förklädd är inte att överge dig själv
det är att stiga in i
ut med
ditt inre
i dagligvandring synes din yttre gestalt
nu
träder du ut i annan gestalt
en annan gestalt vilken inte är annan
denna gestalt är egentligen du
”din sammansatta gestalt”
din ”samtagna gestalt”
att vandra med ärvda kläder är icke att stjäla
och det ärvda är ej lånade
visst kan du säga att det ärvda är en gåva
det förklädda kan vara att säga;
jag döljer mig – mig – detta för att i renhet – genom mitt inre – framlägga mina gåvor till dig
och denna gärning är
ren kärlek
det är att göra själen ödmjuk
genom plågovandringar – ej uppsökta – samtidigt sker ett lyftande
skolningsvägen kan kännas slå hårt, stundligen slå dig till marken
och därigenom göra dig ödmjuk
och detta skeende är att göra ödmjuk samtidigt med lyfta
åter ser du;
nedstigande hand i hand med uppstigande
eller
nedstigande är uppstigande
och frukta icke fruktan ty fruktan är kärlekens dotter
i ditt förklädda – vilka färger bär du
rött; kärlek
grönt; hopp
du bär vitt; tro
dessa är dina inre färger
hur når du dem
i det yttre är dessa vilja minne förstånd
alltså – genom skolningen av viljan/vill, minne samt förstånd
uppnår du kärlek, hopp, tro
dina läppars ord i det synliga är viljan/vill, minne samt förstånd
till i det inre kärlek, hopp, tro
du bär en underklädnad vilken är strålande vit, tron gör förståndet tomt till vishet, gör förståndet tomt till vitt ljus, detta ljus kan du ej möta innan du är redo
hoppet gör minnet tomt, hoppet är ett slags skydd mot världen en slags mellanklädnad
därigenom kan kärleken helande verka, kärleken renar viljan
denna röda färg är en högröd ytterklädnad
åter ser du den svarta modern, kolet: svart är jag – det vill säga: jag är utstigen
stigen ut ur det förgängliga
diamanten är vitt ljus är mångfaldens prismaregnbågsregn
såg mig i spegeln
insåg
det är över
nu
plåga icke din själ
drick ur källorna till kärlekens vetande
och dina ögon skall
omedelbart fyllas av strålglans
och haven
haven upptager fotspåren
fotspåren instigna i sanden
i kärlek omvandlas dessa stigar till moln
se spåren tillintetgöras
till intet skapas
detta för liv
stråle av mörker
andas mig nära
upptänd
vilja
till ljus
allt det förståndet ej vet säger det vara hemligt
hemligt
hemligt är ju
oftast
oförklarligt
plåga icke din själ
drick ur källorna till kärlekens vetande
tändsticksasken
en skallra i din hand
bär löfte om
eldväckan
i skogsgläntan
alldeles nära bäcken
skogsbäcken växa en asp
spröda
åldriga
höga
till stickor
till stickor vandra de fosforerande svavlande in i ask
tändsticksasken
en skallra i din hand
bär löfte om
eldväckan
träden har sina rötter instuckna i
mörker
är det mörker
är det tofflor
träden har sina rötter instuckna i tofflor mjuka
kanske kan de tyckas vara hårda
döm dem ej så hårt – tofflorna - jordarna
ty träden har en vilja
en vilja vilken är; kärlekens helandebud
träden sträcker livet uppåt utan tvekan utan en tankeil om allt förfärligt vilket kan drabba
träden har en kärlekens helandebud
sträcker livet uppåt
susar blad
allt detta sker genom ljus genom värme
här talar vi om hur träd blir tändstickor
sörjer träden över detta faktum
hur skall de kunna de ser elden ty de är elden
tändstickor ligger i asken
i en ask vilken kan öppnas
öppnas samt stängas
alveolandning
tanken – förståndstanken sägs vara en gnista och detta är exakt det vilket sker i det du tänder stickan
stickan upplyser samt tänder eldkällor/värmekällor
inom denna lilla sticka lever hela trädet
fukten trängs ut
detta för att trädet skall givas förmåga att brinna
och i det att egensjälvets alla begärseldar bränns ut
uppstiger
behovselden
ser du de vita fjärilarna
de är vita
var och en av dessa vingar lystrar till behoven
samt andas behovsfärger till bär kärlekens helandebud
vita fjärilkar
manna från himlen skänker mättnad till behov
skänker färgmättnad
färgmättnad gives till behov
i det att en människa skadas svårt är det brukligt att denna söves samt lägges i respirator
vi kan säga; människan, väsendet söves för att smärtan ej skall ta över
det starka ljus barnet möter i det barnet nedstiger, stiger ut ur modern är skärande i ögonen
därför söves den skadade
den skadade ”fälls” in i mörker
fälls in i mörker och trygghet
hur kan jag säga mörker och trygghet
därför att i detta mörker upphör de sinnliga lustarna eller begärseldarna
det du har behov av i detta tillstånd är denna smärtlindring – detta för att ögonen skall vänja sig vid ljuset
det du har behov av i detta tillstånd är denna smärtlindring – detta mörker för att läkas
en skada av ditt instrument
på ditt instrument har uppstått, har tillfogats
ett tillstånd ett sjukdomstillstånd och i detta sjukdomstillstånd är du inte alltid klart medveten om dina behov – goda händer tillser dina behov
i detta livstillstånd måste behoven tala
begären friläggas samt upphöra
allt detta är för alltet för helheten gagneligt ty behoven är urkällans andning
detta mörker och denna trygghet är för att du ej skall förtäras, förfäras – för att hindra dina plågor från att äta upp dig. för att lindra dina plågor
inte för att undslippa plågorna, det är dock så att då plågorna är för höga desillusionerar plågorna dig
plågorna utsläcker hoppet
hoppet vilket är duvans grönskande kvist vilken metamorfoserar minnet
och detta är exakt det vilket skedde i arken med arken i berättelsen om noa eller noaks ark
aspen växer vid skogsbäcken, vatten stiger upp – droppar stiger upp, droppar sköljer ur din mun vid andning, dessa droppar blir mörka moln
vattensäckar
jag vattnar dina öknar med vatten
hör du regnet smattra
rytmiskt
hör du fingrar smeka tangenter
svarta
vita
vita svarta
metronomen ljuder
varje droppe är en resa av en nanosekund
skönhet
det är en vacker dag att resa
*
(och haven)
upptar fotspåren i sin mun
purpurfjäril vandrar in i den mörka natten
ut ur sig själv
bort från allt
upptänd av
längtan
din längtan kan du ej släcka
den är lanternan i ditt bröst
stadskärnas neon
skär mina ögon
arytmin gav mig yrsel
ödmjukt
med vänster hand över bröst
ber jag
stråle av mörker
in i högra handen
jag höljer dina ögon
plåga icke din själ
drick
drick ur källorna till kärlekens vetande
och dina ögon skall
omedelbart fyllas av strålglans
och haven
haven
upptager
fotspåren
fotspåren instigna i sanden
i kärlek omvandlas dessa stigar till moln
se spåren tillintetgöras
till intet
skapas
detta för liv
stråle av mörker
andas mig nära
upptänd
vilja
till ljus
i mörker smyger jag ut
så starkt
så
starkt
längtar jag till eldarna
valnötslunden vandrar jag in i
i dröm
i dröm delades skal
av hårdnäbbsklor
tanken
tanken flyter in i stjärnflod
och haven
haven
upptager
fotspåren
fotspåren instigna i sanden
i kärlek omvandlas dessa stigar till moln
de mörka molnen är vattensäckar
vattensäckar till ökenvandrarens snörda strupe
oasen blommar i ditt bröst
se lagunens skönhets ocean
dyk in i det okända vilket är
kännbart
alltid
är
vattnar dina öknar med vatten
hör du regnet
smattra
rytmiskt
hör du fingrar smeka tangenter
svarta
vita
vita svarta
metronomen
ljuder
lugn
finn din rytm rytm rytm
varje droppe är en resa av
en nanosekund
skönhet
det är en vacker dag att resa
i mörker smyger jag ut
så starkt
så
starkt
längtar jag till eldarna
sticker ned mina tår i jord
ber tår rotas
sträcker stam
sträcker armar
fingrar
valnötslunden vandrar jag in i
lägger svarta sammetshandskar över mina ögon
sveper svarta vingar om mig
vilken fågel är jag i
nattregnens
dansvirvlar
metronomen är
en uppstigen trumma
i dina händer
du smeker trummans hud
levande
min hud
är
frågande
flyger in i nattens mörker
mitt i
mitt i cirkeln
livets
synes måndroppe upptändas
skimrandes
skimrandes mina ögon
i det mått
de orkar
se
så starkt längtar
jag
i en av alla stunder
målar mjuka
penslar
himlar mörkas
kalejdoskop
vandrar stråle av mörker in
månmoder
kupar
händer
silverbäckars rena vatten rinner
rinner ur hennes ögon in
månmoder tillsäger mig stiga i
jag lämnar alla kläder på stranden av
mina kläder är
avklädda
förklädd
i annan skepnad
döljer jag
mig
för att i renhet framlägga mina gåvor till dig
älskade jag är inte förklädd
jag döljer mig för att du skall finna mod att framstiga
väntar dig
endast du finner vägen
sidenvägen
tändsticksask
en skallra i din hand
bär löfte om
eldväckan
träden har
rötter instuckna i
mörker
är det mörker
är det tofflor
träden har sina rötter instuckna i tofflor mjuka
kanske kan de tyckas vara hårda
döm dem ej så hårt – tofflorna - jordarna
ty träden har en vilja
en vilja vilken är; kärlekens helandebud
träden sträcker livet uppåt
utan tvekan utan en tankeil om allt förfärligt
vilket kan
drabba
träden har en vilja
kärlekens
helandebud
sträcker livet uppåt
susar blad
är i rot är i stam
allt detta sker genom ljus genom värme
i skogsglänta växa asp
invid skogsbäcken
invid källan av ur
rötter äro instuckna
i tofflor
mjuka
ur aspens krona flyga de
tusenden
vita fjärilar
in
i
solpenslars visshet
i cirklande regnbågsvingar
trollslända dagslända nattslända
rör vid luftandning
låt pollenguld
andas
lugnfärd
i cirklande regnbågsvingar bärs
vetandetro in i ögons hjärtdimma
så är våra färger din önskans svar
sluter mina yttre sinnen
svart är jag
stigen ur
det förgängligas svaga länkar
upplever
styrkan i
är
och haven upptar fotspåren i sin mun
purpurfjäril vandrar in i den mörka natten
ut ur sig själv
bort från allt
upptänd av
längtan
varför fruktar du livet
fruktan är
kärlekens dotter
endast genom ditt avklädda
når
fingerljus din
hudskärpa
se sol silas i bladhänder
se det vilket sker
rötter skimrar
orange
barken andas
ringljus
valnötsträdens pärlor skimra gröna
bladfåglar är
minnen av
dåvarande
nu flyga bladfåglar in i
smaragder är hoppets vishet
närvarande
purpurfjäril
bär
din utslagna vilja
kärleksvilja
älskade jag döljer
mig
detta för
att i renhet framlägga mina gåvor inför dig
när du ser detta
lyft min förklädnads skrud
kyss mina läppars purpurfjärilar
älskade
dina läppars rörelse lyfter min fruktan in i det den är
och hon leder stigens
strör rosenblad till vår vandring
och jag ser valnötsträden
blommande
bära frukten av
är
halvor är ett
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar