ser vackra stendanser
det vilket sker
med stenar
ja
det talas om frost om död
kanske borde vi öppna dessa vackra askar för att se
se
det frosten verkligen är
det döden verkligen är
och i tystnaden
viker stenar ut blad
vad är hårt, vad är mjukt, vad är upplöst form, vad är förbrännt
och är det verkligen så att bränt barn skyr elden, kanske i förstone är det så ty det gör ont att renas att helas inifrån utan bandage salvor eller plåster. allt pressas ut, varje uns av gjorda drömmar gjord längtan vilken ej har verklighetsbasis, vilken ej hör till alltets välviljande, till slut i det allt pressats ut – det går att i utanförblickar se svetten, svettpärlor tränga ut, bubblande rinna ut med fräsande ty de ville så gärna stanna kvar – uppfylla dig med inte är
till slut står du med det vilket är meningens drömmar samt längtan, de blommor vilka vecklas ut i de stunder de är mogna, du är ett torrt fnöske och nu brinner du inifrån samt utifrån, du är glödande träd, blir glödande kol, blir aska
just nu lever jag starkt med aska och det har jag egentligen alltid gjort. ser aska ser flagor mer blad eller kristallationer. ser hela trädet i askbladet(bladet av aska).
aska ja, det vilket är en så kallad slutprodukt
en annan fas vilken ses vara en slags negation lyft ur dess verklighetsbasis är lera
så ofta ser jag den gången jag lät såg barnen bege sig – ovetandes – ut i leråkern
hur de sjönk in, de sökte hjälpa varandra ur
stövlarna sögs fast, galonbyxorna var stövlarnas räddning
barnen var först sådär skräckblandat rädda, samtidigt visste de att de bara behövde ropa
de började hjälpa varandra, och de skrattade hejdlöst, allt djupare sjönk de och leran bubblade
till slut kom de upp och ur leran
lera
ja, de var leriga ända upp till huvudtoppen, det var bara att ta fram vattenslangen och sedan fylla badbaljan med bubblor
det var en god upplevelse
och är det säkert i många stunder
ovetandes eller vetandes
lera kan vara så mycket
både aska samt lera kan vara negationer
båda är livsbringare
förlösare
ibland sker det att vi skrudar oss i aska i lera
för att vi har behov av
att gömma oss
vi orkar inte möta livet
livets skeenden har gjort att vi skyggar
i djupet andas våra hjärtan
sannheten
den vi är
jag är
du är
du är
jag är
att möta en människa vilken ser bakom skyddet är en gudagåva
är gåvoregn
mötande
möten
åter önskar jag upprepa meningar ars innebörd aldrig kan bli upprepningar;
människan vänder blicken vida omkring
ropar förtryck samt skriver negationer
skriver människan -talar människan - förtryck våld krig och så vidare, växer dessa skeenden
hon matar negationen
ofta förtrycker människan
sig själv
så oerhört mycket
ofta genom det jag benämner mineraltanken, skelettanken
huvudets tanke avskild avskilt från hjärtat
människan borde...märkligt ord... borde befria sig själv
samt stiga in i sitt själv - andas det frihet är - därigenom sker kärlekens uppvaknande
och gränserna löses upp
människan stiger in i det sunt gränslösa - det vilket lever i orden;
allt det du gör mot dig själv gör du mot alltet, allt det du gör mot alltet gör du mot dig själv
fick en fråga; tror du på ödet
för mig har ödet blivit livsinsikt
ser ödet vara medvetet liv
vilket visas oss i allt
årstider
vi bär frön
stjärnfrön i våra händer
vi sår dem för vi vet i våra hjärtan blomningen
jag tror
inte
på straff och vedergällning
det sägs mig ofta;
varför tror ni vi önskar förgöra det vi skapat i glädje
varför tror ni vi önskar slå er ned
straffa er
är det så ni önskar behandla era egna barn
det... är varma kärleksord
jag ser de visa
visdomsfolken
ljusfolken blicka in i stjärnorna
de ser kommande
kom moder ande
därigenom ser de då/dåvarande i ljuset av fram
så
kanske är ödet - vår livsö
...ungefär så
existentiell närvaro
detta är det djupa medvarandet
vilket inte är att likna vid medberoende
med varande
varande
med
detta medvarande är närvarande existens
existensen urkälla vilken är
är
för mig är detta är - rörelsen i livet
berörelsen - sannhetens berörelse
*
(kanten)
du hjälpte mig över kanten
den kant vilken först låg
framför mig
kanske var det jag själv – troligen – vilken med
timmerpennas blyerts dragit linjen
vem vet
kanske dök jag djupt ned i havet
bad bläckfisken skänka mig svart
bläck
din hand rörde vid bläcket
skingrade det svartas tjära
sepiaskymning andades mina ögon
i gryningsdalens slutna
kanten
den kant vilken först låg
framför mig
tunn
ett halmstrå
en hårsmån
iakttog detta tunna hårstrå i undran
hur kan du
bära
vara
allt
detta
ju längre jag iakttog detta tunna hårstrå, hårsmån
växte det
slutligen var det en tröskel
en tröskel utan egentlig dörr
eller
var det så
dimman sköljde över mig
kunde ej se genom
du räckte mig handen
däri
däri stod jag
i dimman
vilken vare sig var hotfull eller annorstädes
dimman var det den är
en känsla av att befinna mig i intetvärldar
sig i intetvärldar infinner sig
sakta slutas hoppets krona – jag
andades in bladen
i intetvärldar stod jag
det bekom mig till slut inte
det är kanske
kanske bättre
inse
detta
faktum
i dessa världar gives utrymme av
svävandestillhet
huvudet
huvudet töms sakta
ja, kanske kan jag säga;
det gives ej utrymme för vare sig drömmar eller längtan
eller
är det
så
upptäckte att jag befann mig i ett tillstånd av
att stadigvarande behålla balansen
vet ej hur länge jag stod där
stod i denna vaggande vind
an tagligen
så länge jag har behov av detta
sakta fylldes jag av insikten av att – jag
måste våga ta klivet
i den stunden ser jag fötterna skymta
därvid inser jag balansakten ty det är ett
knappnålshuvud jag står på
ett knappnålshuvud vilket håller samman mig
hindrar mig från att brista
en trådrulle skymtas
eller
mer en spole
visste att detta är min livstråd
hur har du lämnat väven
jag är ju i väven
spolen ler
visar kanotens
svanens vackra
seglande
ibland sker det
det sker
visste i full klarhet att detta är min livstråd
tyget till skruden hade tunnats påtagbart
på tag bart
visste att jag måste våga ta klivet
ty silvernålen svävar i väntansläge i dessa
intetvärldar
i rymden
i ultrarapidisk skönhet svävar en silvernål
ibland liknar nålen en enhörning eller
var det
den silvrande vitskimrande insidan av
indigomanteln in dig gå manteln vilken föll
över mina axlar flyter nedför mina skuldror
insiktsvissheten styrker mig
tar klivet
i min
hand
släpp in mig i rosendalen jag ber
stiger genom nålsögat
dimman stärker tyget till skruden
vet med exakthet var
sätter mig invid
under hasselträdets krona
lagar skrudens slitna i lyssnande närvaroljus
ser stjärnor
glimma i hålen
(regnhängen)
vet ej riktigt var jag befann mig denna natt, vandrade vida i skogar mörka
valv av trädkupade händer, regnhängen upplyste det totalmörka
regnhängen, droppar vilka stannat
stannat i mellanrummen
viskandesusande
stämmor ljuder
är rum
rum
är mellanrum
mellanrum
uppfyller vi varandra
till
liv
regnhängen
droppar
vidgades
i trädvalvssalar
strålar
tindrar stjärnor
jag dansar med bara fötter i nattskrudsglädje
i det inte någon ser mig
befinner mig i bergsmassiv
berg klippor stenar
mjuka former
dalar grönskandevackra
gräset det vackra susande plymhavet
vemodsstämman ljuder
duvhöken söker
falken bistår
med blicken
dyker in i forsfall
lyfter en pärla
rör vid bergssida
lägger ägget
i bergsrede
ur ägg flyga
duvhöken behöver ej söka mer
moln skuggar bergens ögon
vindar blåser seglande färder
skugga ljus
ljus skugga
bergsrosor växa ur spruckna händer
kaprifoler sänder doftregn
kamelia
dansar med lätta fötter
i håret bär hon gröna
djupgröna inflätade band
varför benämner du min sång vara vemod
du öppnar dörrar till stängda låsta
källarvalv
öppnar
de kvävda vattendragen
moln seglar
lägger skuggans händer i ljus
befriandeandning s
insikt
solstråle pekar
bergen klipporna stenarna
är vacker
kropp
sover drömmande vaken
vakande
vänder sig sakta till sida
blickar in i ohöljda ögonblick
vänder sig sakta till rygg
möter solspanns silverklara
vänder sig sakta till sida
ur skuldra rinna bäck in i handgärning
berg klippor stenar
mjuka former
dalar grönskandevackra
gräset det vackra susande plymhavet
moln seglar
lägger skuggans händer i ljus
befriandeandning s
insikt
solstråle pekar
bergen klipporna stenarna
är vacker
kropp
sover drömmande vaken
vakande
molnen
rör vid
hennes sakta
öppnande
öga
*
hur skall jag veta vari var jag, vari är jag
jag vet att de förde mig in i dessa skogar vilka kan vara allt kan vara intet, ser bergens skönhet och ser molnen vara de berörande fingrarna, ser hur den sanna beröringen bringar liv, vandrar i denna skog, i dessa berg samt andas skuggans samt ljusets ständiga kärleksmöten. förs ur denna skog och står vid en strand eller en öken, sanden är det de visar mig, de säger se inte sanden vara sand se kornen, se hur kornen öppnas och är strålande kristalljus – det är nattens bud: se kornen
(nattnärvaro)
i nattens närvaro
i skimmerlågors
andning
kan jag höra
de smygande stegen
de vackra stegens
mjuka
tassar
lämnar de avtryck är de godmjuka
spårkupor
är lotusar
i dammen
i stencirkelns krets
de ber mig sitta med
rör vid dammens
slöja
hon stiger ur
berättarljusets händer
varsamt kupar hon underlovar klara
runt en av spårkupor
hon andas
i solgårdspärlors
silverdroppar
skönjas
loven
loven löften
löftesregn
loven och ären din vandring
underloven skönjas
hon ler mjukspinnande
läser mig
det är sant
det finns icke under
det finns
rena
löften
hon rör vid mina ögon och jag kan se vari
trängtan till under är
under
mirakler
jag kan se de dova strömmarna av under
det gömda nedpressade
uppleva lavans uppstigande
hetvattnets uppstigande
valens
kaskadljusandning
det är sant
det är ett under
glitterögons
möte
tystbladen landar mjukt
skimmerröda
tunna
rubinblad
skrudar
mina fingrar
jag växer in i jord
in i himlar
in i
din famn
hon kammar mitt hår med drömmar
jag kan höra de smygande stegen
de vackra stegen
i djupa skogar vandrar jag
doften
doften
är
obeskrivligt vacker
träd kupar händer
håller strålandeskimrande ellips i
gryningspärla
kom
kom
vindmoder andas mina ögon
havet
havets
sånger
doften
doften
är
obeskrivligt vacker
levandegörande
mina läppar törstar efter regn
hon stiger in
berättarljusets händer
varsamt kupar hon underlovar klara
runt en av spårkupor
rör med handen över
min hjärtskål
ser sanden
sandkornen
hör hagel dånande
hör regn
kristallsånger andas
haven dina händer öppnade
hon lägger sand i mina händer
kornen
så
kornen
invänta
spårkupors öppnande
se in i krongården
ur smygande steg
vackra steg
stiger en man
sätter sig skimrande vid min sida
lugnt lägger han armen om mina axlar
säger
hej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar