jag sträckte ut handen men jag missade taget.
handen slant
och visst kan det få katastrofala följder, se cirkusakrobaterna hur de svingar sig, trapetskonstnärer. men de förtäljer dig viktiga bilder; åter och åter öva. det går ej att kasta sig ut i luften och fånga varandra utan övning i vad – i samspel, i aerodynamik.
då går det
miss tag kan begås, men lika fullt som du ångrar måste du förlåta dig själv och kan ske det ej var ett misstag.
det finns inte missfot, kanske fotmiss
vilsefot finns en vilsen fot
båda dessa ord; misstag samt vilsefot förtäljer dig; var närvarandelyssnande
lyssna in i helhetens sjungande röst.
*
(hur kan vi då)
hör du
nej
hur kan vi då samtala
jag lyssnar till rörelsen
i natten
en stund av nära värme
i dröm
kan ske gives vi sådana stunder
i ensamdalen
ett vackert
samtal
eld brann
skimrande
hudar skimrade mjuka
allt slätades ut
av förtrolighet
röster mjuka
levande lågor
ögon
öppnade stjärnvärldar
men
kan du höra
hör du
mig
jag hör dig genom rörelsen
jag upplever din rörelse
vi talade oss
genom
natt
*
upplevelsen i denna bild - ovan- var och är mycket vacker, det levde vacker förvåning i mötet. ibland är min vilja att ej skriva min upplevelse, överlämna den till eventuell läsare, så är det egentligen här. men bilder stiger fram, förtroligheten.
det vilket sker i dessa samtal – sanna samtal
existerar de
eller sitter alla med färdiga bilder
helt i ointresse – i totalt ointresse för medvandrares berättarljus
sitter alla med färdiga berättelser i den enda väntan på
att den andre skall sluta tala så de får spotta ut sin bild
ungefär: kan du bli tyst så jag får säga mina ord
ja – jag vet inte
det jag vet är att dessa samtal, färdigbildssamtalen ger fåror
djupa fåror i jorden
ty de samtalen är ohörsamheten
människoansiktet fåras
av vad egentligen
kanske av för lite mimik
kanske av det osedda
kanske av återhållen andedräkt
i de förtroliga samtalen ser jag ansikten slätas ut
jag ser jorden slätas ut
ser hjärtblad spira
ser knoppar
slå ut
sina vingar
flyga in i hjärtat
hjärta mitt hjärta
jag sitter i kammaren
spisen värmer mina händer
jag breder ut mina vingar
rör vid
gråterskan vid stranden
hennes panna
lyftas
hon bär diadem av tusenstjärnor
hjärta mitt hjärta
jag återvänder till mitt gemak
vilar stilla nattord
stiger in i kammare
och
så strömmar
källan
brusande
susande
belivande
andedräkt
i de förtroliga samtalen
lever kärlek
slätas fåror ut
förs slöjan i kärlek åt sidan
ögonvingar av kärlek
omsluter
varandra
gråterskan vid stranden
hälsar gryningsfloden
stiger i
seglar
seglar
med
porlande
pärlande stiger leendeljusa skratt
hjärta mitt hjärta
jag sitter i kammaren
gungar i stolen
bok föll ur hand
blad flyger i vindar
låga
slocknar
i
leende
bilden av boken, den via böcker inlärda sekteristiska ordformer, åter är det så att sekteristisk är ur positiv urgrund, men på grund av alla ojordade kontakter har det blivit en försteland form av energiöverföring. se forsar strömma flyta, dansa, leva och se kontakten med de gapande svarta hålen i väggen, det är till och med så att lock lägges över. dessa benämns barnskydd eller petskydd. kanske borde det heta pekskydd, för kanske borde det påpekas, pekas på dessa gapande svarta hål och se vad som sker då kontakten sätts i, det lyser.
allt liv borde vara en sekt i bemärkelsen vackra kristaller, snöstjärnan är en mycket vacker bild, lättare att se än vattenkristaller, men se – är de olika varandra- skall ej stanna där, sekt – allt liv är sekt – sikt det vill säga då sekten ej förblindar ögat – urgrundssekten är universum och universum älskar öppnade ögon
ögonen är också två
det är så, frånsäger sig människan liv och bara intager bokkunskap utan att leva orden, då kräks hon till slut upp alltsammans, hon hinner inte smälta födan. all kunskap har behov av att smältas, allt har behov av att smältas. böcker är oändligt vackra och de är gåvor, men bokkunskapen kan ej ersätta livet, då blir människan blind hon blir fanatiker. fanatiker kan hon vara i värnandet av sitt själv, dock ej till den grad att hon förglömmer existensens samhörighet, jag höll på att skriva existensens fanatism och jag upplever att det just nu skulle vara av godo om människan levde i den icke blinda fanatismen. alla dessa maktprepositioner, maktuttryck var från början och innehar en mycket positiv projektion på det mänskliga sinnet. de säger alla frångå ej ditt själv. men så kunde det ej vara, för hade det så varit hade inte styrande och ställande kunnat ske. då hade inte någon kunnat underkuva den andre. det hade överhuvudtaget inte funnits den ene och den andre, det finns ej i samspel – i förtrolighet. läsandet hade varit ur livets blad, läsandet hade varit i berättarljus, människan hade fortfarit att vara det hon är och hade ej behövt denna oerhörda kamp för att återställa det en egentlig minoritet har störtat eller smulat samman.
men se då smulpajen, den är god eller hur.
ugnen sätts på – hjärtvärmen
frukten skalas
frukten läggs i form
i formen
mjöl, socker en aning salt och smör blandas
smuldegen lägges över frukten
så sättes pajen in i ugnen och gräddas
ut kommer den färdiga smulpajen
en delikat anrättning
det är så; mycket smulades sönder av människan, och det erfordras denna kamp, men se den kampen i ljuset av smulpajen så vet var och en att det egentligen ej är en kamp. det är en förberedelse inför en festmåltid-
återigen, böcker är fantastiska gåvor, det är inte det jag säger att bokbål skall göras, jag säger läs och andas, läs och se huruvida det är den måltiden du just då skall intaga, digestionen kanske påverkas för starkt, den kanske blir för tung eller för lättflyktig.
lyssnandet är en ovärderlig gåva.
Ja, de förtroliga samtalen är vackra
De tillför verkligen liv närhelst de sker
det vackraste är det odefinierade barnet
är icke det att se marker andas vita sidenjordar
är det icke att se stjärnor gnistra i snö
är det icke att vara i medvetandet sv varje snöstjärnas skönhet
är det icke att uppleva
sant liv
barnet stiger ur stjärnvärldar utan att egentligen stiga ur
kan ske barnet hoppar hopprep med
strålar, band av ljus
kan ske
är rörelsen den vilken uppenbaras i bungy jump
i jojon
elastisk medföljande är rörelsen
helt fri ifrån elitiskt tänkande, ändå i ty vad är elitisk,
elitisk: en läkande inre tillit inser skapande kärlek
i rak eller gängse översättning är det en tro på en grupp vilken står över, ser vi ordets ursprung är det att våga säga: jag är jag – jag är i ljuset av min ande
och detta faktum är insikten av helhet
detta är att säga
kan
ske
är att säga: jag överger ej mitt hjärta ty jag vet att allt är hjärtat, jag vet att hjärtat är liv ur allhetens perspektiv. visst går det att leende säga; det är väl klart att hjärtat är liv – det vet väl alla. det är inte det jag säger; se hjärtats vägar och inse den fyllda symboliken, hjärtat lever i inre rörelse, ständig inre rörelse, det stannar ej i nej det vill jag inte, det är inte hjärtat vilket stannar det är din tanke vilket tillverkar ett skräckscenario och därigenom stannar hjärtat i imploderande eller exploderande rörelse i sorg, i smärta av att du ej tillåter dess flöde.
elitist är egentligen ett vackert inneördsord så även aristokrat då du skrudar bärarana i ödmjukhet, i insiktens klarhet av livets reala verklighet
åter; jag lyfter sovande dagsmedvetande in i vaket kristalljus, transmission
aerodynamisk verklighet
i den verkligheten existerar ej tillgjordhet, stegen är ej moduler eller modulerade, de är spår i snön, de är spårgirlanger vilka höljer, vilka sakta sjunker in, i våren vattnar dessa belivande markerna. rådjuren, hararna, alla djur, alla friväsen vandrar följande, lyssnande, i cirklar, de vet livets reala verklighet. de vet att trotsandet ej nyttjar till att trotsandet endast tröttar. visst är det en urladdning, se treårsbarnet med rosiga kinder och ångande huvud – men vad gör detta beteende – det tröttar och barnet får ta emot en mängd med sneda blickar samt irritation. sker dessa trotsanfall i större sammanhang upplever sig ofta föräldern stå vid en skampåle.
barnet säger dig ord; se det jag söker säga dig
vad söker barnet säga dig:
det säger: jag ser dig ej
visa mig den du är
att säga nej
är att säga
ja
vi
är
det elitiska tänkandets ursprung är hjärtkälla och det är livets stolta resande, livet reser sig rak i ryggen och säger; jag är jag, du är du
vi är ett
allt är ett
allt
allt är helhet
vackert är det odefinierade barnet
den odefinierade själen
där sker
djupmöte
*
(lyfte taket för mina tankar)
så rak i ryggen åldersvis stod han
håret vitt av
snö
skägget
vitt av
rena
ord
jag minns ljudet av staven
den var ekande fylld
foten var
silverskodd
kronan var
ödmjukt
böjd
läderremmar var lagda
lindade om
det skallrade
sjungande
jag minns trappans djup
hur dörrar susande slöts bakom mig
hur jag blickade in i salen
färgerna
frasande rörelse
böljande
blickar riktade
raka
in
kärleksdjupa
händerna bar vita handskar
så vackert följdes
varandra
jag minns stavens trenne
hur han ropade
mitt namn
hur månstrimma fyllde öga
nej, jag bar ej frasande siden
ej modulerat hår
ej handskar
var ju kommen direkt från byket
händerna var rödfnasiga
månstrimma målade min helade skrud
hur jag flöt nedför trappan
andades deras leende ansiktsljus
hur de i glädje
vandrade helt stilla solo
lyfte blicken
kristallkronorna
prismorna
det svaga klirrandet
så vackert flödade strängarna
så vackert strömmade rörelsen
marmorgolvets ådror fylldes levande
jag minns hur jag
lyfte taket för mina tankar
hur prismor befriade skrudade himlen
hur ådror bultade
värmde
knoppande
tempel
jag minns hur våra händer
utan handskar
rörde
vid
är
lyfte taket för mina tankar
i en stund av
intet
*
ibland vet vi inte
då vi släpper
kanske
kan ske
vi ser
varför vi fördes till eller in
vi har val
vi kan välja att läsa eller sluta ögonen och läsa
orden är allt det du önskar läsa med öppet sinne
jag önskar leva med detta, denna upprepning:
en gång var orden fyllda
ur varje ord steg liv
orden är i min värld barn
genom kärleken till dem, mer med dem förlöser vi skönhet
symboler, ja - kanske har de blivit urvridna, de är i oss
lever verkar då vi tillåter dem flöda sjunka in i hjärtat
mitt hjärta skådar du
det är
gran
vitvaggande skönhet
sluter mantel
fåglar rör vid
virvlande stjärnblommor frigörs
leende
dansa de
sjunga de
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar