stiger upp ur hav
har befunnit mig i en grotta
så vacker
har lyssnat till havens alla sånger
revens
korallrevens pärlhänder
sjögräs smekte mina kinder
jag var människa jag var hav
i nära
icke en främmande
smärtregnen
känslan av övergiven
sinande sköljdes av mig för en stund
för en stund
en endaste stund
av liv
kunde ana det liv jag så mycket längtar efter
ja, jag skriver efter ty jag anar att det aldrig blir till
i denna grotta skimrade väggarna azurblå samt turkos
pelarljusdanser
ljuset befriade min tunga andning
upplevde det åter lätt att andas
de sade mig
kan du uppleva det lugn du ser i molnen
och så var det
är det
detta lugn genomsköljde mig
förundrandsvärt
det finns detta harmonilugn
hur mycket stormarna än river och sliter är lugnet
vandringen förde mig djupare in
i det rummet skimrade väggarna av cinnoberröd
ja – eldskimrande
de sade mig
lägg dig ned
se eldblad stiga ur väggar
lade mig ned
haven slöt mina ögon
eldblad dansade i mittinre
jag var helt medveten i att de brände ur allt brännbart vilket tagit sig in
det gjorde inte ont trots den oerhörda hettan
denna process pågick i mångfaldigade månvar
solvarv
det gjorde mig intet
intet väsen väntar mig
alla dessa stunder av samvaro allsamvaro gör det så svårt för mig att acceptera
mänskligensamheten och jag vet inte hur länge till jag står ut
slutligen upphörde hettan
de sade mig resa mig upp
skrudad var jag i azurblå klädnad med eldbladsbårder
pärlbroderier klättrade uppför min kropp
höll samman klädnaden över axlarna
de sade mig stiga ur havet
stod vid en strand
palmblad susar
såg stammarna
barken
det vilket lyfte mina mungipor var hur stammarna böjde sig ned
bilder av rosorna hemmavid steg fram
detta var inte rosor eller var det rosor
palmbladen susade
snäckfolkens sånger ljöd i mitt inre
i lufthav susar palmblad
sand sköljs av havsvindar
gräs susar mellanhav
jord sköljas av havsvinden
av palmblad
av gräs
flätades korgar
korgar mattor tak ”kokkärl”
flätning har alltid varit en lugnstimulerande konst
de gamla folken visade och visar oss flätning
flätningens urgrund
kvinnor flätade sitt hår ofta till natten
detta för att icke trassla in sig i dagströmningarna
dagstormarna
flätade sitt hår ofta för att hålla sig samman
ja – det är två differenser i att fläta sitt hår samt tillåta det vara utslaget
överallt finns dessa bilder av kvinnor vilka kammar barnens hår
lugna rörelser
redandes ut trasslet
överallt synes flätandet
i en del hår flätas färgade pärlor in
i allt detta lever symbolik
sagovärldar och en omedveten kunskap i exakt de pärlor bäraren har behov av
flätningen av korgar av kokkärl av tak och så vidare är tätt
dock icke tätaretätasttätt
det är detta vilket är finurligt med flätandet
du flätar ett hölje vilket skänker ljusgenomsläpp i dett det är bärande
redskap
*
eldar brinner höga i natten
stranden är
stranddiadem
hon speglar sitt ansikte
i azurblå ocean
tårar guldskimrande
förenas
förs till strand
minns du
minns du
granarnas andning
tallarna
hur de breder ut rötter över
kupar rötter runt bergshäll
huru ögon
tindrade
gula
ögon tindrande gula
i de nätterna
hur de i de nätterna
släppte dessa pärlögon in i de
dåstigande haven
sjönk in
och
nu
nu blommar i
strandkantens
yrvakna sömnad
*
fruktträdens vita skirvingar
omfamnar
körsbärs
röddröm
sten sträcker sig
in i gryningsfingrar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar