det talas ofta om död
död och undergång
det talas alltmer sällan om liv
kanske är människan på vägen
vid randen av att hoppa
hoppar
hoppas
hopp
kanske vandrar människan med
bokstäver
stavar
var gång hon mjukt rör vid marken med staven
stiger ett ord
ett väsen in i staven
så kan hon
människan se vägen genom dimman
kanske vandrar människan med
bokstäver
och bokens städer
öppnade sina
platåers
grönskande
mandelsånger
kärnor
blommade
i ängdernas
dalgångar
gongar
vari är begynnelseorden i detta
talandet om död om liv
livet är ofta sövt
det existerar en oändlig gradering av medvetandenivåer
är narkosen ett slags död ett nedstigande
och i så fall vart
är nedstigandet ett instigande
i klart medvetande
i dagen är människan sovande
sövd av alla intryck
avtryck
bländande
i natten är hon sinnesvarseblivande
tolv portvingar
med bud
till
liv
jag skulle vilja säga att narkosen är det tionde steget - så har jag hört av en läkare – sedan upphör berättaråtergivningarna
jag skulle vilja säga att stegen
medvetandenivåerna är fler
är vidare
är högre
är lägre
i vilket ordlag du än önskar se dem
medvetande kan aldrig bli annat är med vetande
bergen sägs bara stå där
jag skulle vilja säga
med
vetande
fyllda
bergen stod kala
omgivna av
dåtät skog
vägar har lagts av människors
tankar
om
av människors
förbindelseleder
skogarna mindes
mindes de vackra
varsamma stegen
amforastegen
mindes bara
oskodda
fötter
tassar utan massiva sulor av
av avbarkade trädråd
mindes fågelberörelsen
ögonljusen
såren av oförståndshänder blev
allt
smärtsammare
regnen sökte skölja
inte hjälpte
detta
regnen ökade styrkan
detta för att en dag skölja undan de gjordalagda vägarna
vägsåren slöts samman
helt utan brådska
bergen tårades
kanske av de hädangångna
hädan - himlastigars älskande drömmar andas närvarande – Hädan
bröstgongongen
ljuder
vida
i skogarna helt nära
lever byar ännu ej besökta
dessa folk visste
vet skövlelsens verkan
dessa folk levde
lever i harmonifrid
släpper ej steg nära utan deras tillåtelse – stamtillåtelse
och bergens tårar blevo till glädje
sjö skapades vid bergens fötter
fotrand
bergen stod med fötter i fotbad
fiskar andades i vattnen och regnbågsljus gavs av
trollsländsvingar
och bergen öppnade sina vidvackra ögon
klanger stiger
tonhöjande
själafagra
inom fotstigar
*
(soltråds vingar)
slända
spinn soltrådsvingar till
min blottade kroppsåder
dofta stjärnstoff i
pulsgivare
be vara
stiga
inom
ögonkupoler
kan jag
kan
jag
kan jag väl ännu andas sommarregn
smeka mina kinder
livfyllda
vibrerar
cikadovindens
hopp
kan
jag
väl ännu andas sommarregn
*
(karghäll)
mina längtningar gjordes
i drömregnsskogens
silverblad
för
mig
led
mig
till
min blind mina
allt
allt lades däri
vattnet pressades ut
spröd lades in
däris
implosionskraft
längtan glömdes
glömdasteg
grävdes djupt ned i sanden
demannasläkte skulle ej nå dessa
jag exploderade i stjärnsvalls planetsfärer
ser
karghällen glöda
ättestupa
kupas
omkring
mig
glödande
karghällen
slockna
helt stilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar