det går säga utom
det går säga inom
det vilket är inom är utom
det vilket är utom är inom
det går vara utom sig av glädje sorg vrede av källflöden
då viskar utom kupa dina händer runt mig
då knackar utom mjukt på dörren;
jag fryser låt mig komma in
småfolken kallades kallas de
i det inre verkade de
jordemoderns sökte deras hjälparhänder
så steg de ut
eller mer in i världen, jordvärlden
många bilder har givits mig av detta med delen, delar
ett slags sektseende
sekteristiskt seende eller livsmönster
du hör det du vill ser det du vill gör det du vill utan att medtaga din vilja människa
du väljer att filtrera ut dig
utsöndra dig
till
sekret
varför vara sekretet
göra livet till sekret då du är pärlljus
varför förneka dig urålders visdom
*
fukta dina läppar med morgonkyssen
uttala rosenbladens doft
in i vinden
öppna dina händers ögonljus
*
söker du dessa ord
sekt sekret
då närmar du dig sigill och vad annat är rosenorden
hjärtdalen, gården, templet är vackersånger skapande ljudande tillsammans, så söks de omvandlas till sessenser eller sentenser vilka är sekret i bemärkelsen utsöndringar, filtreringar av sekret/sigill och detta skeende är sekularisering och det i sitt väsen är oändligt vackert då det ej frångås sekretet i bemärkelsen sigill
var en vacker skriftrulle
bär ditt sigill med stolthet
ditt sigill är
din krona
*
dagen vandrade
stilla
stillstegad
stillstegad vitgnistrande
snö är vilket jag så starkt upplever ej vit
snö är gnistrande stjärnstrålar
healing
helandeljus
ser du strålarna huru de strålar
spjut
spetsar
utgående från en punkt i mitten
det är navet
navet är det i hjulet
ser du färgernas prismaljus
prismastrålar
regnstavar
stavar regn
stavas regn
regn
ja det stavas så
rain
raindropp
regn
rörande enande gränsbefriande närande
ärande
nära
i kärlek
ser du färgernas prismaljus
prismastrålar
regnstavar
hör dina ögon ljusvandringen
ser dina öron
klangstegen
hörsammar du
din
väg
ditt
namn
nära ande möter nod
du står i cirkelns ljusmitt
strålar är trådar väver kokongvagga
vagga ditt inre ljus i dina fingrars flätade vävande svar
snö gnistrar
i klara färger
stjärnöar synes i himlar
nu i snöland
tusende oblater har seglat vida ned
för att så är deras
oblatsviljan
saxen klipper eller
fingrar rör vid oblater
blad klippes upp
formas
gestaltas
i
kärlek
till
kronblad vikas upp av oblater
bjuder stegen inom
du står i cirkelns mitt
i snölotus
står du
med bara
fötter
fotsteg
i
kärlek
för
denna dag vilken var
tomtens dag
stjärnor gnistrar släden far
månmoder ler i kärlek
i skådande kärlek ser hon barnens glädjedjup
huru barnen bugar sig i glädje
pappersvingar flyger
röda gröna band
till dig
skänker jag
snören lockar sig skiner glänser
kan ske är de porlande skrattglädje
så vikes gåvan upp
barnet tar emot
leker
leken är barnets tack
tack är barnets lek
tomten kom
till dig
till mig
slingor synes i himlaländer av vad
av kälkens stjärnströdda rimfrostband
röda dukar
röda kulor
i ditt inre andas sommaräng manar dig till
andas lugn
lugn i kärlek
är du
stjärnor
änglar
granen doftar i husens härdar
doft av
gran
lyfter andning ur tyngd
i toppen strålar spira
spira
spira
vackra
liv
så blir allt tyststilla
i aftonen lyfte jag stegen in i händer
lindade sjalar om
marker viskade
kom
begav mig ut i snöländer gnistrande
anade djurens nära
där mellan träden
stenarna
allt skönjbart
fragmentarisk värld
fragmentarisk världsbild
var ord vilka strök mina ögon
ögon strötittar
partiklar
möter
enstaka
stakande
stakande
ögon söker se sammanhang
i vandringen är det åter uppenbart hur människan söker se detta urskilda, utskilda, vara delar; ett träd, en gren, en människa, ett djur, en växt; det blir en fragmentarisk världsbild. det är ej en negation ty då solen möter dina ögon måste du kisa ibland, då silas alla intryck och sammanförs då du förmår se det jag ser i vandringen, aftonvandringen: det är det positivt gränslösa, i den upptäckten suddas det enskilda ut och övergår egentligen i det totalt enskilda, den fragmentariska världsbilden upphör och övergår i den egentliga fragmentatiken
det är vackert vandar i vinteraftnar med kyla
stegen sjunger
det är markant höra tonerna förändras i kyla samt i tö
det är fascinerande
allt är förändring, detta utan att lämna det vilket är
stegen är mina men de förändras
markerna är markernas men de förändras
ändå är vi alltid i
inre organ är i
är utanför
jag är övertygad i att eventuell mötare av dessa ord ser det jag skriver
så knackade de på många dörrar
doften vilken mötte var ej
snålblåstar ven genom springor
rösterna
bakgrundssorlet var gällt
visst kunde de ha fyllts av vemod men de visste
och godheten mötte dem och förde dem till ett bergsrum
en grotta
ett stall säges det vara
strålande stjärna i himlahänder
denna stjärna
ser du strålarna från ovan möta nedan
från nedan möta ovan
norrsken
sydsken
vävsken
kokongen lindas av
upp
hon vaggar barnet i sin famn
hon vaggar hjärtat i sina händer
flätade korgar
av
kärlek
så vacker är denna bild, andas den
lev den
sjung den
ditt spö är en vacker vandringsstav
en klangstav
är din kropp
kasta linan
utan krok och se linans ljus
då vet du
styrkan av det spröda
det sprödas skönhet i styrkan
subtila fingrar
fragil rörelse
insiktsljus
i inspirationsandning
intuitionsljus
av imaginationsandning
var i din människogärning en blommande ros
tolv är de
i ring
tolv konungar
helgade män
tolv gemåler
helgade kvinnor
samman är de i är
av genom i till för kärlek
kärlek är ett vackert skapande hantverk
lyssna med dina ögon
se med dina öron
tala med ditt hjärta
viska med din röst
vinden svarar
i alltets
röst
*
i småfolksdalen samlades de
ja de kallades av männikofolken för småfolken
kan ske kom det sig av
egentligen var småfolken storfolk och
egentligen samlades de i storfolksdalen
kan ske kom det sig av
av vad kallades de småfolken
med plirande godögon log de; människan vet att vi lever inom deras hjärtvingar
ja så är det ibland anar människofolken det de inte vågar vetatro
i småfolksdalen samlades de
ja, det kallades så av människan
egentligen var det i storfolksdalen de samlades och
egentligen var det i hjärtdalen de samlades
de var lite bekymrade
det var så mycket ris och sly kastat huller om buller
det var inte lätt följa stigarna lagda
växterna sinade i sina markhänder,
ljuset skuggades och ändå var ljuset skuggan och skuggan ljuset
djuren hade svårt följa stråken
strängarna brast vid vidrörandet
strängarna brast med smärtklanger
vingprydda skönjde ej sjöarnas hov
nu hölls det rådslag i hjärtdalen
vilka var de
de är alla de vilka värnar om
vilka ständigt söker förtälja det glömda
så länge har deras tilltro till människan levt och lever
i denna juldagsnatt var de samlade
vandrade från här och var
från var och här
eldar brann i ring
var och en av dem satt med en sten i hand
ja de gråtande stenarna hade de burit med sig ty de visste
visste det ord ej förmår synliggöra
en efter en lyfte de stenen i sin hand bad den förtälja
detta låter grymt men de uttalade stenens ord lade den i eldens famn
i eld steg ur sten den vackraste fjäder given av eldfågel
fjädern hölls av hand
målade bladens sanna
så talade varje sten ur hand
i hjärtdalen samlades de i julenatten
förtäljde smärtans vägar
plågans vägar
vid varje lyssnat ord
steg helat väsen
blad fram
i hjärtdalen synes
eldlotus andas
ris och sly
upplöses med djupbefriande suck
stigar lagda klarnade
i markhänder steg drömsaven
ljuset såg skuggan
skuggan såg ljuset
så strömmade de in i varandeett
etthet
stråken lades till strängar
klanger ljöd vida
sjöarnas hov sträckte händer vida
vingprydda flög in i sjöhovens händer
i hjärtdalen hölls rådslag
vilka var de
vilka är de
de är alla de vilka värnar om
vilka ständigt söker förtälja det glömda
deras tilltro till människan har levt och lever
har gjort verkan och nu skönjer de svarandeljus
i denna juldagsnatt var de samlade
vandrade från här och var
från var och här
eldar brinner i ring
frön är sådda i
människans bröst
värnandefolken är i dessa stunder
trädgårdsmästare i ordets sannhets ljus
de väntar icke längre med sina handgärningar lyfter de
hjärtats ord in i spirande
gläder sig med människans sakta vaknande minne av är
ära vare ljuset
vare värmen
ur ditt
bröst
gudomen gläder sitt ansiktsljus
genom ditt ansiktsljus
ty ditt ansikte är
gudomens ljus
ty gudomens ansikte är
ditt ansiktes ljus
tänk med din hjärttanke ljus
vårda med din hjärthand värme
så är livet en
blommande
hjärtdal
små är stora
stora är små
fragmentariska stråk
lägg stråken till
rör vid det
stängda
i kärlek
till kärlek
för kärlek
era händer är förevigade
*
frapperas av
rappade väggar är ofta med sandpapperskänsla
med sandpapper sköljer du av stickor och grader
sandpapper
papper med sand
de vise
visa sträckte ögon in i stjärnhav
förenades med ögonens ursprung
kärlekens händer
de vises ögon var och är
blommande
klangskålar
regnbågslotusar
ljudar i midvinternattens bloteld
de skrev tecknen på papyrus med svart bläck
vad är det svarta bläcket frågar du dig
det svarta bläcket är nattens svarta
är mörkret
vad gjorde de
vad gör de
de strör sand över
vad är sand frågar du dig
sanden är stjärnstoff
tecknen synliggörs
de plägade även strö ut sand över vita ark
papper
samt läsa mönstret
älskade sandmandala
bred ut dina vackra vingar
flyg min själ
bliv smycke i öknens fårade
tårade
ansikte
jag frapperas av hur jag ofta förs bakåt
helt oförberett
plötsligt befinner jag mig på i en julgansplundring
tjugondedagsknut
nej, jag tyckte ej om dessa tillställningar
det var för mycket folk
för rörigt
kände mig bara klumpig och ful
så hör jag sången: en riktig påse vill jag ha till jul, kanske till och med: en riktigt duktig påse vill jag ha till jul, detta var den sång vilken ledde till att vi fick en påse med godis
så var festen slut
kan uppleva hur befriande det var att komma ut
hur luften sveptes om
eller mer klar mötte ansiktetdet var verkligen att sköljas av
ungefär är upplevelsen att liknas vid att släppas ut från fängelse
instängdhet
fest borde ej ge känsla
av instängdhet
fest borde ge känsla av friglädjefrapperas
fragmentarisk värld
så ser jag helt plötsligt och lustigt ett flipperspel
hur det dras i spakar och bollar skjuts iväg hit och dit
frågan är vem håller i spakarna.
*
(asken)
i
dagen
släcktes
snögnistrande
eld brinner vitlågande
inom
vindar
är hand
en stund rodnade kinder
ögon strålade
levande
i ögonskålar
sände
kristalljus
drömde
kan ske
en
din hand
skakade ask
kastanjettask
sticka rörde plån
plånade ut
gnistor vaknade
tände sjutusensjuhundrasjuttiosju ljus
lade mig
inom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar