jag fyller mina ögon med snö
*
för mig själv
för
mig
själv
är ej
ensamhet
är ej ensamhet
med avsikt delar jag orden, detta för är med ytterligare ord; jag leder mig sälv, för är leda, visa, visa riktning.
innan jag gick ut på vandring i snöyran skrev jag:
för
mig
själv
är ej
ensamhet
ordet ensamhet har jag delat många gånger, det flyter isär alldeles av sig självt av sitt själv, det är som att ordet upprepade gånger visar vad ensamhet kan vara:
en samhet
det sägs att den vilken väljer ensamhet, eller att den ensamme flyttar samman med den självupptagne, det är en negativ aspekt vilken berörs. det är inte av godo i mänskliga ögon att vara självupptagen, men jag undrar om detta inte vore på sin plats i stora mått i dessa människovandringar där människan alltmer segregerats bort från sitt själv
ser jag så
en
samhet
så ser jag alltet men samtidigt ser jag den splittrade personen samt individen förenas och är ett: en samhet, ett förbund, ett helgat förbund har ingåtts.
tar jag så en samhet samt gör självupptagenhet till ett vackert skeende genom följande;
själv
upptagen
så är det ett stadium vilket är jag upptager vilket är uppstiger eller instiger
självet är inte endast själv, självet är dels individen men ej att förglömma lever andesjälvet vilket är allhet eller etthet.
det positiva i självupptagen är då;
älska dig själv så som du älskar andra
ditt själv
är
under vandringen ser jag träd
ett och ett
rötterna förenar
vind rör vid kronor, de når varandra
stammarna ett och ett upplever
det vilket är en samhet
samt själv upptagenhet
vandrar vidare in i snöyran och börjar leva med ordet under eller det är mer att ordet stiger in, kan ske en snöstjärna bar det in; nåväl jag skrev nyligen: vilket ej är idag;
skulle vilja leva i ett liv där jag ej tvingas tolka, är orden ense med gesten med talet med hjärtat.
kanske är en sådan tillvaro tråkig – kanske människan har begär efter spänning.
nej – jag tror inte det lir mindre spänning i ett sant liv
tolka mig icke
tolka icke livet
livet skriver rakt upp och ned
uppifrån och ned
helt
utan
baktankar
livet kan icke ljuga
kan ej spela spel
och det är ju; jag ber om att få leva i en värld där jag ej behöver undra över det sagda
idag skrev jag;
låt mig slippa
undra
låt orden vara ordvingar
med vilka vi omfamnar varandra
undra
under
undran
ser ordet under, det kan vara en riktning eller hur, en riktning vilken pekar på under. Har du tappat bort något och letar i förtvivlan blir du alltmer tyngd, så lyfter du på en bok eller en matta eller en sko och där under ligger skatten. Med ens är hela du en dansande sol. Under kan alltså vara dolt av men samtidigt ett under och vad annat är ett under om ej ordvingar.
alltmer
undra
under
undran
ordkatapulter
så många diskussioner
dissekeringar
vad annat är dessa annat än just
ordkatapulter
låt orden vara ordvingar
med vilka vi omfamnar varandra
många gånger har jag levt med att människan borde sjunga istället för att tala, kanske borde människan skriva för att ernå djupare lyssnande, det är så många stickande störningsmoment, ja – kanske skriva är en väg för att omvandla det vilket är ett av det vackraste – nämligen kommunikation,
kanske skrivandet är en slags fixstjärna
ett fokus
en positiv fixering vilken blir en metamorfos i det sakta öppnade sinnet inom vilket andesjälvet storligen gäspar och slår ut, breder ut sina ögonvingar i totalfokus. Så sker dessa trenne steg; kommunikation – transformation – kommunion.
Kommunikationen blir genom transformationen en kommunion
däri vaknar vad
detta;
låt orden vara ordvingar
med vilka vi omfamnar varandra
det vilket är en samhet
samt själv upptagenhet
det är så underbart då sambanden stiger fram och flätas till gyllene band
i vandringen i snöyran infann sig lugnet och orden strömmade instigande,
ur björkarnas händer viskades;
utan att ha sett allt
allt
bakom
i ljus
bär ej den tunna isen
naturligtvis undrade jag varifrån detta kom; jag hade först levt med jag fyller mina ögon med snö, så steg jag över diket in i ängen, den stig jag brukar vandra hade blåst igen, nu var det vida vita marker. Jag var glad att slippa se de skövlade ungträden, nu var de mer bergskammar. Då och då stannade jag, levde hela tiden med undran över vad som levde under detta ljustäcke. Fick nästintill lust att stanna ty jag såg de små ila omkring sökandes mat där under täcket. så log jag stilla, det är väl klart att de upplever mina steg, vibrationer och även min omtanke. så jag fortsatte vandringen i tacksamhetsljus
nej, det var inte lätt att vandra för snö steg upp till knäna och jag i den, det var då björkarnas ord kom; utan att ha sett allt – allt – bakom i ljus bär ej den tunna isen.
fötterna sjönk och det gjorde väl i och för sig intet om det inte var för att jag sökte att inte trampa igenom. så märkte jag att det gick lättare att snövandra då jag varsamt satte hälen i, lade hälen i kupad markhand; det var då viskningen kom och jag bugade mig i ljusvacker tacksamhet
stannade en stund i björkarnas krets, snöyran blev allt tätare och ljuset började skymma, hade väl mest av allt velat stanna där ty det var och är en godplats, vilken snögumma rådjuren och älgarna då hade fått möta och vilken lustiger dans hararna hade fått.
så blev det nu inte hur skulle jag då kunna skriva detta; vandrade alltså vidare och kom till bäcken, ett skidspår hade slingrat sig vid sidan av, valde att ej trampa sönder det, det är bäst att ej väcka morrningar.
det var då bäcken började sin berättelse om vad – ord jag skrev;
tystnar världen runt mig
kan ske kommer detta att föra mig till inre tystnad
kan ske det är med tystnaden så att den smälter in
kan ske tystnaden är snö
kristallregn
då jag ej yttrar ord
kan inte ord yttras till mig
då jag ej yttrar ord
hörs jag ej
då
finns jag ej
nej, det är inte så med tystnad
tystnaden smälter inte in
jag undrar alltmer vad innebörden till allt detta är
nej tystnaden smälter ej in
den gröper ur
vad säger du kära bäck
jo ser du stenarna här
och märkte du vad som skedde då du lade hälen i kupad markhand - skaren bar dig.
du vet att vatten gröper ur stenen
det är ju en omvänd rörelse också
stenen formar sig med vattnet
omvänd och omvänd, det är väl mer ett samspel
tystnaden kan vara vattnet
och stenarna kan vara i det inre
egentligen i det yttre
egentligen ett samspel
det är tungt bära alla stenar inombords
vid stenras är det ett svårt arbete att lyfta alla stenar för att inte åsamka större skada, för att få ut allt liv i ljuset
In i livet ur stenmassor fallna.
så är det
tystnaden gröper ur
så hörde jag ett varmrullande skratt; det är väl inte underligt att du ser ett stort fat med risgrynsgröt;
det är många vilka skall bjudas och sleven den snidar vi vacker
ur ålderträdet
av ålderträdet givet
av godhand snidas den
gröpes träet ur
det räcker till skålen också
se så vacker vit ängen är med en smörklick i mitten
det var då viskningen kom och jag bugade mig i ljusvacker tacksamhet
jag fyller mina ögon med snö
ögonen flög fria i beundrandeljus ömhet
allt det vita
ja, i snöyran syntes ju bara vitt, vitt alla konturer allt var upplöst, ljuset saktades alltmer och hela mitt väsen genomsköljdes av denna vishet, hur vi skänks snö
hur stjärnljus fyller våra ögon
det går inte att förneka denna skönhet
denna våg av kärlek gav mig styrka
stärke
kanske skall jag beskriva den bild jag såg i allt det vita och det svarta, jag såg svartvita fotografier. såg en öppen kista med en vitklädd gestalt så lugnstilla vacker
i vita stärkta kläder
stärkelse användes ofta förr
stärkelse finns av många slag
potatisväxter är stärkelse
potatis kom in i våra vandringar en gång för länge sedan
kan ske var det en mening
har du en täppa där jorden är överlagd med asfalt
eller hård som asfalt
plantera då potatis däri
så lyfter potatisen det hårda
ja, till och med asfalt
en gång var människan omedvetet ett med allt
hon bara visste; så är det
hon siade och förutspådde
så är det
en del kanske säger att människan var i ett slags drömtillstånd
har vi lämnat det
nåväl människan behövde vakna litegrann mycket, bli lite inom citationstecken hårdare, potatisen marscherade in och ungefärligt så även industrialismen.
jo nog blev det så att hårdnandet blev lite väl höga murar av mänskans egen hand, så kanske borde vi plantera potatis inom andra täppor numer, nu mer.
potatis är en fascinerande växt och det är helt klart att bilder det kan den väcka – tror väl helt visst att det finns nåt som heter att gnugga energiknölarna
det var ju lite svårt att gnugga de knölarna så jag bugade i tacksamhetsljus och såg den där kistan igen
denna gång befann jag mig i ett rum
ett rum fyllt med gamla saker
vägguret tickar
slår sina slag
det är ett
åldersrum
ett rum
med en specifik lukt
ett mausoleum
en krypta
ibland vore det
så skönt att bara vandra ur
det gör jag ej utan jag fortsatte min vandring i
kanske var det tistlarna eller molnen
eller snön vilken viskade in;
du har inta valt det vilket skedde
du har inte tänkt bort
det vilket skedde av mening, djupmening
det finns de vilka lägger ut snaror
vad hjälper det mig att veta
det lyfter dig inte ur det du så starkt önskar
men det ger dig ljus att se att du inte valde det skedda
det visar dig att du inte bär skuld till din olycka
kanske var det tistlarna eller molnen
eller snön vilken viskade in;
fyll dina ögon med snö
du kan stiga in i en lufttunnel för att uppleva turbulens
vindar har behov av höljen
turbulensen uppstår av ett ickehölje
nu undrar du hur detta med att stiga in i en lufttunnel kan illustrera turbulensen
ja det är tillståndet utan tunnel, så lev med att tunnelns väggar ej är
och upplev vindstyrkan
det är verkligen att svepas med
kastas med
omkring
i turbulenta ansamlingar där virvlarna ej upphör är det av största vikt att en tystvinge flyger in
att en tystvinge flyger in och lägger handen över kasten
det är så det görs med ett väsen i epileptiska konvulsioner
forma dig till ett rör
blås en pil av lugn – kurare
in i det upprörda havet
så skall havet
höra
jag befinner mig i denna bild i djungel – i regnskogar
urfolken är
och de har dessa rör ur vilka de blåser dessa pilar
det vackra är
deras ögon
deras ögon är
självklar
kärlek
det var en gång
så inleds sagan
de gamla sagorna
de sagor vilka inte är sönderplockade
inte översatta
vilka är skrivna ur
allt
ur
urallt
barn är mycket visa
en del kallar;
en del kanske säger att människan var
i ett slags drömtillstånd
barn är mycket visa
barn finner
trygghet
invaggad trygghet
nej inte invaggad falsk trygghet
det förtäljer inte sagan
sagan är ren då den är oplockad – hel
alla dessa sammansatta ord
samman
satta
se ordet invaggad flyta isär
och säg
vad du ser
jag ser in vaggad
ser; vaggad in i liv
barnet steg in i livet
spädbarnet
det späda är ej svagt
det är fragilt
sensibelt
kanske rent av medvarande
spädbarnet steg in i livet
stjärna i våra ögon
hon hade burit barnet helt nära sitt hjärta i nio månvarv
följt stjärnringarna i haven
barnet vaggades
vaggades
vaggades inom hennes kropp in om
in samt om
hennes livmoder
livets moder höljde barnet
livets moder
sköte
sköta
kupade vingar
kupade händer
så lades den nionde ringen om
nio vackra ringar
strängar
ljustrådar
barnet är nu redo
hennes skötes vingar breddes ut
barnet lades vid hennes bröst
den första ringen är öppnad
modern nynnar
lyssna barnet mitt
lyssna till hjärtats sång
modern och barnet är i en grotta
en grotta i klippans händer
skimrande väggar
varm röda
hennes make
barnets jordefar var hos dem nära vakande över dem
han vakade inte över dem han var en böljande mantel runt dem
manteln upplevde alla deras rörelser
ja de var helt sonika varande med varandra
så bredde modern ut en filt
en vacker vit duk
lindade duken runt barnet
modern bar barnet med sig i allt
barnet vaggades in i livet
hennes make
barnets jordefar var hos dem nära vakande över dem
han vakade inte över dem han var en böljande mantel runt dem
manteln upplevde alla deras rörelser
ja de var helt sonika varande med varandra
barnet är tryggt, detta för att upplevande veta vad trygghet är
rytmen vaggade barnet
därför
ber barnet dig berätta sagan igen
och igen och igen
var gång barnet känner igen orden, bilderna stiger pärlrader upp ur barnets hjärta till barnets strupe
så
det var en gång en natt
en himmel skimrar varm röd
en ensam ros växte i denna himmelsdal
i denna himmelssal
rosen doftar
doftar
därav andas himlen varm röd
en ensam ros växte i denna himmelsdal
i denna himmelssal
rosen doftar
därav andas himlen cinnober
i en cinnoberdal växer en ros
var afton i fullmånens ansiktsljus borstar rosen sitt långa hår
håret böljar
böljar in i jordesfär
finner fäste
rosen slår ut sitt långa hår
marken hälsar hennes fägring
ur markhändan
stiger en stjälk
allt högre
bladens djupgröna
ringlar
slingrar
med solen runt hennes stjälk
visst bär rosen taggar
varför gör hon så
rosen vet
andas
trygg
i en av alla nätter
hänga cinnoberdroppe i himmelsträd
i kärlek hållen av fingrar
förundrad
ser droppen
det ske
i gryningen är knoppen
fästad vid hennes stjälk
sakta viker rosen ut sina blad
hon hör stämma
en ensam ros växte i denna himmelsdal
i denna himmelssal
rosen doftar
därav andas himlen cinnober
i en cinnoberdal växer en ros
rosen vänder sitt ansikte till
hör moderns sång
så lever de doftande i livets
trädgård
(stärke)
jag flätar fingrar runt mitt bröst
ett band av stärke
(snödrivans sömn)
vänder mitt ansikte in i snö
snövingars
lätta
rör vid
kristalljus
smälter samman med
vattnar vissnad flodbädd
huden
andas
frisk
breder ut mina bönesteg
i vindalle
hör
bortvända
tappar händer
faller
djupt
snö dalar sakta
tystvingar omsluter
jag är en snödriva
somnande
en vall runt mitt släckta
kanske
hör du
min
sång
kanske
ser du mina kinder glöda
i vaken
i våren
förenas jag med
havet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar