egentligen är det inte differentierade plan i oss
vi har en fysisk kropp det vilket enkelt kallas människokropp fysiskmateria
så har vi själen vilken älskar rörelse egentligen vill själen dansa vara i allt, den behöver en hand vilken leder den och det är anden, en del benämner anden med tanken
det var den är den helt visst
det är bara det att den förts upp i huvudet och blivit huvudtanke eller det jag benämner skelettanke mineraltanke
så grenar alla dessa upp sig
menar själen samt anden
så har vi då jaget
jag är vilket delar upp sig
kanske är vi enorma sandmandalas
eller vackra vävar i den stora väven
nej- det är inte olika plan och det finns ju inte olika plan
lager i oss i allt
vi är alla
ett
etthet
jag är du är du är jag är
(edra hjärtvingar)
vingar runt mitt vara
vackra
ljusvärme
hjärtandning
så vackert omfamnar era hjärtblad
till er
sänder jag
mitt hjärtas ödmjuka tack
*
(koltröst)
kärleksklocka
koltrast
ja
visst är det vackert höra koltrasten
vandra vindar i trädkronors skålar
mosaiker av blad av himlakupor av grenfingrar
mosaiker
mosaiker är icke reliker
m o s a i k e r
de sade mig
se vinden skölja takkupoler väggar golv
se regnen andas
se kärlekshänder
lägga mosaiker
alltid
evinnerligen
evig icke evighet
evig innerlig en
m o s a i k e r
mosaiker är icke reliker
koltrasten
ja – visst är fjäderskruden svart
är fjäderskruden svart
så är många fjäderskrudar
svart svarta eller
innehållandes svart
sol rör vid svart och skruden
skruden skimrar allfärger djupa
och koltrasten sjunger
sjunger från gren till gren
till gren från gren till gren
till från
från till
är grenar varptrådar
är grenar instrumentets strängar
träd
trä
ädelträd
ädelträ
harpa
dina fingrar
dina fingrar
det vet jag
med hjärtat
kan röra vid mina själssträngars andeljus
och skogen andas mörk
i svårmods skrud
vandrar en kvinna en man en själ
vem ser du
ett väsen i svart
eld brann
ur händers kupade eldskålar
kvävdes av urverk
detta ur är stiga ur inte tick tack tack tack
eld kvävdes av denna verkan lades i kol
kol fyller bröstäng
koltrast
koltröst
du vackra barn är kärleksklocka
i backen in i ängen
rinner
bäcken
bäcken
är
klockblommor
är kärleksklockor
är kärleksklocka över mina släckta ögonljus
hur
hur
skall jag kunna se
se mig
dansa i regnbågsdalen
dansa i regnbågsdalen med mina fötters rasade hoppsjunkna
det kan du
det kan du
andas
koltröst
lyfter soldroppe ur strupvingar
klotaggar sjunger lösa
kärleksklocka kvittrar
kvittrar barnstigar runt min slokande drömvinge
ur kol ser jag glöd sakta
sakta vakenandas
till stigande
lågas
diamantljus
skär rent
droppe urholkar
stenen
stenen urholkar droppen
de vandrar han i hand utan att röra vid ytan in
ty de älskar
älskar
älskar
i kärlekshänders älskandesånger
i uttröttad hudstrimma sjönk hon
sjönk hon in i sanden
kanske undrade hon
vart seglade din
omsorg
hon
lämnade
aldrig havet
hur skulle hon kunna
hon såg sköldpaddans skal delas
i tusenden plattor
tecken skrivna i
vax
hon
lämnade
aldrig havet
hur skulle hon kunna
sol värme hand
smekte
stryker ut sandlakan
doftar ögonpollen inom
i detta
i detta rinner sanden samman
hon förenas med havsinsikt
han hörde vassen
hörde vassen susa hjärtblad
vaggas av havsfolk
vakande
inför honom
inför hans ögon viker lotus ut blad
hon är däri
han behöver endast sträcka ut
handen
så skall han se henne
le
vita rosenblad
rodna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar