allt är kalkylation
kalkylatorådror
åror
ja, dessa ord är märkliga och de upprepas
det är vackert kalkylera då det ej är kall kyl era hjärtvingar
kalkylation kan vara för att förhindra tvedräkt
slag
anfall
med mera
kan vara att förhindra eller inse korthusens icke bärkraft
i nästa moment ser jag och hör enorma kalkylatorer
så ser jag dessa bli kalkylådror
åror
de ror liv in i hamn i skönhet
visst är det väl fantastiskt att alla de vilka skall lyfta luften – skall flyga är innefattade i skal
i ägg
vid mognadsflöde pickar dessa inifrån sönder skalet
i ord brukar det sägas att hjärtat pickar
de stiger ur skalet samt övar flygandet
reptiler stiger ur ägg med skal
växter stiger ur ägg med skal
visst är det fantastiskt
tag detta frö
i din hand
se trädet
uråldersträdet samt inse processens skönhet
hur trädet växer in i sin gestalt
reptiler har svepande ringlande strömmande rörelse
dessa följer markströmmarna
lyfter hennes hjärtslag
kittlar hennes hud
fåglarna då
fåglarna liknas ofta vid ande
vid andeljuset
och det ljuset är alltid rent
det ljuset lever ävenså i ett skal
nämligen i din kropp
ibland stängs detta ljus ute
dörren går i baklås
andeljuset kommer ej in
minns dock att andeljuset ej lämnar dig
det inväntar ditt lugn
din lugntillit
*
(målar min hud med aska)
hjärtgård
skimrar
i ljuset av
havens trädsalar
högt däri ser jag kondoren omfamna örnen
sången fyller mig
de lyfter mitt pärlljus
sjögräs
rör vid
mina ögon
och jag vet vari kvedosången stiger
upp ur mitt bröst
målar min hud med aska
mina ögon med kol
för att minnas
minnas eldnätters berörelseregn
ni strödde min aska in i vinden
i havet såg jag
skrudad i midnattsblå mantel
med stjärnfålls pärltårsbård
skridande i försök se mig vacker
vandrade i skogshägn
står inför tjärns svarta klara
fingrar löser nål
broschen med lapis lazuli flyger upp i
träd sjunger midnattsblå
det är sant
ni vågade ej stanna ni vek undan
tager du min hand tjärn
flyr du mig ej
tjärn kupar händer; jag möter dig gärna
tänder ljusen vid din bädd läser sagorna för dig
ni strödde min aska in i vinden
i havet ser jag
*
(eldbladet)
du är
det aldrig släckta
eldbladet
det viket rusar mitt blodas rubinöga
ej lämnar mig
ifred
och jag vet ej i vilken rymd du andas
det enda jag
vet
är
jag kan höra dig andas
alltidständigt
ibland tyst
ibland i det starka
tränger en droppe blod fram
där precis i sternumkupa
du håller paddel i din hand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar