den 31 juli 2011

det talas vida om jordbävningars seismologiska effekt
hur dessa mjukt förvarnar
hur dessas efterverkningar
skalv
kan upplebvas


jordbävningar ses ur enahanda perspektivcentrum
ses ur den mänskliga bävan
läs ordet jordbävning bävan samt se innebörden
jord – bävan
jorden bävar i åseende
åhörande av sina barns insiktsfrånvaro
jorden är en moder vilken sträcker ut sina händer
och
samtidigt håller händerna åter
detta för att ej ”stympa”, stävja sina barns läragåsteg
för att ej påverkande göra sina vandringsfolk handlingsförlamade


hon visar in i vindhav


hör min tystmjuka stämma
röra vid
det uppenbara


jag bävar vid åsynen av dina steg
av dina egna prövosteg


hindra dig
det kan jag ej


det kan jag ej åsäga dig


det jag ser kan jag helt fritt
utan dömanden
utan fördömanden
utan tyckanden
giva dig


helt fritt ifrån tyckanden eller annat av det slaget
det slaget av åsikter
uttala varsamt
i vetskap av att
tyckande kan skymma din sikt
jorden bävar i åseende
åhörande av sina barns insiktsfrånvaro
jorden är en moder vilken sträcker ut sina händer
och
samtidigt håller händerna åter
detta för att ej ”stympa”, stävja sina barns läragåsteg
för att ej påverkande göra sina vandringsfolk handlingsförlamade


hon visar in i vindhav


hör min tystmjuka stämma
röra vid
det uppenbara


jag bävar vid åsynen av dina steg
av dina egna prövosteg


hindra dig
det kan jag ej


det
kan jag ej
åsäga dig




ja
det talas om jordbävningar
om vulkaners fortplantande rörelser


var medveten i att stickes det en dolk en kniv in i en av flockens
livsflockens bröst
då fortplantar sig denna stöt till samtliga


varför
varför är detta så svårt att inse


att vandra opåverkbar i förhållande till hjärtats visshet är ej att likna vid opåverkad av lidande
att icke inneha empati – medvarande är ej ett förhållningssätt ett förhållande
det är ett frånfälle


ett frånfälle vilket är att vända sig bort
bort från hjärtats världstillvaros meningsljus
meningsvärme
*


i kärleksskogen


andas
trädens silverblad




andas
trädens guldblad


omfamnande
ifamnande




gryningsljus
strör


himlars
vita
bedjan




pudrar hennes hud


skimrandes
siden




hennes ögon är
öppnade
kronsalar




han läppjar hennes kärleksregn




(inbjudan)
och rörelsen stannade


sträckte ut handen


bjöd mig
in


levde med haven


med valar
med delfiner


en rocka seglade
kom


böljande lugnskönhet svepte helt nära


rockan såg in i
vi simmade


andades


havsfågelvingar lyfte mig ur kristallandningen
in i


moln vindar luft


ännu levde rockans rörelser


och nu var jag en fågel


allt fylldes med leendeljusa höjda ögonbryn


brynet vässade kniven


i skogens sal
täljde ett av alla träd en gestalt


såg haven andas bli fiskarna
bli
allt


såg vinden andas
bli fåglarna
bli
allt


och det var skönt


lever
med


(vitstamsröda)


trädet med den vita stammen
andas röda blad


rödandande
ek


växa vid sjöspegel


lutar sig över




rödandande
sjö




mannen
ser
en


kvinna
nalkas


med smekandeböljande klädnad




rör hon vid
jordhjärta




fågel med den vita kroppen
andandes röda vingar






landar i skymningsdaggens
daggdroppsgräs
blå safirregn
handom ljuda berättarklangen


vid




trädet med den vita stammen
andas röda blad

den 30 juli 2011

signifikant
signifikans


är vackra
ord


att


leva med


betvinga ormens betungande skugga
ormar söker ofta hålor grottor
stenrösen
var är dessa platser i din kropp
dessa är egentligen i hela din kropp
mest markant i den nedre regionen


i den nedre regionen rullar ormen sig samman i slummerfunderingar
hur mycket ormen än skulle söka bevara sin yttre skepnad släpper skinnet
skinnet blir för trångt
ormen kryper ut/ur sitt skal ur sitt skinn


genom att du helt befriad gör detta; kryper ur ditt skinn stiger ormens väsen
däri har du samverkan mellan jordeormen samt himmelsormen – quetzalcoatl
quetza – krets läsee jag
betvinga är att se drifternas verkan
drift – vara i drift är en fungerande verksamhet
en fungerande verksamhet behöver en ståthållare
en hand vilken håller i ståten
håller i ståten för att denna ej skall övergå till prål
skrål


det är lätt mycket lätt att variga sår uppstår i det du söker bevara ett skeende
i det du utan insikt söker bevara skeendet
ja
det strömmar ord vilka öppnar sig vidare i ytterligare meningar
betvinga – ser en tving vilken håller samman
ser innebörden av tvinga – det är ej verkbart söka tvinga ned driften – här begäret
i det du söker tvinga ned driften/begäret stegras denna till eytt skenande scenario
till inferno


nästa ord är drift
är ståthållare
är bevara
är insektsnycklar
insektsnycklar vet jag av erfarenhet ett det med exakthet behövs en avvägning en mätning ett prövande för att se huruvida de passar till den eller den skruven, passar de är de förunderliga vackra redskap
och insiktsnycklar är livet fyllt med
vackra nycklar är vi givna
ordet bevara kan ju vara att konservera kan även vara att be om vara
ståthållare har jag snuddat vid samt drift


ser alla dessa var och ser sår
ser långvariga
och ur det ser jag hur vi genom så många av våra icketillitskramper ger oss själva långvariga smärtor
variga sår vilka varar länge


och jag ser denna vackra orm
hur ormens ögon
ser in i
ser din vilja att släppa


ser rörelsen hur den slingrar, rullar sig samman och vidare ut
den totala stillheten i dess solbad


hur den snabbt ringlar sig undan av
markens stegvibrationer
och jag vet att in i stenrösen når sipprande ljus
skänkandes
varandeljus
varandevärme


*


(parfymeri)


purpurhänders segel
innefattar
kaskadregnsbäddar


medaljongen flyger ett varv trenne med solen


purpurhänder
andas
sakta
in


komprimerar
mig


är jag lås eller öppning
hör du klicket


pärlande
faller


faller mitt hjärta in i


parfymflaskas
kristallprismatiska fasetter


korken
immad tillslutare
hör du
ser du dess vackra kristallblad
liljan


parfymflaskan
vilar i väntan i din hand


purpurhänder
andas
sakta
in


komprimerar
mig


är jag lås eller öppning
hör du klicket


pärlande
faller


faller mitt hjärta in i


parfymflaska
*


(snuddarnår)




och


vid den stora svarta stenen
ovalen


havsanemonens pupill


sköljde jag
fotblad








tusenskönor
flög fria










himlar andas
röda


mjukröda
kopparröda




skimrande mjukguld






staden lades in i dimmor vid flodbädd
tyst var tyst andades brisen








skalen säras hon seglar
dragen av vindmjuka dun




släpper






tusenskönor
är silverblad i vinden








omfamnar
himlar




är en skål
är ett klangspann






ur brunnen
ödebrunnen






hämtas
klanger


läggas i kopparkittel








en av de trenne rör med rönnstaven renad






och hon
den vackra rör vid kvällsvinden








han






står på fjärran strand






stjärnjungfrur
rör vid




hans pannas slitna




han lyfter
filtens
kläpp




rör den sakta runt


sakta stegras klanghästars rörelsevindar






lyfter


purpurhänders


kaskadregn






hennes ögon
lägger bro






stranddiadem








fingrar snuddar




når

den 29 juli 2011

den oemottaglige gör si stark
den mottaglige slår ut sina händers blomskålar
har ej behov av den sortens styrka


hur hitta lösningar på det problem du befinner dig i
ifrån den fågstgrop du ramlat in i – befinner dig i


ser du trädet
trädet hör dig
trädet sträcker ut händer samt lyfter dig upp
upp i trädklyka


viskar till dig
distansiera dig


trädet visar dig lina löpa till frändeträd
lakan hängas i klykor
nypor
klädnypor
vindar sveper
lakan böljar
torkar sakt


gråten sipprar sakt ut


lakanen ser ”från ovan” ett steg vidare
upplever rörelser
liv
sjudande stilla
allt det liv är
andas in dofter


ja
lakan bär dofter
drömmar
bär möten
tvättas
hänges på lina till tork


lystrar
ser till markerna


samt bäddar med renade drömmar


är det, existerar det problemlösningar i det distrikt, område du står i med sjunklera upp till knäna
i dynghögens nylagda rök
det är sant
träck från kossor hästar höns med flera måste brinna innan det blir godnäring
godnäring växandemånande


du har behov av att ”ställa dig över” problemen
det vill säga icke låta dessa impregnera ditt liv icke låta problemen angripa dig eller låta probvlemen angripa dig


du kan se rovfåglar sväva
lystrande
vad är det de spanar efter
höken falken örnen
de spanar efter byte
efter gnagare och de följer gräsets sädens rörelse
gnagarens avslöjande
i det exakta fokusögonblicket dyker fågeln samt lyfter gnagaren med klorna
gripklorna
gripklorna greppar om gnagaren
greppar om
skadegörelsen
*
(visst hade)


visst hade


berget två ingångar


endast den ena
steg
in


av kvinnosången


kvar stod
en ingång


ingången växtes över
grenar flätades skyddande
över
slummer


heden öppnade höstens vindar


ljungen
doften
humlesången


mattlummers mjuka fingrar


lyftande hattar ur mossas mjuka bädd
solfingrar lyfter skålar med
skogsdropp


vindar viner




i berg sitta en kvinna med
ömmande skavsår


då och nu
rör kolibri
vid


skänker ögontröst


vaggar
bidan


då och nu händer det


den slagne kryper samman
känner


hagelskurar slå


slå
hårt


utvägar svullnar
blånande
igen


det vidöppna hjärtat gråter


den osäkre mannen
kvinnan
slår hårt




visst hade


berget två ingångar




ibland fläktar
grenverkstäcket över ingången lätt




så är


allt


tyst


igen

den 28 juli 2011

allt är logik sägs det
allt är byggt ur logikens grund


logiken måste vara mycket vacker ty skapelsen är skönhet
logik ligger nära matematik


vi talar teorier
kan vi leva teorier
ja – i det att teorin har en hjärtangelägenhets mening
då är teorin inte tankestoff då är teorin en verklighetsbas
vilken bär hela pyramiden
vilken på sin spets visar oss solens pärlskönhet
vilken sköljer över oss
visar oss hur lätt vi kan bli till murbruk – hur lätt vi av solens djupberörelse kan falla i bitar bli sand
ser du sanden rinna nedför pyramiden
hur den glittrar
då vet du
sanden är hav
ur hjärtkällas
uppenbarade sannhet


i matematiken finns teorem, jag avser ej tala vidare runt detta, en vilja har jag och den är att säga; smaka på detta ords skönhet
det är mjukt ej fyrkantigt – hårt


och jag ser detta teorem vara sammanhållande
vilket skänker grund
verklighetsbas
kärleksfyllda
mening


logiken
kanske kan sägas vara byggd ur orsaksverkan
verkan samt orsak ur en kausal sannhets liv
vari de synkrona mötena är ”knutpunkter” stjärnkroppars planetarium
det mesta runt livet föredras att ses i fasta påtagbara kroppar
samtidigt och det är ofrånkomligt är det så att det fulländade – ja, fulländade – livet är en slags amfibie. hur kan det vara så, det är lätt se en konstgjord verklighet, en slags plastverklighet. detta är ej plast – materialet plast- det är plastisk rörelse, medföljande vilken innehar förmågan att andas åt eller till ömse håll i en behovsrörelse
detta tillstånd kan göra att huvudets tanke hamnar i ett ambivalent tillstånd ända tills detta ambivalenta ser sin sitt amfibieursprung


i det vi ser den fysiska kroppen vandrar vi gärna från utsidan in, utifrån in i den fysiska kroppen, in i själsegenskaper
låt oss lägga den fysiska kroppen ”först” se den vara kärnan eller fröet, samt i det tillståndet omsluta den med sinnesuppenbarelser samt andekoden
vandringsvävnaden läggas runt kroppen
se i denna rörelse himmelsmaneten havsmanetens andningsrörelse
det stilla lugnet


så ser vi att det sker att det är en slags kausal synkron amfibietillvaro vari det ambivalenta blir en slags klyvning av skalet varur grodden spirar


sök se att det vilket sker, sker ej riktat emot dig – är ej en fiende – är ej en motståndare eller en motståndsrörelse
det är helt enkelt ett skeende vilket inom den exakta stunden kan vara svår att se
det är ett skeende
det sker i vidare perspektiv
kan du förmå dig att se detta har du därigenom vidgat ditt perspektiv
du har blivit eller omvandlat dig till del samt är alla är – du är ett slags periskop vilket seglar i sin kroppsgestalt


allt vilket sker rör vid
samt berör
dock icke kaotiskt eller rekylartat är ej en avfyrningsramp avfyrings raman(ramskrin)/trauman
är ej avfyrade kulor rikoschetter


se spindelmor
låt oss för – i – enkelhetens skull sägaskriva från en punkt släpper hon den första tråden rakt ned
så kallat platt fall eller rakt nedstigande
utifrån denna tråd väver hon.
se sköldpaddsmor lägga redoäggen i sanden
sköldpaddorna kläcks och vandrar till havet samt mer eller mindre ramlar i havet
helt motståndslöst sker dessa processer eller skeenden
det är att ingå i
uppgå i
*


(mina kärlekshänder)




i sädesfältet




vandrar




blåklintsblå






rör vid mitt somnade vallmoblad






kornet


lyfter
vingbredd








floden


är en sjal


runt mina axlar








väggarna har tystnat nu




molnen rör vid kardborrens längtan






hon är vacker i sin kropp
kvinnan jag upplever
så väl


rörde vid hennes kind
ögonvingar
vibrerade lätt
en fjärilsvinges
drömpollinerare


skymtade röda hav
eldflodens skönhet


stiger ut ur kroppen


strömmar in i
molnhavs
andning


är i är


sitter intill den svarta eken
lyssnar in
svarta bladens susande
vackerhet
är det
om än suckan


hör min hassel sjunga
med fingerbladslågor
tändas ekens stjärnhimlar


mina kärlekshänder avvisades
är ej mer


krusade mina händer


bädda bädden ren vit
doftande lavendelängder


sommarbris
rör vid
tåminnen


dina läppars fjärilsdun
rörde lät vid varje slutet moln
öppnade rodnande springbrunnars källflöden


krusade mina händer
i räta veck


skåpet var vackert
bäddade bäddens ensamhet
och det
har jag full förståelse för


skåpet var vackert
mitt brösts linneskåp
vek ut dörrblad
lärftvingar flög doftande skogsblå
väckte rosen


mina kärlekshänder togs ej emot


svarta segeldukar slöts om
stirrade länge in
viskade
vet ej längre hur
vet ej längre
hur


allt har sin tid
min tid har runnit ut mellan mina fingrar
uppmärksammade det ej


en rörelse en hand lyfter klykan


befinner mig hos den gamle
de gamla vilka såg in
ofta sade de till de vilka fött mig in
de vilka frambar mig
blod flyter tjockare än vatten
kanske sökte de visa blodets floder


kvinnan presenterade mig lakansbudet
mannen presenterade mig möta fantasin
han är nog den enda man vilken såg
såg igenom
familjen skrattade bak hans rygg
han kupade handen vishetsvarm runt skrattfåglar
lät dessa flyga frivindars befrielse
vi såg varandra
bejakelsenickandes


ännu
kan jag uppleva
lakansdoften
stenmangeln
lärftbåten segla


det blev icke såskörd
läser händers vrår


svarta segeldukar
och det
har jag full förståelse för


vet ej längre
hur




allt har sin tid
min tid har runnit ut mellan mina fingrar
uppmärksammade det ej


och hur det än är
finner floden alltid vägen till havet


däri kan icke två strömmar
menade för varandra gömma sig
dölja sig


fly undan


se droppar omsluta varandra i kronblomning




ser henne
hör henne
röra
sig


stiger in i kroppen




sitter intill den svarta eken
lyssnar in
svarta bladens susande
vackerhet
är det
om än suckan


hör min hassel sjunga
med fingerbladslågor
tändas ekens stjärnhimlar

den 27 juli 2011

i gudomens ljus andas varje dags skugga
av sol av måne av mars av merkurius av jupiter av venus av saturnus
belyser dessa


fågel svävar högt upp
kroppen är ett segel
ett segel vilket kastar sina nät


skuggar solens ögon


fågelskugga andas marker
för ögon är det stundtals gott vila i skugga


vari är din upplevelse av skuggan
ofta har du skrivit skuggans längtan, målmedvetenhet mål in riktning vara till ljus och detta är sant


vilket är detta ljus och vari består orden ”varje dags skugga – dagsskugga”
i gudomens ljus
vad är detta tillstånd
detta tillstånd är egentligen det människan kallar död
kroppens upphörande egenkroppens begär/begärskroppens egoitet vilken förglömmer behovskroppens kroppar
denna så kallade död är din tankeutdöende ström
det vill säga – det tillstånd däri dina egna tankar/huvudtankar flyger befriade ut samt förenas med världstanken alltanken
samt i detta tillstånd är du ett öppet kärl inom vilket alltet tillåts strömma in. ja, detta är en beskrivning – till viss del – en beskrivning av narkosen eller den medvetna sömnen inom vilken du upplever hur lätt – kroppslös – du är. alltet tillåts strömma in, däri upplever du nattens gudomliga ljus vilket sluter din pupill/bländar av dagsmedvetandet vilket gör att skuggan innefattas av själens ljus
därmed är du klart medveten i dagens ännusömn.




och den


vilken gjorts
onämnbar
av eder


skrider dansar värdigvördigt
med alla de sju i sina kupade händer




ni gjorde henne onämnbar
i det ni förpassade henne in i grottans mörker




vandrat har hon




nu nästan
alla steg
uppför
trappan




vart steg har hon låst upp




känner ni
doft av


liljeros




känner ni de blå skyarna andas
livskapande






ni lade henne i glömska
i det ni talade edra enskilda


avskilda
liv




ni trodde ni lyfte slöjan
ni lade slöjan tätare om edra ögon






så lyss till
solens barn


månpärlsbärarna
vilka vattnar hennes hud




vattnar
hennes hud
edra vandringsleder




ur stjärnskålar med regnbågsfrön


tonande
in
i




väcker


hjärtflodens brusande stämma i jordebärarnas ljusögon


*


(ögonresa)




i månspann reser hon sina släckta ögon




bygger






utan block
utan talja






träden träder hennes solblom


*




(älskade sjöhand)




av klippa
stiger
du






dyker


in i havsfågelvingar




din hand är
en penna




med smaragdstift






vandrar bottnar med sjöborrar


vilka mjukt
masserar




dina
tåblommande
färder






och däri bjuder hon






sköldpaddsmor




dig






svarseld
*


(nyckelträd)




länge


såg jag in


in i
hans
ögon


genom hans ord




det vilket kom till mig är


inom askens
tysthängens
kedjor


ja


det finns


ett nyckelträd i varje livsgård


och


nyckelträden


klingar


vackra i


hennes halsgrop
*


(blåbär)


ser deras skimrandegröna
vita blomning
rodnande
ingå




lägger mig i riset




blå öppnar inre mättnads skönhet
för fingerplock




kåsa ler i solregn


biet rör vid
ögonlock

den 26 juli 2011

så är vi
ljusets
är vi
värmereflektioner


skriver våra blad


våra
sidor


mantlar vävda av
himmelstrådar


ser du dessa trådar vandra
från ovan från nedan
från nedan tillovan


vävramen sammansattes av hans manshänder
av trädgåvors grenstammar


ser du inslaget löpa
från vänster till höger
från höger till vänster


jordetrådar äro dessa inslag


ser du staden
det stadigvarande


väverskor sitta i jordekupor
lystrar
väver
in
sol och måne
måne och sol
i mitten av stjärnkretsens sjunde
i mitten
hennes trålande
allsjäl


dessa mantlar bar de
bär de


där de samlas runt bergets fötter
rötter


de slog ut berättelserna ur hjärtamforor
såg dessa sjunka in


knackade
mjukt på
stenarnas dörr


bad dessa väcka eldens berättarbladsljus
med varma ögon


ur elden vikes bladen ut
berättelser konsoliderades
vandrar
världstillvaros visa
de lyfte de tyngsta bergen över
uppför hindren


vilka var
vilka är dessa berg


den fysiska kroppen är detta


*
(med)




med
dig




skulle jag vilja










lämna platsen vari jag knyts så hårt




den enda
färdkost jag bringar


med


är


mig


i mitt själv








och i nätterna
viker jag undan hudtäcket


ber




fotsolars uppstigan till




under valven sköljer gryningsbäcken






pärlfiskars
medströms






cypresser andas varligt ur hennes bröstskål








fågel sjunger
ur mitt vänstra finger






rådjuret flyr
till tjärnens öppna ögonvingar






flyger mjuka penseldragsvindar
över din sargade tankepanna








och du min älskade
förde mig




in i den sprängda tunneln




släppte ej min hand








vi hörde bergets sånger




väggarnas skimmer uppfyllde oss






havet
det vackra


hälsade




oss




vi dök djupföljande med




lyfte
våra




vattenmantlars


kaskadljus






de
vilka såg oss




trodde det var ett vattenfall
vilket föll i lotusens kronhänder






med
dig




skulle jag vilja

den 25 juli 2011

vi stiger in i denna sfär
jordesfär
upplösta
böjliga
mjuka


saktavarsamt förs delar samman
brosk
stelnar
ben växer samman


benvävar
broskkuddar mjuka
drömdun


kroppen
vår kropp
är


sammanväxt


ser lekar barn lekt
skulle vilja säga älskat: upprepningar, tittut, fingerramsor, tåg samt bilar i långa rader
gräva gropar
bygga
torn
blåsa omkull
gräva sand i hink
välta upp och ned
sandkaka bjuder jag dig


alla dessa lekar visar barnens hågkomster
upprepningarna vilka till viss del är årsrytmer
dagsrytmer
dygnsrytmer


organrytmer


tittut du ser mig ej då du håller för ögonen
eller då barnet blir större – kurragömma, dessa tittutlekar är kittelrus för barnet
fingerramsor, jag visar dig din kropp älskade barn
jag visar dig ditt hus


ja, jag är en husvisare – giver dig urvalsmöjligheter
du möblerar dina rum
du
möblerar
dina
rum
för att du skall trivas


form kan byggas kan raseras samt byggas upp igen


genom styrkt baskunskap
genom förstärkt grund


gropar; jag begraver samt jag lägger livsskatter däri


moder vår moder renar


och så denna underbara sandkaka
tusende sandkorn
delar är en kaka
tåg
bilar
pussel


ur helhet stiger bit
blir
helhet


ständigvarande upprepning
*
(buketten)


buketten har vissnat nu
i hennes kammare


hoppets
brudklänning är
skrynklad


leende
viskar
hon ut


kära
du bar aldrig den klänningen


den var dina systrars


och hon log
och hon ler


i kärlek


vid
deras leende ansiktens livfyllda


hela mitt hus låg i vila i det jag eldat klossarna i nedomhymnens omdanande markhägn däri stygnen ordnades vari sömmen manades in i lugn hjärtstänk våra steg in i livsmötande regnflätan


och natten
natten slog mig i klarhet
därmed andades jag mitt hus vila


såg det öppnade
själsmötet vilket alltidlänge förberetts
av godhetens moder
jag vägrade aldrig gå ut i natten
dog bort ifrån mig själv
såg handen vilken förberetts
avklädas sin mantel i hans vägran
därigenom dog jag gång efter annan
av svepskälens svingade machete


inväntade svepsjälens vaknan
i regnbågslunden




buketten har vissnat nu
i hennes kammare


från takspricka
faller droppar
vattnar


kastade mig i havet från klippans sista utpost


vågen
vågen svepte upp
en virvelvindsvåg


din hand


omfattade
lyftande




*
(fjärilsknyte)


lilla fjärilsknyte dröm


fäll ut drömvingar i solängsvinden
*
(passar mjukt)
tallar lutar sig


lutar sig
till
varandra


i asfaltens harnesk


hårdhändan


tallar spräcker det av oförstånd lagda


tallars grenar rör vid
varandra


vriderflätar
sig
närom


tillsammans




och berget
berget öppnar
sina väggar


deras läppar passar mjukt varandras


regn
regn


faller rosenblad




rosor stiger ur




bädd

den 24 juli 2011

det talas ofta om död
död och undergång


det talas alltmer sällan om liv
kanske är människan på vägen
vid randen av att hoppa
hoppar
hoppas
hopp


kanske vandrar människan med
bokstäver
stavar
var gång hon mjukt rör vid marken med staven
stiger ett ord
ett väsen in i staven


så kan hon
människan se vägen genom dimman


kanske vandrar människan med
bokstäver




och bokens städer
öppnade sina
platåers


grönskande
mandelsånger




kärnor


blommade


i ängdernas
dalgångar


gongar




vari är begynnelseorden i detta
talandet om död om liv


livet är ofta sövt


det existerar en oändlig gradering av medvetandenivåer
är narkosen ett slags död ett nedstigande
och i så fall vart
är nedstigandet ett instigande
i klart medvetande
i dagen är människan sovande
sövd av alla intryck
avtryck
bländande
i natten är hon sinnesvarseblivande
tolv portvingar
med bud
till
liv


jag skulle vilja säga att narkosen är det tionde steget - så har jag hört av en läkare – sedan upphör berättaråtergivningarna
jag skulle vilja säga att stegen
medvetandenivåerna är fler
är vidare
är högre
är lägre
i vilket ordlag du än önskar se dem
medvetande kan aldrig bli annat är med vetande


bergen sägs bara stå där
jag skulle vilja säga
med
vetande
fyllda


bergen stod kala
omgivna av
dåtät skog


vägar har lagts av människors
tankar
om


av människors
förbindelseleder


skogarna mindes
mindes de vackra
varsamma stegen


amforastegen


mindes bara
oskodda
fötter


tassar utan massiva sulor av
av avbarkade trädråd


mindes fågelberörelsen
ögonljusen




såren av oförståndshänder blev
allt
smärtsammare




regnen sökte skölja
inte hjälpte
detta




regnen ökade styrkan
detta för att en dag skölja undan de gjordalagda vägarna


vägsåren slöts samman
helt utan brådska


bergen tårades
kanske av de hädangångna
hädan - himlastigars älskande drömmar andas närvarande – Hädan


bröstgongongen
ljuder
vida


i skogarna helt nära
lever byar ännu ej besökta
dessa folk visste
vet skövlelsens verkan
dessa folk levde
lever i harmonifrid
släpper ej steg nära utan deras tillåtelse – stamtillåtelse


och bergens tårar blevo till glädje


sjö skapades vid bergens fötter
fotrand


bergen stod med fötter i fotbad


fiskar andades i vattnen och regnbågsljus gavs av
trollsländsvingar


och bergen öppnade sina vidvackra ögon
klanger stiger
tonhöjande


själafagra




inom fotstigar
*


(soltråds vingar)




slända


spinn soltrådsvingar till


min blottade kroppsåder


dofta stjärnstoff i


pulsgivare


be vara
stiga
inom


ögonkupoler




kan jag


kan
jag


kan jag väl ännu andas sommarregn


smeka mina kinder
livfyllda


vibrerar


cikadovindens


hopp








kan
jag


väl ännu andas sommarregn
*
(karghäll)




mina längtningar gjordes


i drömregnsskogens
silverblad




för
mig
led
mig


till


min blind mina




allt


allt lades däri


vattnet pressades ut


spröd lades in
däris


implosionskraft




längtan glömdes


glömdasteg


grävdes djupt ned i sanden
demannasläkte skulle ej nå dessa




jag exploderade i stjärnsvalls planetsfärer




ser
karghällen glöda




ättestupa
kupas
omkring




mig




glödande
karghällen


slockna




helt stilla