kanske måste vi först äkta oss själva
för att äkta den vi älskar
kanske är det just i det
den sanna tvåsamheten kan leva…
och
hur
hur skall jag
kunna se ljusen
kunna se ljusen i det ni så snabbt
så snabbt rycker dem undan
låt mig
låt mig se ljusen brinna
brinna i mina handskålar
visst kan jag skriva andemeningar
andesånger av alla de upptänkliga slag
varför skall jag detta
vari skänker det dig fröjd
vad är andesånger
är andesånger ett ting vilket lever dig utanför
eller är det ett skeende vilket lever dig innanför
är andesångerna levande i denna bild
hon såg
barnet såg syrener blomma
ack låt mig bryta endast en
endaste kvist
till att känna
doften
doften av skönhet i denna människovärld
syrenen gav henne tillåtelse
ej människovärlden
de knöt samman
hennes handleder med
rep
de slet av henne hennes kläder
skrudad i säck ställdes hon framför trappa
trappan ledde ned
djupt ned
in i fängelsevalven
facklor lyste ej vägen
fukten kylan slog emot henne
det berörde henne egentligen inte
den lukten, känslan kände hon fuller väl
egentligen var det skönt slippa alla snedkastade ögon
kalla blickar hon så ofta fick
en tanke
en svaltanke for genom hennes rede
kanske är detta det bästa – nu behöver de ej se mig
och jagkan inte förstöra för dem genom att vara den jag uppenbarligen är
ja – kanske är detta det vilket kommer skänka frid
hon snubblade då och då smärtilningar drog genom kroppen
det gjorde inte så mycket hon hade lärt sig hantera smärtan det var bara så svårt då den dök på oförhappandes, utan chans till sammanbiten.
sakta rullade trappan ned och det slog henne att den löpte motsols,
slutligen slets hon aven hand ned
ljus fanns ej hon var i en källare fylld med fukt med droppar droppandes
väggarna suckade
dropparna var tårdroppar
så detta är min nya hemvist
hit har ni fört mig
för att visa vad
syrenen gav mig svar
gav mig löfte
du lät människor slita den ur din hand
jag lät inte – jag var ett barn
jag är ett barn
hur skall jag kunna skriva andesångerna och för vad till vad då ni sätter mig i detta
lyft dina händer
sära dina fingrar
se gallren
se ljus
sippra in
andeljuset lämnar icke
andeljuset är du
inom
utom
utom
inom
alltid närvarande
ibland är detta lätt glömma
vackra mantrasånger
tonar vilande
vilande
rytm
lutar mig in i tystnad
däri ser jag folken
de vackra folken
ser folken i gryning hälsa solens vaknande
solens ankomst
solhästar drager utan tömmar
utan tyglar solvagnen
bara i glädjen av
himmelssolens
vingsånger
de vackra folken kupar sina händer
tar in nektardroppar
strör nektardroppar in i morgonängder
och gräsen
gräsen glittrar
pärlskogar
pärlskogar stiga upp
folken väcker eldsånger
tillreder barnens bröd
dofta sprider sig ringlande
majsbröd gräddas
över glödgade stenar
vad önskar jag förtälja med denna bild – det är livsharmoni
i förstone ser jag honom stå i en båt – båten är mer ett blad eller en barkbit
så ser jag honom stå i hav
ser de vackra rörelserna, så länge inövade, inom vilka han kastar ut näten. ibland kan moln se ut så, ibland kan mantlar se ut så, var och en vilken sett detta vet denna rörelses skönhet och kan uppfyllas av ljuden i det nätet kastas ut och når havets yta
näten – först är det ej fiskar han skall fånga, nej – det är inte fiskar
det är droppar, vattendroppar ändå är det pärlor
inom mig vet jag att näten ej är nät
näten är vattenmantlar
ty han såg havet sina
såg hennes hud fåras
såg hennes hud spricka
han brydde sig om
han vände sig ej
bort
han stannade
näten är fyllda med tindrande droppar
han fuktar hennes hud på det vis endast han kan
*
och mannen
mannen
ser hennes spår
ser sina spår
hur de flätas in i varandras
han vänder ej ansiktet åter
in i tätskogen
ty han ser
havet
släpper de tummade bladen
varsamt stannar han vid stranden
vågor når hans fötter tår
en träbit
en barkbit
nuddar
så lyfter han barkbiten
hör dess hjärta sjunga
han täljer i det han lyssnar
hon stiger
fram
i hans händers beröring
trumman lockar
kallar
flöjter ljuder
ljuder
vågor
så gärna är min vilja att dansa
benen bär mig
ej
jag dansar i det inre
där behöver du ej se mig
*
han fuktar hennes hud på det vis endast han kan
*
det är en gång en kvinna
hon är
träd
en gång för längesedannära
spann hon med sländan han gav
vävde hon i vävramen han satte samman
en väv
väven bar alla de färger växterna gav
alla de tankar djuren gav
alla de pärlor stenarna gav
en hängmatta
håller kvinnan trädet i sina händer
var gång vinden andas den
ljuder stenpärlor
trädet är en förunderlig ek med spetsflikande blad
rödek vackra
en vackervandrare
en man
förs till platsen
utan att tveka
tveka i den så vanliga människotvekarens kläder
dem hade han lagt av sig grävt ned
med andra ord
hade mannen l
lagt ned
sin stridsyxa
sinstridsyxan
han hade äntligen sett livsbäcken sina
han hade lagt människotvekarens kläder i den goda moderns händer
moder jag ber dig rena min syn
rödeken susar
kom vackervandrare jag hör ditt svar
han lägger sig i hängmattan
och hon vaggar
honom in i lugn
mannen andas haven
andas doft av
vandrar till stranden
finner träbit
kvinnan hade en gång förlängesedan nära släppt biten i havet
en sagobok
till läsa av den vilken innehar ögon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar