allt är logik sägs det
allt är byggt ur logikens grund
logiken måste vara mycket vacker ty skapelsen är skönhet
logik ligger nära matematik
vi talar teorier
kan vi leva teorier
ja – i det att teorin har en hjärtangelägenhets mening
då är teorin inte tankestoff då är teorin en verklighetsbas
vilken bär hela pyramiden
vilken på sin spets visar oss solens pärlskönhet
vilken sköljer över oss
visar oss hur lätt vi kan bli till murbruk – hur lätt vi av solens djupberörelse kan falla i bitar bli sand
ser du sanden rinna nedför pyramiden
hur den glittrar
då vet du
sanden är hav
ur hjärtkällas
uppenbarade sannhet
i matematiken finns teorem, jag avser ej tala vidare runt detta, en vilja har jag och den är att säga; smaka på detta ords skönhet
det är mjukt ej fyrkantigt – hårt
och jag ser detta teorem vara sammanhållande
vilket skänker grund
verklighetsbas
kärleksfyllda
mening
logiken
kanske kan sägas vara byggd ur orsaksverkan
verkan samt orsak ur en kausal sannhets liv
vari de synkrona mötena är ”knutpunkter” stjärnkroppars planetarium
det mesta runt livet föredras att ses i fasta påtagbara kroppar
samtidigt och det är ofrånkomligt är det så att det fulländade – ja, fulländade – livet är en slags amfibie. hur kan det vara så, det är lätt se en konstgjord verklighet, en slags plastverklighet. detta är ej plast – materialet plast- det är plastisk rörelse, medföljande vilken innehar förmågan att andas åt eller till ömse håll i en behovsrörelse
detta tillstånd kan göra att huvudets tanke hamnar i ett ambivalent tillstånd ända tills detta ambivalenta ser sin sitt amfibieursprung
i det vi ser den fysiska kroppen vandrar vi gärna från utsidan in, utifrån in i den fysiska kroppen, in i själsegenskaper
låt oss lägga den fysiska kroppen ”först” se den vara kärnan eller fröet, samt i det tillståndet omsluta den med sinnesuppenbarelser samt andekoden
vandringsvävnaden läggas runt kroppen
se i denna rörelse himmelsmaneten havsmanetens andningsrörelse
det stilla lugnet
så ser vi att det sker att det är en slags kausal synkron amfibietillvaro vari det ambivalenta blir en slags klyvning av skalet varur grodden spirar
sök se att det vilket sker, sker ej riktat emot dig – är ej en fiende – är ej en motståndare eller en motståndsrörelse
det är helt enkelt ett skeende vilket inom den exakta stunden kan vara svår att se
det är ett skeende
det sker i vidare perspektiv
kan du förmå dig att se detta har du därigenom vidgat ditt perspektiv
du har blivit eller omvandlat dig till del samt är alla är – du är ett slags periskop vilket seglar i sin kroppsgestalt
allt vilket sker rör vid
samt berör
dock icke kaotiskt eller rekylartat är ej en avfyrningsramp avfyrings raman(ramskrin)/trauman
är ej avfyrade kulor rikoschetter
se spindelmor
låt oss för – i – enkelhetens skull sägaskriva från en punkt släpper hon den första tråden rakt ned
så kallat platt fall eller rakt nedstigande
utifrån denna tråd väver hon.
se sköldpaddsmor lägga redoäggen i sanden
sköldpaddorna kläcks och vandrar till havet samt mer eller mindre ramlar i havet
helt motståndslöst sker dessa processer eller skeenden
det är att ingå i
uppgå i
*
(mina kärlekshänder)
i sädesfältet
vandrar
blåklintsblå
rör vid mitt somnade vallmoblad
kornet
lyfter
vingbredd
floden
är en sjal
runt mina axlar
väggarna har tystnat nu
molnen rör vid kardborrens längtan
hon är vacker i sin kropp
kvinnan jag upplever
så väl
rörde vid hennes kind
ögonvingar
vibrerade lätt
en fjärilsvinges
drömpollinerare
skymtade röda hav
eldflodens skönhet
stiger ut ur kroppen
strömmar in i
molnhavs
andning
är i är
sitter intill den svarta eken
lyssnar in
svarta bladens susande
vackerhet
är det
om än suckan
hör min hassel sjunga
med fingerbladslågor
tändas ekens stjärnhimlar
mina kärlekshänder avvisades
är ej mer
krusade mina händer
bädda bädden ren vit
doftande lavendelängder
sommarbris
rör vid
tåminnen
dina läppars fjärilsdun
rörde lät vid varje slutet moln
öppnade rodnande springbrunnars källflöden
krusade mina händer
i räta veck
skåpet var vackert
bäddade bäddens ensamhet
och det
har jag full förståelse för
skåpet var vackert
mitt brösts linneskåp
vek ut dörrblad
lärftvingar flög doftande skogsblå
väckte rosen
mina kärlekshänder togs ej emot
svarta segeldukar slöts om
stirrade länge in
viskade
vet ej längre hur
vet ej längre
hur
allt har sin tid
min tid har runnit ut mellan mina fingrar
uppmärksammade det ej
en rörelse en hand lyfter klykan
befinner mig hos den gamle
de gamla vilka såg in
ofta sade de till de vilka fött mig in
de vilka frambar mig
blod flyter tjockare än vatten
kanske sökte de visa blodets floder
kvinnan presenterade mig lakansbudet
mannen presenterade mig möta fantasin
han är nog den enda man vilken såg
såg igenom
familjen skrattade bak hans rygg
han kupade handen vishetsvarm runt skrattfåglar
lät dessa flyga frivindars befrielse
vi såg varandra
bejakelsenickandes
ännu
kan jag uppleva
lakansdoften
stenmangeln
lärftbåten segla
det blev icke såskörd
läser händers vrår
svarta segeldukar
och det
har jag full förståelse för
vet ej längre
hur
allt har sin tid
min tid har runnit ut mellan mina fingrar
uppmärksammade det ej
och hur det än är
finner floden alltid vägen till havet
däri kan icke två strömmar
menade för varandra gömma sig
dölja sig
fly undan
se droppar omsluta varandra i kronblomning
ser henne
hör henne
röra
sig
stiger in i kroppen
sitter intill den svarta eken
lyssnar in
svarta bladens susande
vackerhet
är det
om än suckan
hör min hassel sjunga
med fingerbladslågor
tändas ekens stjärnhimlar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar