ängsullen växer i fjälldalen
fjällbäck vattnar dess vägar
kvinna vandrar med svepande kjolar
vävdasömmade i vinterns salar
vit linneblus bär hon
hårspännet han snidade
innan han begav sig
han hade trängt in samt lämnat
hon hade läst sorgen i hans ögon
hårspännet bar doft av ene
styrkan i hans fingrar
hon ser hans vackra hjärta
nu vandrar hon utefter bergens sidor ber ängsull
in i kjortelfickor
barnet bär hon tätt intill bröst
cikador rör vid luft böljande toner
bomullsfälten andas
hon ber bomull in i kjortelfickor
sätter sig i cypressers skugga
sländan spinner
i vävram
väver hon band
sakta skrider nattfolkens drömstigar in
bär dem till stugan vid fjället
hon lindar barnet in i drömsömn
i taket hänga vaggan
helt nära i hennes alltid närvarande synfält
och hon vaggar barnet
berättar livets vackra stigar
svåra lätta
vägar
vandringssånger
vilka visar
skänker redskap att finna ut
skänker bärkrafts vingar
i sitt inre ser hon barnet vandra ut genom dörren
vända ansiktet leende till
vinka samt vandra egenstigens skönhet
i ränsel
hjärtränsel bärandes alla redskap till begynnelse
modern strålar
kupar handen med alla vaggande sångers ögonkyssar
breder ut handen samt andas däri
tusende fjärilar följer barnet
det är sant
det lilla barnet, spädbarnet lindades
den spröda stängeln lindades
detta skedde för att den spröda stängeln ej skulle störas av medfödda reflexer
dessa reflexer vilka möjliggör rörelsens uppstigande
och de lindade mig allt hårdare
tillsade mig bygga murar runt mig
i de stunder jag ej förmådde lyssna
icke bar vill till dessa murbyggen
reste de dessa murar
hårda med stingande taggar
de slog min panna blödande
de piskade min rygg var gång jag sökte glömma
detta skall du icke glömma
detta skall du icke glömma
var gång såren hjälpligt läkt slet de såren upp
de sade se piskrappen
se din brutna stängel
vilken de trodde sig ha makt över
de vilka vi gav dig in i deras händer
deras händer vilka skulle kupas värnande runt ditt strålande ljus
du vackra blomma i livets trädgård
vi lindade din stängel
den är liv
är kärlek
och de goda lindade mig allt hårdare
tillsade mig att bygga murar runt mig
detta för att se inse kraften i mitt inre
kraften vilken laddar mina energier
tillsade mig att bygga murarrunt mig
detta för att se det inre verka i det yttre
de viskade och de viskar fly icke denna vind vilken du känner slå dig
den slår dig ej
upplev kärleken i dess kraft
upplev dess renande händer
så många gånger har jag lagts i graven
en komposthög
i graven har jag så många gånger lagts
lindats
detta för att se liven spira ur det hårt lindade
ur mull ur hårt packad lera
sett trädens rötter resa sig ur asfalten över de glömdas gravar
jag lindades hårt
för att se liven spira ur det hårt lindade
var gång jag vågade skönja ljusflödet över mitt vara
fördes jag åter ned i graven
in i denna mörkerstråles strimma
var gång jag trodde mig värdig ljus värdig värme
fördes jag åter ned i in i gravens kammare
hjärtat har kammare dotter
dit har du förts
och jagvisste att de var mig nära
ändå förtvivlade jag
vad än jag sökte lindra kroppens smärtor med
lindra blödningarna från mitt inre hjälpte det ej
kanske är jag blodbäck
rubinsolsbäck
det är vackert hjärta
urkälla
vad än jag sökte lindra med hjälpte det ej
kroppen rasade samman
vittrade
en vittrande mur
till slut var min
är min enda önskan att få lägga mig ned
*
i din ögonskål
seglar mina drömfjädrar
i morgonvindens lätta bris
och jag viskar
molnöga omslut mina händer
*
skirblå
måndroppe
dröjde kvar i ögonhamn
stranden av himlahänder bredes ut
flyg tärna
vita anemoner blomma
lästa i förståelse
solvinge
rör
jordestränder
fjäder faller i måndroppes hand
målar caligrafi med lätta nåpenslar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar