i dagen
sitter jag vid stranden
molnen andas regn andas åska
ändå vet jag att intet skall komma
vindar andas
i väster är himlarna pärlemorblad
inte blad
fyllda landskap
skönheten är oändlig
sjön är sjungande vågor
mjuka
denna dag andas de ur sydan
vassen är plymer
tärnor fiskmåsar svävar högt
skräddare pilar på vattenytan
kanske kittlar de vattnets hud
under ytan
fiskar kittlar ytan underifrån
röster höres avlägset
myror vandrar i sanden
i ett ögonblick undrar jag; kan dessa i förening lyfta hela stranden
ja – de är många
snoken kommer
simmar med huvudet en aning lägre precis ovan vattenytan
ser öar
ser seglande båtar
ser hur allt upphör
horisontens linje
ja jag återvänder till den bilden
ser denna tunna linje
denna strimma
detta strå
kärleksstrå
så många lagda horisontella linjer
lagda horisonter
ser det utslagna kruset
livet upphör ej
vätskan
drycken absorberas fort
kruset
förenas med sanden
ser linjen
ett draget streck utur ett annat perspektiviskt panorama
detta lagda streck kan vara det vilket sker i de tillstånd där väsendet hålls åter
hålls åter i förnekelse av sig själv
förnekas av andra
förnekelsen leder till att livet inte är mycket mer än denna lagda linje
ett hårt sträckt band
en hårt sträckt lina
du vet att du måste balansera
ty faller du i havet drunknar du eller blir uppäten av hiskeliga rovdjur
vem vet kanske till och med sjöodjuret
frågan är vem odjuret är
mister du balansen och faller ut åt andra hållet
faller du ned i avgrunden i intet – ett gapande hål
du kan även se känslan vilken är i detta lagda liv av föreställningen
den känslan är verkligen fasa
livsfasa
ja, jag återvänder ständigt till denna bild ty den viker upp mängder av blad
ser den tunna linjen
denna tunna strimma
detta strå
ser detta strå denna strimma denna linje böjas samt bli en cirkel
i cirkelns mitt står vi
samt varje så kallade enskild del är en cirkel
lever vi så att sägandes
sägandes
s – ägandes
ser du sfinxens fokuserade blick
kobran vilken har sin blick riktad och med
s- ljudet väser samt obevekligt når pärlan
i pannan
s – ägandes i enbart det yttre vikes denna cirkel ut samt blir en plan yta
en planyta
vikes denna cirkel ut samt blir den omskrivna horisontens linje
de såg denna linje samt sade att jorden är platt, varandes totalplatt
sade världstillvaron vara platt
det de såg var att skulle de segla till denna linje till och med segla över den skulle de obevekligt samt utan misskund falla rakt ned i ett tillstånd de inte hade en aning om, ett tillstånd vilket hittills icke hade existerat
så trodde de
det sade dem deras föreställning
den gryende avskurna föreställningen vilken verkligen spelade dem spratt
ridå
efter ridå gick upp till fleraktarpjäser
de kände verkligen att de skulle förlisa
ramla ned i intet
det är en fasans bild vilken förlamade dem
horisonten
den är ett smycke
ser horisonten i den linje vilken ofta beskrivs
ser den böjas samt bli en cirkel
i den raka linje vilken ofta skrivs
blir det den linje vilken gjorde att de ej vågade segla
de fylldes av ångest att
ramla ned
över kanten
in i vad
det är i detta strimman linjen skimrar samt böjer sig värnande runt
denna linje är för mig det förlamande
huvudets avskurna tanke
vilken ropar till hjärtat
tänd mig
vårdkasar
barnet
barnet vi är alltid barn
ropar
hjärtats bön till det vilket är vår så kallade kroppsgestalt
vilken blivit pålagd så många lager
se vårdkasar brinna för dig
räds icke
detta
intets
intighet
ty det är fylld tomhet
är helhets
ljus
är helhets
värme
kärlekshänder
din hand väntas
det jag ser är timglaset
en kropp
med hårt åtdragen midja
ser sanden rinna lugnt
du tar hoppet
timglaset spricker
sanden är stjärnsfärer
så dras denna linje
och timglaset står åter
horisonten giver oss möjlighet att se det upplöstas skönhet
den stora föreningen
samt det avsnörda där livet mer eller mindre blir livsfasa
regnen lättar
dagen är slöjor
skira
dessa är hos oss alltid
stundtals tydliggörande
ser jag hopp
självvald ensamhet
så har jag sagt och jag valde det så länge barnen var i lärosteg
ensamheten blir allt svårare
ty jag ser ej att vi är menade
i mening skall leva i ensamhet
kanske väljer vi eller vi känner att vi väljer ensamhet
lyssnar vi djupare in i upplevelsen så är jag ej helt övertygad i att det är val
ser stjärnfröet, ser kärnan
hur vi i himmelsdrömmen planterar oss i god jordmån
hur livets bäckar floder barriärer tillskansar oss - gör oss illa.
hur vi använder detta illa är livsväsentligt
i sammaninsikt helar vi alltet
ja jag ser hopp i världsalltet
ser jag hopp för mig; just nu har jag svårt se det
ändå strålar jag vida
så är jag en lögn – nej jag är den jag är och vi har många vida hjärtan
jag kan själv se förloppet i orden jag förmedlar – hur mycken smärta jag än andas, vänds orden till positiva och upplevs många gånger vara livsbejakande ljusgivande samt fyllda med värme. många gånger förundras jag
en av dem sade
jag är mycket högre stående än dig
därför skall du passa upp på mig – vara min betjänt min undersåte, du skall svara, besvara mina begär, är jag hungrig skall du anskaffa födan till min hungrande mage
den tilltalade hade accepterat detta och betjänade den högt stående
en dag strålade solen starkare in i ögon
den vilken gjort liten samt tillåtit detta såg nu djupt in i den så kallade högre, lugnt och stilla helt utan brådska – såg igenom och skymtade rädslor vilka pilade hit och dit i skytteltrafik
sade så
nåväl
hög – jo. du är högre eller större i höjd till växten, du säger dig vara starkare på alla sätt och vis
i det är vi inte ense
du tillsäger mig att så till dig samt till mig
skörda till dig samt till mig
med andra ord förvalta tvenne hushåll
ditt skall växande glimma
mitt skall knappt räcka till
nej vi är inte helt ense i att du är högre stående
jag anskaffar din näring samtidigt med min, det innebär att du är beroende av mina krafter av mina födoinskaffande händer
hur kan du i detta säga dig vara starkare
du vet – även om jag inte värderar liv så – att jag att vi runt dig är ”starkare” därför trycker du ned oss, för du tror att om du håller oss på knä skall vi ej se detta. Därför trycker du ned oss istället för att förena dig med helhetssamverkans glädje
*
(vårdkasar)
svarta svanar täckte solvägar med vingar
i kärlek viskade vinden
vässa edra stigar
stela pelare stod
över allt
vågade ej ett enda steg
kanske är snubbeltrådar i allt
kanske
är
upphör allt om jag tar steget
tänd vårdkasar i detta mörker höres ropen
brusande stiger kaskelottens
glänsande kropp
vattenmantel
böljar
ljusmaneter andas vida
lysande allfärgers trådar
brinner i
klipphänder
eldskålar
gjutna i kärlek
svarta svanar vänder vingar
i solspann strör amber doftregn
i öppnade öronkupors
vårdkasar
*
(infri)
ljus skimrar
runt dina fötter
moder månande
tag hand om
min
kvinnosjäl
i natten lägger jag mig i ett av alla blad
upplever
regnens
är
däri blommar mina ögon
därvid bugar jag mig inför bladets stämma
breder ut mina ögonvingar
flyger infri
i havsängens
försoning
*
(ryggväg)
det är dags lyssna till
kotorgelns pipors
tornslag
jag och min rygg har färdats många vägar
vattensäckarna har blivit
många vattnerskor
ser bröden upplever doften
släpper ut
vattensäckarnas innehålls fridans
i kvarndammens klarljus
*
(strimfärd)
en strimma av horisontal reser sig
färdas i natten
ser min nöd
omsluter mina ögon
vattnar månsilverängen
*
(fingernattstilla)
hon vakar över de nattstilla
fingrarnas ljus
ur mun
strömmar
tysthöga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar