31 mars

Du vänaste lilja i rosengård

sprid dina fingrars ljus in i ängder gröna
lyft mina taggar bort

suckade törnens kala grenar

möt mig i aftongrinden
tvaga mig i solens röda guld

fyll mina ögons tömda brunnar med stjärnsånger
lyft daggen droppar in i mina torkade händer

spänn livets strängar i bågen

låt sländan sjunga silver och guld
skyttelns inslag klinga liv in i dagens ljus


du vänaste lilja i rosengård lär mig att
leva i din kalk
…

Dotter,
Allt liv är för dig väsentligt, viktigt.
Ordet väsentligt fångade dig, det är ett mångfaldigat ord, vilket ord är icke mångfaldigade gåvor.
Väsentligt, vad ser du,
Jag ser ett väsen, väsen för mig är allt levande, liv är för mig allt skapat. I min värld är det oväsentligt huruvida det är en Sten eller en människa, det skapade är liv.
Jag kan också se eller snarare höra ett väsande, ser då en Hund eller en Varg med käftar ihopdragna, visandes tänder. Denna Varg väser eller morrar eller varnar. I nästa bildsvep ser jag en Orm med lyftat huvud vilken väser, även här är det en varning.
Samtidigt visar dessa väsanden framåt och där omvandlas bilden till en sfinx med en pärla i pannan, Kobran, vilken i denna bild inte hypnotiserar, den är i trance eller vaket trancemedvetande och blickar in i oändligheten, det är en positiv blick.
Detta är det jag ser runt väsen.
Ångrar mig och det känner ni; ni känner att jag hör er maning:
Väs då du känner faran, väs emot en fara.
Jag hör maningen och ser sedan en – det avskilda livet, där en alltid söker att vara en och icke ingå i helheten.

Bokstaven T; ställer sig ensam och är inte ensam, det är en kraftbokstav ett kraftväsen vilket ställer sig i ordets mitt, det är en stav,
ser en Patriark, ett mycket gammalt vist, visdomsfyllt väsen, denne håller i staven, vilken är ett svart T, det är ebenholts och samtidigt är denna stav Indigo, den är alla Träds, stammars rötters liv, den skiftar i färg, den är svart av den enkla anledningen att den skall framträda för mig, dess obrutna linjer, ord kommer till mig:
denna stav håller himlarna uppe, bär himlarnas visdom, bär upp himlarna.

Så ser jag blixten vina genom luften likt ett svärd, kraftordet är, i begynnelsen var ordet, allt skapat liv är av andens ljus däri är allt liv liv.

Så kommer slutstavelsen,
Ser att ligga, ligga ned i stilla rörelse, i molnbädden.
Så ser jag läkt, de läkter vilka används inom byggnationer, dessa tunna ”ribbor” vilka är stöd för taket.
Tegelpanna vid Tegelpanna läggs i dessa ramar, sida vid sida i varandra,
Ser så åter den underbara bilden där vägfararna lägger stenar i hög för att visa sin närvaro.
Ser stenarna öppnas, ser tegelpannorna vilka bär stenarnas liv inom sig och ser deras våglinjer, ser alla stenar bli Fjärilar, alla Vingars Vingar, deras sanna väsen stiger fram, blir förlöst.

Därigenom är inget oväsentligt, det är o väsentligt.
Det jag upplever då jag skriver o väsentligt är detta lovsångsljus O du saliga.

Det är många och fyllda bilder vilka ständigt lever genom dig med dig hos dig i dig, varför tvekar du, var inte rädd sade du till en skrivare under gårdagen, var inte rädd dotter, vi talar genom dig. Sörj icke då du icke förmår lyfta handen i natten, vi för bilderna till dig, icke alltid i de strofer vilka levde i natten, stroferna är dock talandes samma språk. Låt oss nu återvända till där vi började.

Allt liv är för dig viktigt; väsentligt, alla levande väsen talar samma språk för dig i sitt ursprungs kärna. Du står mellan två världar i en värld, det är icke alltid förenat med lätta steg.
Två blommors symboler lever strakt inom dig, i ditt själv. Dessa har alltid talat till dig.
Liljans renhet har alltid talat till dig, minns du hur illa du tyckte vara då en kvinna använde den till jämförelse med likdöd, du kved inombords. Nu då du skriver ser du hur denna bild blir vacker, du skapar skönhet runt den negativa bilden; du ser hur vårens liv föds, den nya gryningens ljus.
Madonnaliljan är den vilken talar till dig, du ser dess vita renhet, du ser skimrande ljusblå himmel bakom henne, du ser himlen vara vävd av silver och guld.
Madonnalilja (Lilium candidum).
Du ser löken, och åter vandrar du in i tegelpannorna och många andra bilder, du ser denna lök och ser ”fjäll” ligga sida vid sida runt livsinnehållet, du ser rottrådarna och du ser stängeln.
Liljans stängel bär icke taggar, bladen är dock lansetter, spetsar, pilar, spjut, knivar alla dessa symboler vilka värnar om jungfruns rena obefläckade kalk.
Du ser Liljans Kalk, hennes krona och den har sex blad, sex vita ark.
Nu kan vi vandra in i vetenskapen och säga att detta enligt många är ett fullkomligt tal och visst är det så.
Se sex spetsar, se tre av dem lyftas och vad ser du, du ser en triangel med tre vägar, ständigt levande strömmar, så sänker sig den lyftade triangeln ned och du har sexkanten, denna sexkant, sexhörning, är två trianglar över i varandra, den himmelska meningen och den jordiska meningen i sitt fullföljande.
Namnen Hera och Venus strömmar genom bilden, den sjätte dagen, den sjätte timmen, alla dessa visar skönhet, framtidsskapande skönhet, ljusskönhet, du skrev ett vackert ord; skönhetsvandrare, var gång dina bilder strömmar in, är de en vackervåg, livets våg, du är skönhetssvarare, dessa ord innefattar detta smycke.
Vad annat är skönhetsvandrare, skönhetssvarare än eftersträvan till harmoni, till kärlek, till fridsgärning. Sexhörningen visar de fyras vägar visar himlarnas och jordarnas vägar, visar de strömmande krafternas energier och kärlek, visar förenad vilja och tro fast het. Detta för dig in i helheten, där sitter du i löken, i den inre kärnan och ser skönheten, renheten och kärleken, du ser det rena vita.
Du vackra rena vita lilja sjunger din själ; du ser hennes skönhet, du ser, är den rena vita liljan, du har blivit skadad, din skrud är obefläckad, du ser den rena vita lilja, du är den rena vita liljan, hennes rena vita kalk.
Så önskar du möta, så önskar du mötas. Utan gjorda bilder i färgat glas av människor, så önskar du möta, så önskar du mötas utan gjorda bilder, utan att tolkas utan att tolka,
Var i,
Andas utan hinder

– endast i det rena vita mötet har kärleken en chans till överlevnad, där redan gjorda bilder finns rostar den sönder, faller samman och blir ett lik-

I natten doftar liljan,
kärleken är det högsta vita ljuset doftar Liljan, då dagens starka ljus skirats, då dagens starka ljus sover, då allt är djupt skönjbart i stjärnors salar. Nio döttrar dansar i ringen, deras mildhets sånger vaggar barnen.
Sex vita strålande blad har hennes gestalt, hon öppnar kalken och stiftet är där och ståndarna, en för varje skrivet blad.
Du ser frömjölet, hör Humlan surra i kalken, du hör hjärtat sjunga,
Trummans hud vibrera.
Dina steg vill dansa fria in i Solens famn, kärleken är den högsta vita värmen doftar Rosen,

Ur ögonens brunnar stiger daggens droppars tårar från hjärtas längtans händer, vingar skimrar purpurljus, ur minnets gudinna, hon lyfter händerna nio skimrande pärlor skimrar däri, hon lyfter dem ur jordens suckan de dansar i ring de knoppas, de öppnar kronans vingar, de strömmar rubinröd kärleks ljus, i kronans mitt strålar solögonens guld och silver, doftar
Doftar liv.

Se den vita snön gnistra, se hur den sakta blir droppar, ljuset väver starkare och starkare runt den stjälk vilken under eller i vinterns famn har sett torkad och tömd ut. I höstens andning kupades jordhänder runt dess rot och stam. Sakta blottlägges nu dessa händer, varsamt stiger det grönskimrande livet in i stammen. De vassa taggarna är där och nu lindar sig bladknoppar runt, du lyfter blicken och möter violljuset, ser Björkarna susa hängen, ser musöron, muserna sjunger minnets gudinnesånger i skönhet, dina händer borstar varsamt bort jordhänderna runt rot och stam, varsamt klipper du stjälkarna. Nu jublar växten och sträcker sig högt upp in i ljuset, du ser skira gracila fingrar omsluta en sakta svällande knopp, sakta, sakta öppnas den. Blad till blad vecklas ut skimrande purpur, skimrande rubiners guld,
Bladen är lindade i en vågrörelse, samtidigt är de kärlekens vingar. Doften är söt och åter ser du Humlan i dess famn.
I ljusets och i värmens famn brummar Humlan.

Så många gånger har vi samtalat runt Rosen om taggarna om stjälken om roten, om bladen om knoppen vilken omsluts av fingrar, om knoppens öppnande och solögons värme.
Du kan här infoga dessa sista ord;
Runt dessa hjärtan sätts alltså taggarna.
Modern lyfter nu varsamt ur dessa taggar, en efter en. Det måste vara andning emellan varje tagg, ty smärtan är fruktansvärd. Skulle alla taggar ryckas upp samtidigt skulle livet förblöda.
Modern lyfter dem en efter en ur sitt hjärta med hjälp av edra helande händer, därmed sker en allomfattande befrielse.
I varje hjärta sker det vilket du så ofta skriver; det finns inte en sol det finns tusen och tusen.
avlägset höres vemodsskriet
inte vemod,
vingarna svävar
söker svar,

Taggarna lever vidare vidare.
Ser nu det rosen – nyponrosen ville säga.

Du lyfter blicken och möter polarstjärnan, du känner himlarna omsluta dig,
I gryningen övar du skönhetens steg i frostbeströdda markers famn,
Träden känner dig och svarar.
Frosthänder fyllda med stjärnleende ögon bar dina vackra steg.
Nyponens spindlar förtäljde om vävarnas mönster, om det, endast spindelmor vet. Många skyggar för spindeln ser icke de vackra trådarna.
Nyponet berättade om solar om stjärnor om månar om samhet – allt det vilket leder till samhet.
Taggarna lyftas fram till dig,
Oh ve min hud mitt hjärta blöder sjöng jorden,
Sjöng hennes hud.
Taggar gjorda av de oseende river min hud, varje deras steg är taggar.
Varsamt lyfter jag dem en efter en.
De har glömt,
glömt
Se stjärnorna,
Hör deras ord,
De talar inte högt,
Ur djupet lugnt och stilla bär de bud.

Du vackre,
Bär bud är hos dem vilka har glömt
Du bär orden in i livets sfär.
Se skönheten i din gärning i dina steg.

Nypon,är förunderligt vackra sagoberättare,taggarna,kan se dem vara hullingar och de är det då hjärtat inte lever i svar. Inom varje levande väsen finns hjärtat, det förändras aldrig, det Är. Det finns något vilket förändras och det är vårt mod att följa hjärtat.Så finns det väsen vilka väljer att inte följa hjärtat, de väljer verkligen och blir tagare, men det är aldrig försent.·Nåväl, där är taggarna hullingar och de är starkt förgörande gifttaggar, de greppar fast.
Så rosen/nyponrosen kan växa upp ur bergets grund i en spricka, det är näst intill omöjligt att döda rosen.Ser du stammen knoppen, fingrarna runt knoppen, den öppnas och solögat är, Sommaren andas, språket förtätas, förinnerligas och blir nyponet, solögats energier är däri.Spindlarna, spindelmor väver, väver drömmarnas nät.Rosen är kärlek, taggarna - kan vara rädslotaggar, jag vågar inte och skyddar mig med taggarna.Dessa taggar vänds mest av allt inåt - men som med allt även utåt.De är inte gifttaggar.Jag ser taggarna vara ett värn ett skydd,den stunden då hjärtat möter, möts är taggarna inte hullingar, de värnar runt det mötande hjärtat.Taggarna är vända nedåt, kan se det som bågar, valv. hur jag än ser det blir de skydd/kärleksfullt värn i positiv anda om jag bortser från tagarebilden. Omger mig med många rosor, då barnen och jag flyttade hit vandrade jag ned mot ängen, fann en nyponbuske,den ville vara nära huset,jag borstade bort jorden och fann en slinga,vacker var jag inte på armarna ändå följde den med. Min bror skakade på huvudet, det där går inte.
Den lever än.·
Då jag är hos rosorna, är det slående att taggarna greppar om, håller fast.
var gång rörelsen blir i otakt eller för snabb/stressad griper taggen i.Samtidigt är det så att ofta då jag vandrar bland dem, kan en tagg hålla kvar mig, då mera i: se mig.Ja, de där hullingarna är speciella, finns en saga som jag letat efter länge, finner den ej.
den handlar om varför rosen fick taggar, för att skydda sig/kärleken mot djävulens bländverk.

30 mars

Vänd ansiktet till Solen har vi sagt eller vänder ansiktet till Solen,
Vi säger i denna natt; vänd ansiktet till vindarna.
Se pilen vina genom luften,
Se rörelsen,
Den snurrar genom luften.
Se den tunna borrens linjer, spiralformer, se hur borren snurrar sig igenom.
Denna natt såg du en pil, du såg rörelsen sakta ned så pass att du såg denna snurrande rörelse, du såg hur pilen bar genom luften, det var mera att pilen lindade luften runt sig, det bildades ett skimmer runt pilen, hur beskriver vi detta skimmer förståeligt, det är silver, vitt silver, är ljus, är vatten, kan vatten lindas runt. Har vatten icke behov av en behållare, en karaff, en kanna. Vatten har behov av en hand av en skål, av att vara omfamnad, här är vattnet omfamnande, vad lever i luften, vad lever i vinden, ljus lever där, vatten lever där, luften är inom citationstecken över allt och känner.
Vindarna berör, andas lever rör sig, upptäcker, berättar, vidrör, lämnar, alla tänkbara rörelser. De är icke svåra att känna.
Se pilen, pilen snurrade den var i en tunnel, den var ett svart streck, för en stund såg du krigaren stå med den svarta pilen, du såg krigaren väta fingrarna och forma vindfjädrarna, du såg spetsens guld och så åter var pilen svart.
Så såg du droppen falla, droppen sågs falla och det var detta vilket fick pilen att andas, satte pilen i rörelse, pilen såg droppen och dess linje böjer sig under droppen, luftens linje böjer sig under droppen, blir en kupad hand eller en kupande skål under droppen. Detta för att droppen icke skall skadas. För en stund ser du denna oändliga skönhet, du ser droppen vila i pilens böjda hand eller linje. Du fastnar åter vid detta ord, böjd. Du ser bilden och det finns i egentlig mening inte ett annat ord att bruka, det är icke så att Pilen eller Krigaren böjer sig i negativ aspekt; de kuvar sig icke, de böjer hela sitt väsen runt, blir en värnande hand, de svarar med ljus till.
Se den bugande gesten, det är en vackergest och till viss del kan detta liknas vid att pilen bugar sig inför droppen, droppen tar emot denna bugande gest och faller i tillit in i den kupade handen.

Det finns många slag av vindrörelser.
Vinden kan upplevas vara långt bort och så helt nära, vinden kan upplevas rivande ilsken och hård, ändå då du lyfter blicken seglar molnen stilla.
Vinden kan upplevas virvlande, smekande alla själens speglar eller sånger.

Vinden kan upplevas hålla bakåt och vinden kan upplevas vara påskjutande.
Vinden skjuter på, skjuter framför sig.
Se i alla dessa förlopp vindens linjer, det är detta Vi söker tydliggöra.
Vi vill först säga; det går icke att skjuta allt framför sig, ibland måste det genomborras, ibland måste vinden bli en hand vilken lägger sig om eller runt. Det är en vacker bild och du känner den påtagligt, du ser manteln och känner handen läggas runt dig, runt nacken.
Du är ett träd och känner vinden lägga handen runt, du är en blomma och känner vinden lägga sig runt, vad du än väljer upplever du denna vackergest.
Du upplever också detta med att vinden skjuter framför, den gör icke detta för att du skall somna in, den ser dig icke vara en skottkärra. Vinden vet att skottkärran icke förmår att bära hur mycket som helst, den vet att skottkärran vickar vid obalans, i vanligt fall, skulle skottkärran vicka om det var en människa vilken sköt den framför sig, detta är vinden och den är vittomfattande, den är kraft.
Du ser ordet vindpinade Träd framför dig, vindpinade marker, varför är de vindpinade, är de detta på grund av vinden eller är det så att de strävar mot vinden, att de strävar mot sitt själv.
Är det så att de icke står med rötterna jordade, är det så att de upplever sig starkare än vindarna.
Varför jämföra sig med vinden, varför jämföra sig med allt, varför jämföra sig med sig, se bakom skuggan och se ditt själv:
I skuggan av mig själv söker jag se mitt själv

Fjärilsvingar
dricker ljus
väver ljus


beundras



Fjärilsvingar
stannar
breder ut sig i Solen

darrar
vibrerar

Fjärilsvingar cirklar

cirklar
cirkelljus

beundras

vaknar
vingsaknad


sätter sig under Trädet
i Trädets skugga

I skuggan av mig själv
Ser jag mitt själv

Se i alla dessa förlopp vindens linjer, det är detta Vi söker tydliggöra.
Vinden är icke en tät massa. Vincent Van Gogh har målat vindarna, vindarnas linjer.
Hur beskriva vinden – kanske genom dina skrivna ord:
”Lever med vindarna denna dag och dags natt, mycket vackra sånger är överallt, underbart är att vara vind,då inser jag helt lustigt att inga begränsningar finns annat än de vi gör”

Någon skrev om att vara missförstådd – du svarade:
"det ordet visar tämligen tydligt sin/sitt innebörd,då sin talar är det missförstådd.Då sitt talar öppnar ordet vingarna, genom att söka förstå med skelettanken/gjord tanke missas förståelsen vilken är vit och därigenom hjärttanke."

Ni fortsatte dialogen runt dikt och poesi, du fick ett svar:
”Dikt har ju ett syskon med samma namn, men som klär sig i lögn.”

ditt svar:
"Ja, dikten har ett syskon och dess klädnad är det du säger,ibland undrar jag; varför vill vi bli förstådda, är inte det viktigaste att vi svarar till.Men - det gör ont att bli missförstådd och det gör mycket ont att möta lögnen."

Orden runt dikten och poesin lever i det du skrev – däri ligger åter detta med att göra och att skapa, den ena är gjord den andra skapas.

den vilken gives gåvan att skriva poesi skriver icke dikt,
den vilken givits gåvan att skriva poesi är poesin
”Lever med vindarna denna dag och dags natt, mycket vackra sånger är överallt, underbart är att vara vind,då inser jag helt lustigt att inga begränsningar finns annat än de vi gör”

29 mars

Robinia= falsk Acacia
Sakura = japanskt körsbärsträd
Hanami = att beskåda blommorna
Abies = Ädelgranssläktet

På en plats utan plats stod en ram, en ställning. Pålarna var djupt fästade i jordens golv, eller ramen stod med stadiga fötter inomhus utomhus, i.
Ramen var en båge med strikta fyrkantslinjer, de två bärande stavarna är snidade av Robinia Robinia pseudoacacia, du vackra träd sägs vara falsk Acasia, hur kan du vara falsk med dina vackra vita hängen, vilka lockar bina, ljusets bärare till dig, hur kan du vara falsk vilken skänker nektar till honung.
I stavarna synes snidade mönster, skapade med kärleksfull hand, dessa bär tvärslån given av Sakura, vindarna andas Hanami, de tre är fast förbundna med läderremmars starka liv, givna av djurens riken.
På en plats utan plats stod en ram, en ställning, den andas allts liv.
I famnen bär den en gonggong smidd av uråldriga händers kärleks ögon, i dagar och nätter, liv av sol av silver av stjärnor av planeter, klingar vibrera metallernas liv. Dess armar omfamnar Sakuras bärande strömmar, fastsurrad är den med starka rep, givna av växternas riken. Den är basen i triangelns vägar.

Den stora solskivan flammar i himlarnas riken
silverskivan skimrar
stjärnor vita är
i hennes hår.

På en plats utan plats stod en ram, en ställning, den andas allts liv.
i famnen bär den en gonggong smidd av uråldriga händers kärleks ögon, i dagar och nätter, liv av sol av silver av stjärnor av planeter klingar vibrera metallernas liv. dess armar omfamnar Sakuras bärande strömmar, fastsurrad är den med starka rep, givna av växternas riken. Den är basen i triangelns vägar.
framför den öppnas svart hav, matt obsidian,
klubban viner genom luften, skaftet, kroppen är given av Abies dess huvud är inlindat med mjuka tygs stycken.

Gonggongen ljuder obsidiangolvet skimrar fylls med livssjäl
Ur det stiger hennes berättelse.

Hon sträcker sig högt upp på tå, söker plocka de vackraste stjärnorna
överlämnar dem i ljusglädjes ömhet
de räcker icke
hon sträcker sig högre, högre
Det räcker icke
hon klättrar uppför det högsta berget, river fötterna händerna knäna blodiga
andas ljusglädje, sträcker sig ytterligare på tå för att plocka de vackraste stjärnorna
in i vinden viskar hennes hjärta ödmjukt tack
människoman jag har plockat de vackraste stjärnorna till dig, för dig.

På knä i tillgivenhet med böjd blick lyfter hon händernas skålar, lyfter strålande ljusglädjes blick till honom
han tar emot stjärnorna, ler en stund
det krasande ljudet då hans stövlar stampar över dem klyver hennes stängel, spräcker hennes hjärta

han vände sig aldrig om.

in i vinden viskar hennes hjärta ödmjukt tack
människoman jag har plockat de vackraste stjärnorna till dig, för dig
Irriterat söker han borsta bort den irriterande insekten

människomannen vände sig aldrig om, hon föll samman, han såg ej att marken slöt sig runt henne, hon blev en sten. Vindarna lyfte bar i kärlek lade henne till skimrande obsidianhänder
människomannen vände sig aldrig om, såg icke att stjärnorna dracks av källans vatten
Irriterat söker han borsta bort den irriterande insekten

Vid bergets fot, i den stilla skimrande svarta spegelsjön ser de förbipasserande en sällsynt stjärnblomma
i dagen badar hon Solens guld i natten badar hon Månens silver Stjärnors stoff dansar tinderljus i sjöhänder
ur stjärnblommas kupade händer stiger klanger, de förbipasserande känner ljus och värme strömma till

I natten höres hennes kärleks röst; människoman jag sökte giva dig de vackraste ljusen, jag nådde aldrig tillräckligt högt
Vindarna bär hennes själ

I natten långt bort ändå nära syntes sjön ljusdansa
i gryningen är hon borta
i natten syntes en stjärna klar
tindrande ljusglädje i kretsen av de vackraste stjärnornas ljus

I natten höres hennes kärleks röst; människoman jag sökte giva dig de vackraste ljusen, jag nådde aldrig tillräckligt högt. Irriterat söker han borsta bort den irriterande insekten.


Dotter,
Vi har talat runt klanger,
Allt liv innehar klanger,
Allt är inom allt.
Stundtals glömmer ett väsen att andas, befinner sig i ständig inåtandning, kanske i rädsla för att ge av sig själv, av sitt själv. Slagen kanske har haglat alltför hårda.
Stormarna har vinit, vågor skyhöga har rivit sönder seglens luftfamnar
Masterna har ljungade blixtar slagit av
Vida omkring syntes eldkvastarna dansa.
Galjonsbilden, den fagra jungfrun skred in i havseglarens ömhets famn
Skeppet gavs slagsida
Förliste med djup suckan
Sjunk
Sjunk djupt ned
Fann fäste mellan de två stora klippreven
Omgavs av skönhetens blommande anemoners ljus
Deras svarta ögon log för skeppet solljus
Drömmar tindrade regnbågsljus
Vid horisontens linje syntes de skimra
Horisonten slöt armarna runt
Skeppet syntes segla i gyllene cirkels havsband.
Allt känner allts andnöd, kärleken omger, ni ser allt vara planade linjer, bortser från varje plan linjes rörlighet, horisonten ligger icke avlägsen, den är runt er, och i er, ni är i den, känn dess gyllene vingar runt, känn andningen befrias och lyss till anemonernas viskning, skeppet förliser, omges av vita havsanemoner med svarta ögon, varför är ögonen svarta, de är svarta av smärta av sorg, de viskar till skeppet; håna icke min kärlek. De vita havsanemonerna är jungfrun, hon lämnar; viker aldrig från den älskades sida, hon spinner solljus till den förliste, tar in, dricker solljus och ger till den älskade varvid drömmarna fyller den förlistes livsvatten.

Stundtals glömmer ett väsen att andas, befinner sig i ständig inåtandning, en strypande, kvävande rörelse.
Vi kan benämna detta tillstånd vid att vara i andningsstillestånd.
Där kommer gonggongen snart in i bilden.
Obsidian tilltalar dig mycket.
Vad är obsidian,
Obsidian är då du smakar på ordet en böljande rörelse vilken utgår ifrån en punkt, en omfamnande punkt. En rörelse vilken utgår ifrån ett kraterhål, det svarta ögat.
Obsidian är stelnad magma, lava, svart lava, den har stelnat hastigt, vad sker då något sker hastigt, rörelsen stelnar och blir ogenomskådlig eller ogenomskinligt. Rörelsens väg, mening blir svår att tyda eller se, sikten skyms i vardera riktningen.
Röd lava bubblande flytande strömmande böljande har stelnat och blivit svart, det innebär icke att vägen är borta, att rörelsen är borta, att meningen är borta.
Samtidigt är denna stelnade lavas yta knivskarp, eggen på nyslagna bitar är knivskarp den har använts till, slipats till vapen. Andra material har tillkommit för dessa vapen, obsidian lever kvar i kirurgiska knivar, skalpeller, är inte det ett vackert uttryck: kirurgiskt stål, den knivskarpa eggen, lika blank som kirurgiskt stål.
Blank yta är en vit yta,
Ja, denna lava har hastigt stelnat och blivit knivskarp och svart, det svarta bär alla möjligheter i famnen, knivens egg skär rent,
Svärdets egg skär rent,
Svärdet svingas blixtrande klart genom luften, viner, sjöns yta är blank, svärdet svingas in i dess renhet, där vilar det till dess att den rättas hand sträcks fram, då stiger svärdet upp och faller mjukt in i denna hand.
Obsidian är fridsbärare och visar dig meningen med ditt liv.

Det du ser är ett golv, det du ser framför dig är ett golv av svart Obsidian, eller ett stelnat hav, då gonggongen ljuder, ser du detta golv eller hav skimra i rött.
Spegelsjön öppnas, den helgade sjön öppnas.
Vad gör gonggongen,
Vad känns före ett vulkanutbrott,
Marken vibrerar.

Du ser en man stå framför gonggongen, du ser hans rygg, den är muskulös, den är ljust skimrande brun, den skimrar guld och koppar, runt överarmarna bär han tvinnade läderremmar, Han bär ett långt höftskynke färgat av indigoljus, hans fötter är bara och jordade.
I händerna håller han slagklubban eller klangimpulsgivaren, klangklubban.
Låt oss stanna vid denna klubba, du fastnade i ordet klubba, vilket du icke tycker om.
Se denna klubba, den är en impulsgivare, bärare, samtidigt är denna klubba en mottagare, för att vara givare, bärare måste du vara en mottagare av impulsen, den vita inspirationens ljus, insiktens klarhet, det sker genom hjärtats kraft.

Han står med båda händerna runt det ornamenterade skaftet, han känner alla träds liv, huvudet, klubbans huvud vilar mot/i markens händer, ser du bilden dotter,
Det är en triangulär form i denna bild, armarnas linjer och klubban, hans kropp är basen uppåt. Ser du gonggongen, den hänger i en ställning, även där lever denna triangulära form, det triangulära formspråket.
Skaftet pekar mot, gonggongen hänger i ett tjockt rep fästat i två punkter hos gonggongen, detta rep är en linje, repet/skaftet pekar mot.
Edra fingrar måste bli nycklar.

Du ser en man stå framför gonggongen, du ser hans rygg, den är muskulös, den är ljust skimrande brun, den skimrar guld och koppar, runt överarmarna bär han tvinnade läderremmar, Han bär ett långt höftskynke färgat av indigoljus, hans fötter är bara och jordade.
I händerna håller han slagklubban eller klangimpulsgivaren, klangklubban.
Du hör den tysta väntan och ser hela förloppet fram till klubbans möte med metallskivan, ett slags livets hjul.

Du hör luften öppnas
Hör klangen
Vibrera
Du ser vibrationen
Det är djup klangandning
Det är så mycket mer än vibration,
Detta ger värme, ljusgenomträngd värme.
Den stora solskivan flammar i himlarnas riken
silverskivan skimrar
stjärnor vita är
i hennes hår.

Du skrev detta om hemmet, om bostaden varandes hjärta, till en vän
Du ”strider” för att stiga fram med/i ditt själv.
Du har befunnit dig i en slags lång dvala i rädsla för att avvisas.
Detta,
Tröttar dig, din rädsla, dina rädslor tröttar dig,
Du vill säga men du tiger.
Inte någonting kommer att ske innan du lyfter gärningen ur denna dvala.
Se din lägenhet, se dess smärta, känn dess smärta, våga känn den.
Din lägenhet är ”din hjärtpunkt” – din boplats.
Liksom, Ditt hjärta är ditt livs boplats. Du måste röja i lägenheten, en punkt i taget.
Detta är mycket sanna ord, du skriver att icke någonting kommer att ske, det du då ville skriva var att ingenting kommer att ske, så såg du att detta skulle förvirra, det du ville säga var: allt kommer att vara stilla, allt kommer att vara någonting, kommer icke att förändras till ingenting så länge du icke gör, lyssnande gör. Det du avser är ett ingenting vilket är att finna frid i att vara allt i allt. Ingenting är oändligheten.

Vi vill säga,
Din lägenhet är ”din hjärtpunkt” – din boplats.
Liksom, Ditt hjärta är ditt livs boplats.
epicentrum,
Jordbävning ser du och visst är det så, hjärtat dånar inombords är en gonggong då väsendet icke finner modet att röja i lägenheten, en punkt i taget.

krav är alltid av godo att leva med, då de icke är pålagda, den sunda moralen eller gammalt bondförnuft,Bär vi inte alla en längtan en bön om att vara i det hjärtat,Vi är i detta hjärta, det går att läsa i det lilla barnets blick innan slöjan lagts för,I min värld är vi i det hjärtat - alltid.. ser det lilla och stora blodomloppet leva.
det svåra är att urskilja det yttre hjärtats begär och det inre hjärtats behov
behov av samklang - samskapande med alltets hjärtaskapelsens hjärta
skriver ett rent hjärta,alla vackra bilder
alla konsters verk
finns redan skrivna
hjärtat svarar till
skriver ett rent hjärtai tystnaden
talar hjärtatdet inre,
den rösten är
långt bort från all förgänglighetdet hjärtat är rentdet svåra är att urskilja det yttre hjärtats begär och det inre hjärtats behov
behov av samklang - samskapande med alltets hjärtaskapelsens hjärta

Du skrev åter ord om poesi,
den vilken gives gåvan att skriva poesi skriver icke dikt,
den vilken givits gåvan att skriva poesi är poesin
mindes ord du sade en gång: ” jag har blivit poesi”
dina ögon tårades vid minnet, oh dotter om vi för en stund kunde lindra din plåga,
Du kände dig levande.
Nu strömmar du liv genom orden och känner dig icke levande,
Du har åter glömt ditt själv, eller du har gömt det under taket varför.
…
Stormarna viner

vågor

sky höga

söndrar river sliter

sönder
sönder

seglens luftfamnar


masterna

slår ljungade blixtar av

vida omkring synes eldkvastarna dansa


galjonsbilden, den fagra jungfrun

skred in i havseglarens ömhets famn

skeppet gavs slagsida

förliser med djup suckan

sjönk
sjunker djupt ned

fann fäste mellan de två stora klippreven

omges av skönhetens blommande anemoners ljus

vita anemoners svarta ögon ler för skeppet solljus
drömmars tindrade regnbågsljus

vid horisontens linje synes de skimra

Horisonten slöt armarna runt
Skeppet syntes segla i gyllene cirkels havsband.

28 mars

Det går icke att förvara tillagad mat tillsammans med rå mat. Det går icke att förvara de lagade, tillagade ingredienserna samman med de råa ingredienserna och sedan tro att det går att servera de tillagade ingredienserna varandes en måltid. De tillagade ingredienserna har blivit förgiftade av de råa.
Vi tala här om alla slag av kött och vad säger denna bild oavsett om du är köttätare eller icke, har den en berättelse.

Det yttre livet är här det råa köttet, begärets kött. Det inre är det tillagade köttet eller den tillagade måltiden, behovens sfär.

Det inre, behovens sfär har behov av det yttre, det vill säga anden och själen har behov av en kropp och omvänt.
Det inre är här den skolade viljan och det yttre den oskolade viljan, båda har behov av eller eftersträvar balans.
Kan det inre verkligen förgiftas av det yttre.
Är det förenat med livsfara.
Det inre kan förgiftas av det yttre och det är förenat med fara för ditt själv.

Matförgiftning är en mycket god bild. Du drabbas av kväljningar, illamående av att du förråder ditt själv och därmed dig själv. Du drabbas av kväljningar, starka magsmärtor och du kräks.
Det inre söker i krampartade attacker kasta upp eller ut, söker befria sig, skydda sig.
Överjaget måste ta över i detta skede, städa upp, ta ram stora kvasten och sopa golvet rent.
Det råa måste tillagas och det redan tillagade måste läggas i komposten och renas av Modern.

Du finner denna bild svårhanterlig, det är bara tanken vilken gör dig spratt.

Du har nu vid ett flertal gånger hamnat framför tv – apparaten och sett denna kock vilken kommer till olika matinrättningar, vilka är döende. De har sträckt fram sina händer och ropat; hjälp oss vi går under.
Denne kock är stundtals mycket provocerande, på gränsen till det tillåtna. Nästintill så att de vilka ser honom i aktion ryggar bakåt.
Men – vad skall han göra då de vilka sagt att de vill plötsligt böjer ryggen tung och samtidigt håller händerna för öronen, munnen och ögonen. Åter är det detta: du kommer och hjälper, städar upp, skönt då kan vi luta oss tillbaka och vänta på blomstertidens vinst.
Men vad skall han göra för att väcka, visst finns det andra vägar. Ibland har skyddsskalen, ledan blivit tjockare än tjockast, det är icke en ögonbindel utan tusenden. Han är tvingad att bli den ljungande vitblixten.
Han provocerar icke och skäller ut ut elakhet,
Hans ögon är fyllda med kärlek.
Ty han älskar näringen och den givande gesten.

Han kastar ut ruttnande och mögliga råvaror, han skurar och rensar.
Han lyfter fram det enkla, vilket blir det storslagna, han tar bort allt onödigt och finner ut vad de hjälpsökande har förmåga till, förmåga att mäkta med där de står.
Han undervisar och ur askan stiger elden,
Ur elden stiger diamanten.

Aska – Kol – Glöd – Eld – Diamant –

Denne kock, vet att då näringen icke värnas om kommer likmaskarna och annat i detta sammanhang otyg.
Dessa söker bryta ned ursprunget, den ursprungliga viljan.
Deras enda längtan och önskan är att bryta ned den vita liljans stängel och rena kalk, att vissna de röda rosenbladens vingar.

Människan har lätt för att jämföra, jämföra alltid ur sig själv.
De ser icke, mäktar icke se detta med stenen, droppen och ringarna vilka sprids.
Allt har sin mognad,
Kärlek är icke alltid att vara timid, ibland måste det ljungande svärdet blixtra vitt silver för att guldet skall framträda.
…
Ordet rå kan ha många slag av innebörd, vilket många ord har.
Rå kan vara en okokt, icke tillagad produkt.
Rå kan vara rå styrka, det är att använde den rena muskelmassan utan förberedelser eller övande, eller utan hjälpmedel.
Den råa styrkan har behov av att utplanas, icke för att tas bort, den råa styrkan är värdefull, den har behov av att utplanas ty då blir den utjämnad, den blir utjämnande i livets gärning.
Rå kan också vara att rå om varandra, icke i meningen av att äga varandra, det är att värna om varandra. Rå om är också att räcka om .
Se den välstekta biffen.
Hur gör du en biff, oavsett om det är en kött eller vegetarisk biff så söker du ingrediensernas beskaffenhet.
Då du funnit dem, lägger du dem i en skål,
Huvudingredienserna är där, du doftar olika kryddors styrka och färgar maten med doft.
Lök är en av kryddorna eller tillbehören, ögonen rinner, linsen klarnas.
Gul lök innehåller svavel, brinner starkt, därvidlag är den god att undvika då barnen dansar yra.
Den röda löken mildrar med violett ljus, silverlöken är vit, är ”snällare”.
Vad behövs mera, ägg behövs, ägget binder samman, se äggets ovala form, skalet, ja – se hela bilden från Kyckling till Höna till Tupp i hönsgården.
Ägget är en oval form, en knopp, skalet är hårt ändå skört, ägget har en vita och en gula, sol och måne stjärnor tindra klara.
Vad mera, ströbröd är även det att binda smeten med. Vad är ströbröd, se fröet, hjärtbladen, ja- hela vägen, bondens arbete, kvarnen, bagaren och och, det är en lång sträcka, minns så vad säden lagrat i sig.
Nu rör du om smeten, blandar den väl och formar den till det du vill ha.
Biffen steks i ännu något vackert; smör eller annat fett, åter är det en följd av levande skeenden och alla dessa skeenden bjuds dig till näring.
Biffen steks och får ett hölje.
Den välstekta biffen har studs, det vill säga den studsar om du släpper den en bit från underlaget och ned, den studsar mot underlaget.
Biffen är hård på ytan ändå skör
I mitten är den saftig.

Du har levt med bilden av att sätta tänderna i biffen, du ryggar lite inför orden. Men se då tänderna och tändernas skeenden, åter blir det en levande process, och tittar du riktigt noga kan du ana Liljans kalk.
Men här i denna bild är det enda du behöver se, är att tänderna är pärlor.
Endast pärlljusen får sätta tänderna i biffen.
Pärlor är upplysta former.
Biffen är bilden av alla livs skeenden i helheten.
Det är vad vi ville visa, ett bröd är icke endast ett bröd, ett ägg är icke endast ett ägg, en biff är icke endast en biff.
Helheten finns inom allt och allt finns inom helheten.


Finger av nyckelns linjer
Anagram
Fingeravtryck

Inte ett uns av tvekan, uns är vindens sus, det är ett förflyktigat andetag eller snarare är det en förflyktigad förstelning, det vill säga rädslan hann inte fatta fäste.
Glöm icke att sätta skäppan över ljuslågan
Vindarna är starka
Vill ändra
Riktning
Dessa ord undrade du över, det är gott att du fortsätter att skriva, du tycker om ordet förflyktiga, du ser hela Fågelns rörelse, men det är endast en fjäder, ett dun vilket lämnar visshetens överlämnande, och innan dunet ens har börjat falla har vindens kärlek slutit sig runt dunet, innan tanken har hunnit ta över så lever andens ljus strömmande genom hjärtats artärer.
Det finns många virvlar runt er, det finns många virvlar i er, de virvlar runt och de söker fäste, göra er till något, till någon. Det är en märklig cirkus med många förvridna anleten, egentligen en helt onödig cirkus ty i det inre brinner lågan hela tiden.
Ställ dig framför nyckelhålet och kika in, det är mörkt eller hur.
Det behövs ett redskap för att komma in, det behövs en nyckel vilken passar i detta nyckelhål, era fingrar måste bli nyckelns linjer, er gärning måste bli nyckelns linjer.

Husfrun vandrar i salarna,
Långa kjolar sveper marmor
Bär nyckelknippan i skärpet runt midjan
Väggar andas stenskönhet
Dörrar andas ekarnas salar
Fönstrens bågars glas skiftar färger
Vita tyllgardinsvingar flyger

Vid varje steg höres nycklarna sjunga
Hon lyfter nyckelknippan
Väger den i hand
Känner vikten av mening
Ser nycklarnas gester
Former
Språk
Ler kärlek
en av dem bär allas tyngd
ornamenten är hennes hjärtas väg
den strålar i hennes ögons djup
silverne guld
ibland har ni nyckelknippor vilka ni skulle behöva ha en kärra för att dra, det är den ena nyckeln efter den andra och många av dem har inte längre en dörr att öppna.
Det är en speciell känsla eller upplevelse med nyckelknippor, de lockar gärna till att vägas i handen. Alla nycklar har olika gestalter och former från huvudet till foten.
Den nyckel vilken bär allas tyngd eller den nyckel vilken ”väger” lika mycket som de andra är den gyllenen nyckeln in till det allra heligaste gemaket, en nyckel passar i detta nyckelhål, era fingrar måste bli nyckelns linjer, er gärning måste bli nyckelns linjer.
Måste bli den gyllene nyckeln.
Vi sade att varje nyckel ser olika ut, det gör alla nyckelhål också, det gör även fingeravtrycken.
Alla fingeravtryck är individuella, har öar och linjer, ser mer eller mindre ut som årsringar i trädet. Eller – ja, just det dotter – det ser ut att vara ett foto av öknens sanddyner.
Då vet du med ens att stegen måste vara följsamma för att icke sanden skall bli kvävande.
Vi vill icke stanna vid detta,
Du fann ett ord häromdagen vilket tilltalade dig, Anagram.
Era fingeravtryck är anagram.
Svårtydbara för andra men ich för ditt själv.
Det är ditt själv du skall lyssna till,
Det talar i helheten och är alltid objektivt klart seende.
Det är orden i:
Glöm icke att sätta skäppan över ljuslågan
Vindarna är starka
Vill ändra
Riktning
Vackert, eller hur.
Se den vackra lyktan med glas skimra låga i nattens mörker,
Den visar den sjöfarande vägen genom stormarnas hav.

27 mars 2009

Dotter,
Du skrev: Solens strålar väver blommor, vandra in i marken.

Vandra in under marken
Du är nu under marken

Varsamt rör du dig
Sakta
För att icke väcka de sovande liven
Du befinner dig i drömsalar

Växterna, eterlivets drömsalar

Du känner värmen, etervärmen skimra runt dig
Runt allt
Uppfylla
samtliga drömmar med innerlig djuphets värme

Du ser en pärla, en lök
ser gestalten av knoppen
genom huden; marken strömmar solstrålar in genom
runt pärlan
solstrålarna omfamnar pärlan; löken

Solstrålar flödar ned över
Rinner
Strömmar
Ned över löken och blir rottrådar
Rottrådarna finner fäste

Ljuset
Solen och Månen
”över”himlarnas stjärnor och planeter samtalar med
”under”himlarnas stjärnor och planeter
Med Modern eller Mödrarna, den svarta, den röda Modern, se kol och eld inför dig, ljusen samtalar med värmen, trådarna tvinnas samman.
Du såg ordet fingerpåta stiga fram och det kan vara en bra bild, även om detta skeende är en tvinnande, spinnande, knyppelrörelse. Vari bestod bilden av att fingerpåta; fingrarna påtar i jordens mylla, trådarna finner fäste.
Låt oss icke fastna i detta.
Minns dina ord om de kemiska medicinerna.
Vad är ett piller.
Du sade; se hela ängen fylld med växter, blommor, växter dofter av alla de slag. Eteriskt liv, alla dessa sugs in i ett piller, de är i detta piller i kemisk substansform.
Återvänd nu till löken och se hur den andas ut, ”pillret” andas ut vad;

Löken andas ut grodden, stjälken, livsviljan,
Hjärtbladen vecklas ut
Solstrålarna läser tecknen
Drar stjälken vidare uppåt
Hela tiden i samtal med värmen
Samtidigt blir denna pelare av ljus och värme, en blomsterpinne eller en spaljé, ett stöd utan att ta över.
Stjälken reser sig sakta
Blad lindar sig, vandrar i spiral medsols uppför, nedför stjälken, fingrar omfattar knoppen
Luften andas
Genom ett trollslag, feerna andas ljusstoff över
Svänger sitt gyllene spö över
Strör himlarnas, alla himlars stjärnstoff in i livet
Kronbladen öppnas
Solögons värme ler.

Vi vandrar snabbt vidare,
Hösten sträcker fram händerna
Suger in blommorna i pillret, löken.
Se den eviga livsrörelsen
Den avtar avstannar aldrig
Viljan sker alltid i kärlek
Detta är kärlek, sann ren kärlek, krav – löst: genom krav löst från sin boja in i sitt sanna liv.
…
Dotter,
Du har det svårt.
Det var icke någon annan vilken såg det du såg, denna dag.
Vi gav dig en bild:
Du körde bilen, av en ”händelse” drogs din blick åt höger, det är väl också vackert att det var på din högra sida. På – över trottoaren eller cykelvägen såg du en virvelvind, en ”tromb”. Denna började från en punkt och virvlade, virvlade vidgades. Den svepte med sig vissnade löv, du kände lugnt, den tar mig med. Du log vid känslan av detta. Löven de vissnade löven är allt det vilket virvlar inom dig. Du var helt lugn,
Körde
Iakttog
Accepterade.
Så, upplöstes virvelvinden,
Den upplöstes verkligen,
Ett andningsskimmer såg du.
’Var den där – såg jag den.
Ja dotter, den var där, Vi gav dig upplevelsen.

Det vilket sker, sker oavsett vad den mänskliga tanken tänker.
Vi har tillsammans skapat, levande tänkt,
Levandegjort i den gudomliga tanken.
Låt virvlarna virvla, de stillnar rörelse snart.
Rörelse – Rörd,
Själsrörd, att bli rörd är en vackergest.
Bliv ofta rörda.

26 mars 2009

Stjärndiademet strålar i pannan
under bar himmel sitter gestalten
urgröpta skålar, lyfts i väntan
Evigheten omsluter dagars nätters andning, tyst tystnad, nål faller hörbart.
Klang stiger.
Järn faller in i skål.

Gestalten stiger i följer vägar
Grottans oval hälsar mörker omger, kupade händer bär järnet
Väggar upplyses zinnober andas, målar livs mönster, händer överräcker järnet
Hammaren ljungar dagars nätters liv vandrar, rundel läggs i händers famn.
hjärta bugar ödmjukt, stegen vandrar genom.

Gestalten står högst upp på klippans omfång,
Läderremsor tvinnade fästs i rundel, gungar vaggar väntar dagars nätters liv.
Gonggongen gungar vibrerar möter vindfång, landar, ögon möts
De står framför varandra i ögons djup
Gonggonger gungar vaggar möts
Klanger svävar
Spräcker murar
Klangen bär
Hjärtsångers sannhet.

Det var en gång ett kvinnoväsen, hon hade vandrat i öknarna länge med staven i handen, lyssnat, sett, svarat hennes steg var tröttade.
En dag lyfte hon vänstra handen upp, en droppe föll ned i den, droppen gav henne ljus i sju månvarv. Droppen sipprade ut mellan hennes fingrar, droppen försvann i sandens korn.
Kvinnoväsendet fortsatte livsvandringen, med hopp för alltet utom sig själv.

Det går icke att leva utan hopp, hopplöst.
Markernas steg var utan sälta var uttorkade jordsprickor, varje steg smärtade fötterna, hälarnas bollar är sprickor valven har sjunkit samman.
Det växer inga morötter bland stenarna.
Det behövs, finns behov av en morot för att hålla stegen vid ork.
Det växer inga morötter bland stenarna.
Se den kala marken omgärdad av stenmuren, se den kala marken vara i stenarnas hägn.
Det växer inga morötter bland stenarna. Skär av blasten och stick ned moroten, bädda blasten runtom. Stick ned moroten, bädda blasten runtom och se jord bli, vårda moroten väl, då slår moroten rot, kanske slår den rot.
Gyllenroten finner fäste.
Den hungrige skall komma.
Se den kala marken i stenarnas hägn, se ringmuren blomstra, varje sten är ett kronblad.
Droppen stiger upp ur sanden korn, vänder ansiktet till Solen.

En klang är en droppe, en stjärndroppe.
Det är icke en liten droppe. Denna droppe innehåller alla stjärnor, hela planetsfären.
Denna droppe faller in i en skål.
Vad är en skål.
En skål är en hålform, en kupad gest.
Låt oss säga en halvcirkel.
Klangen öppnar, vidgar. Därigenom är den bästa bilden . trots att ett skeende aldrig är jämförbart i bemärkelsen av lika, däremot kan samförstånd leva – i detta är jämförelsen med stenen vilken faller i vattnet den bästa.
Detta är luften, luftens hav eller om du så vill atmosfäriskt hav. Planetljuset innesluts i en droppe och faller in i en bestämd punkt.
Nyckeln förs in i nyckelhålet, dörren öppnas med en susning.
Den gyllene nyckeln öppnar. Låser upp sigillet, susningen är vingars sus.

Klangen är alltså ett väsen vilket öppnar och vidgar, en sluten dörr vilken öppnas, vidgar vyn.
Känn en pärla falla in i handen, den fortsätter genom handen, genom, och så kommer den underifrån genom, genom,
Rummets gränser har upphört.
Se bilden av att hoppa studsmatta, en kropp, möter en ”hinna”. Vibrationer uppstår vilka gör att kroppen mjukt studsar upp och ned, vibrationer uppstår vilket gör att kroppen mjukt studsar upp och ned. Ser du detta i ultrarapid är det en böljande rörelse. Denna rörelse kan lätt överföras till vattnets böljande rörelse. Med andra ord öppnar klangen tonrummet, färger tonar fram, meridianerna sätts i rörelse, vattenströmmar, bäckar porlar, sjunger, befriade.
Detta är att stå under vattenfallet och översköljas av vatten, vattnet vandrar ned och upp. Det är att stå i det mjuka sommarregnet och bliva varse att regn faller ned över och stiger upp över, det är att uppleva strömmarna, det är att bli vattentrappan.
Det är att uppgå i rörelsen.
Uppgå i varandra i varande verkan.

Detta är det Örnen gör, den sänder ut klangen i luftrummets hav, klangen söker och finner,
Ser du bilden inom dig av det just beskrivna blir det följande:
Klangen öppnar, vidgar, planetljuset innesluts i en droppe och faller in i en bestämd punkt, nyckeln förs in i nyckelhålet, dörren öppnas med en susning.
Den gyllene nyckeln öppnar. Låser upp sigillet, susningen är vingars sus.
klangen öppnar och vidgar, öppnar tonrummet, varje levande väsen är ett tonrum, genom klangen öppnas detta: färger tonar fram, meridianerna sätts i rörelse, vattenströmmar, bäckar porlar, sjunger, befriade. Det är att uppgå i rörelsen, uppgå i varandra i varande verkan.
Genom ljusrörelsen uppstår värme, värme alstras och väsendet stiger fram. Det är en god bild av hur det mänskliga väsendet stiger fram blir synliggjort.

Klangen är till viss del ett lodande eko, ett ekolod, vilket avkänner varandets väsen.
Klangen öppnar motståndet, motståndet är att söka flyga utan vingar, eller mot luftströmmen. Det är att springa, kraschlanda, springa mot ståndet, fruktståndet och se alla frukterna falla huller om buller i kaos.
Allt detta för att säga;
Vill du veta vad överlämna är, överlämna sig är; se Fågeln flyga.

Jag står i mitten, sluter min vänstra vinge om, sluter min högra vinge om,
Ber om kraft.
Sakta ser jag hjärtat stiga uppåt, ur kroppen, omslutas av vingar.
Upplösas, ser dess kärlek spridas ut, vill säga strö askan i vinden. Ser kärlekens regn vattna den torkade huden, detta regn är röda tårar. Rubiners skimrande guld, knoppar, kronblad vikes ut, sakta ut, i markerna doftar tusende rosor i deras inre strålar Solens ögon, i deras kronblad skimrar daggens silver
kärleken är livet
…
Står i mitten
lägger vänster vinge om
lägger höger vinge om
ber om kraft

Känner
hjärtat stiga uppåt
ur kroppen
omslutas av högre vingar

upplösas

ser dess kärlek spridas ut
vill säga; strö askan i vinden

Kärlekens regn
vattnar
torkad hud
regn; röda tårar
rubiners
skimrande guld

järn

knoppar
kronblad
vikes sakta ut
markerna doftar tusende rosor
i deras mitt strålar leende Solens ögon
i deras kronblad skimrar Måndaggens silver

I ödmjukhet bugar jag mig inför vindarnas svar
I ödmjukhet böjer jag mitt hjärta till en hand


Stjärndiademet strålar i pannan
under bar himmel sitter gestalten
urgröpta skålar, lyfts i väntan
Evigheten omsluter dagars nätters andning, tyst tystnad, nål faller hörbart.
Klang stiger.
Järn faller in i skål.
Gestalten står högst upp på klippans omfång,
Läderremsor tvinnade fästs i rundel, gungar vaggar väntar dagars nätters liv.
Gonggongen gungar vibrerar möter vindfång, landar, ögon möts
De står framför varandra i ögons djup
Gonggonger gungar vaggar möts
Klanger svävar
Spräcker murar
Klangen bär
Hjärtsångers sannhet.
…
Visst är vi nära,visst är alla nära,människan söker urskilja sig,
bli något, någon, någonsmänniskan är i helheten
därmed oändlig,
hon är
ingentingdärmed stjärnorna solarna himlarna planeterna,
vindarna virvlarupplöser tar vidhorisonten böjer sina vackervingar runtDu Är VackerDärigenom Skönhet,vishet värme visdomVar i din skönhetSolen älskar digMånen älskar digStjärnorna dansar med digModer Jord älskar digströr jordstjärnor i dina händer de är himmelskt guld

I ödmjukhet böjer jag mitt hjärta till en hand
Glittrar daggens hägn

25 mars

Solstomen är att likna vid ökenstormarna,
Sanden lyfts av vindarna, den virvlar runt, från en spets vidgas den, sanden sugs in i vindarna, dess minimalistiska stoffursprung sugs in i vindarna och vidgas, vidgas i en vid cirkel, det ögat, det yttre ögat icke ser är att den renade sanden vänder och sugs motsvarande in och marken flödar av sandens inre ljus.
Då sanden lyfts från den specifika punkt, i denna specifika punkt, är detta att likna vid; vindarna är ett sugrör vilka suger in stoffpartiklarna och andas ut dem i den rörelse vilken luften innefattas av genom alla vingars rörelse. Den mattade sanden, den utmattade sanden sugs alltså in och sätts i rörelse, det är en balanserande andningsakt.
När sanden nu åter andas är detta; att den renade sanden vänder och sugs motsvarande in och marken flödar av sandens inre ljus.
Ja, Dotter det är en mycket vacker bild du ser, du ser vindarna bli ett högt väsen, ett vitt väsen, med vit klädnad, det är ett väsen skimrande i vitt ljust blå, inte ljust blå det är azurblå i vitt. Det är luft och vattenväggen i en gestalt. Du ser denna gestalt lyfta ett gyllenen horn, egentligen är det lindat av hudar, av jordhudar. Gestalten lyfter det, lägger händerna varligt runt mynningen och andas nu ut sanden, stoffpartiklarna, de återvänder renade och gestalten andas ut, andningen, livet balanseras och ljusandningen strömmar.
Gestalten står alltså med en lur eller ett horn, eller varför inte med en didgeridoon, detta mäktiga ljud strömmar, lever, det är att vara i luftströmmen. Du vet genom ditt övande med flöjterna att det inte handlar om att andas in och blåsa ut, det handlar om att andas med strömmen, släppa, låta luften åter strömma in, andas, släppa, andas, släppa.
Det är att befria andningen. Luftens rörelse är svår att gestalta, du hör och ser ännu en vacker bild, de gamla folken sände meddelanden till varandra genom att sätta luften i rörelse. De kände luftens rörelse genom alla vingars beröring, de fann ett redskap, ett trästycke snurrades i olika hastighet i luften och ett mäktigt ljud strömmade åter berättande. Livet berättar då luften sätts i rörelse.
Hela denna bild med sanden kan även åskådliggöras med bumerangens luftvandring, bilden med luren eller hornet eller didgeridoon.

Nu tager vi all sand bort och ser Solen lösa upp sig, virvla runt, upplevelsen blir kvävande, så är även upplevelsen om sanden skulle kvarstå, ty den kryper in överallt, det gör även Solen.
Blicka så in i Solen och du ser då svarta fläckar,
Solfläckar ser du.
Dessa fläckar är de oseendes ögons gärning, de instängda hjärthänderna, den instängda kuvade hjärtmeningen.
Solen är en solstorm, en tromb, en storm, den sveper om allt och lyfter allt i sin väg, minns att den lyfter i kärlek.
Allt virvlar runt, andningen är kvävande, hettan är outhärdlig, ändå uthärdlig ty denna hetta är av annat slag än det vilket i mänskligt tal kallas hetta,
Detta är den Stora Solen vilken verkar, allt virvlar runt till synes i kaos, den vilken verkligen ser och lever sig in i orkanen eller tromben, vet att det är ring på ring på ring eller i varandra,, det är ett gyllenen horn vilket andas, andas tills allt faller på plats.
Se orden,
Solstorm,
Solfläckar,
Solvirvlar
Se då den frigörande dansen element, se dessa solvirvlar, dessa solkjolar, de virvlar in i det vita ljuset, ljusandningen.
Hjärtat öppnas i vitt ljus,
Andas purpur in i den nya dagen.
Ännu en bild av födandet, jag vill, höljas om, jag vill, kanal i vitt purpur ljus.

Solvirvlar, solringar, i dessa virvlar drivs vatten, droppar runt, dessa droppar stelnar.
Dessa droppar stelnar och är först svarta tårar.
Svarta matta tårar, utmattade själsljus.
De virvlar runt och de slipas rena av vivlarna.
Då du möter ordet slipas är det lätt att uppleva att detta är att hyvla av något, att med våld lyfta av något eller uppenbara livets värden.
Detta slipande kan också upplevas i orden av en slipad diamant, då i negativ betydelse.
Människan har blivit sovande van med att lägga in negativa betydelser i ord vilka är skönhet.
Att bli slipad till en Diamant, eller att var en slipad Diamant, innebär att vara i sin mitt, inte något utomstående, kan åsamka denna sten skada, den är i regnbågsljusets guld.
Vi kan orda länge runt denna sten, vi släpper detta.
Vi har tidigare sagt att sand vilken hettas upp blir glas, här är det ett mycket speciellt glas.
Det är kristallsångernas höga toner vilka klingar.
Tårarnas band är en kostbar skatt,
En gåva,
Ovärderlig är den.
Solstomen är att likna vid ökenstormarna,
Sanden lyfts av vindarna, den virvlar runt, från en spets vidgas den, sanden sugs in i vindarna, dess minimalistiska stoffursprung sugs in i vindarna och vidgas, vidgas i en vid cirkel, det ögat, det yttre ögat icke ser är att den renade sanden vänder och sugs motsvarande in och marken flödar av sandens inre ljus.

Sandsten används för att isolera en vedspis eldningsrum,
Vedspisen är en användbar bild.

De höga skogarna susar,
de vandrar in i skogen, talar lyssnar berättar bugar sitt hjärta i behov av,, ber om tillstånd att omfamnas av Trädets liv.

Träden har i dagar och nätter druckit Solens ljus, i det inre andas glöden.
Trädet ger tillåtelse,
De bär det till boplatsen, sågar det med varsam hand i bitar,
bitarna andas, ljusets värme bäddas in, sjunker in.

Dagar och nätter vandrar, trädet väntar, de väntar.

Yxan klingar i luften, bitarna klyvs,
staplas, åter sjunker ljusets värme ytterligare in.

De tar korgen i handen, varsamt lägger de ved däri
Bär den in i stugan.
De lägger veden i spisens svartnade lucka, de ber eldens andar att vakna.
Ur veden stiger hjärtats glöd, flammar och skänker ljusets värme.

Genom rökhålet virvlar Trädets saga,
åter är Trädet ett med det, det en gång var.
Skogen susar, de lyssnar till stjärnornas sång
Droppar tindrar i himmelska salar,
Förtäljer det vilket är.
De
Bugar sitt hjärta inför omfamnar varandras händer in till liv.

Du har skrivit tack till människor, infoga dem här ty de belyser allt detta:

Solstrålar, väver blommorsolögon tindrar iblåskimrande hav
böljarväntar
vindarna lyfter vit siden
jord
molnen seglar
drömmerskimmerljus

solstrålar, väver blommorströs i markernas händerlyfter vita sidenkjolar in i
himlars händer
vita molnen seglar stillaskimmerljus

Satt och såg på träden, såg vedboden,

såg min bror hjälpa mig med att hugga träd,veden torkade,
jag klöv veden och staplade den, vilken balanseringskonst,
veden torkade, tog korgen och bar in,underbar värme spreds i stuga,.
Min bror bor inte här längre, det var något speciellt med veden.Tack för din värme, den blev en vackerbrasa i vedspisen... vedspisen får då bli mitt hjärta

Trösklar,är mycket vackertLivet är trösklar, tröskelövergångar,Drömportar,Tanken gör hinderDrömmen
är verklighetFantasin
är verklighet
den mänskliga tanken hindrar genom att öppna många dörrar samtidigt,hjärtat berättar vilken den rätta dörren är
Den har alltid varit öppnad för dig
Fortsätt din vandring över trösklar,vägen är mycket ljus och varm framför dig
…

Darrande stjärnas


rädslostorm


i
nattligt djup



väv silar stoff




svag bris


snöduns mjukhet

okbåge
berör

kinds morgonrodnad


duns mjukhet

kanals ljusflimmertrådar


stoff silas



skålad hand




bär

rosens blad till dig
…

Fader

Moder

giv mig värme

Broder Träd giv mig skugga
låt frukterna mogna i ljus

Syster Fågel lyft mig in i
vita molnets solskimmer

andas
…

Det var något speciellt med stråken

Strängen brast vinden bar klangerna vidare

24 mars

Grön flaska

ekande tom

avskalad
etikett

kork doftar patina

seglar vida

finner strand

kork
dras
ur

arket är i hamn

hand tyder tecken
…
Dotter denna natt har du levt med solen, med Solens famn,
Du har sett Solens strålar, den runda solkroppen med strålar runt, du såg varptrådar, solens strålar var varptrådar, du såg solven och du såg silvertrådar vävas in, du såg den gyllene väven.
Dotter
Du såg skogen, älskade träd var runt dig, höga befriade befriande, du såg solstrålarna väva runt dem,
Du såg den mörka stigen belysas, du såg smärtans väg, där varje steg bränner smärta.
Du såg tårarnas linje bakom dig,
Glimmande kiselstenar visade den vilken vill dig vägen till dig.
Han lyfte dem en efter en och lade dem i sin ficka, han dolde dem för världen.
Han dolde dig för världen, stenarna skallrade vackerklanger i hans ficka.
Var och en av dessa tårar öppnades för honom, han läste orden och gömde dem.
Han trädde dem på band och bär dem runt sitt hjärta.
Han vet vad han gjort, känner sveket, det äter honom, han sover med öppna ögon ty var gång han sluter dem är du där.
Han lyfte dem en efter en och lade dem i sin ficka, han dolde dem för världen.
Var och en av dessa tårar öppnades för honom, han läste orden och gömde dem.
Han trädde dem på band och bär dem runt sitt hjärta.

Han trädde innehållet på band, bandet skall brista, han innehar icke rätten att uttala de ord vilka är dig givna, menade för dig in i vår vilja.
Du frågar varför, varför denna smärta, varför ger vi dig icke fri,
Det går icke.
Vi säger att bandet skall brista, chimären skall brista, bandet skall brista ty han skall se pärlorna falla ned framför hans steg, han skall höra dem tala, en efter en. Bandet mellan er kan aldrig brista, det är så dotter.

Se livets hav.
Se havet, stranden är där, tömmer vi havet på vatten, ser du klippor och grund, du ser grottor och hålrum, du blickar in och nu då vattnet icke är där är de tomma, ekande tomma, det finns icke ljusets reflexioner, pelarljusens dans eller rörelse är icke där.
Vi har lyft ur växterna och djuren, sörj icke, vi vill visa dig allt det vilket är under havets yta eller i dess famn, havets fötter, det finns gropar, hålor, håligheter, öppningar, kanter, fåror, allt detta finns i jordens händer, låt oss säga i mellanregionen, använd de vackra ord du fann, Fossa Cavum Cavitas Foramen Crista Sulcus, det är mera livfullt och strömmande trots att vi här blickar in i mineralet, det du ser är håligheter, de är bäddar till liv.
Så droppar vatten upp, stiger upp ur marken, sakta fylls havet med sitt ursprung, sakta sipprar vattnet, allt för att icke rasera de undersköna landskapen, sakta fylls tomrummen och i denna djupa tystnad talar klangerna, hjärtats rytm sjunger. Vi uttalar varje växts liv, namn och växten träder in i sitt element, vi andas varje djurs namn och djuren strömmar in i havet.
De andas med gälar, de bär slöjor, havet andas in och ut – ut och in, livet sköljer genom eller ljuset, pelarljusens energier strömmar genom och uppfyller, ty dessa pelarljus reflexioner är åter i havet.

Så ser du åter bilden av Solen du ser denna gyllene väv breda ut sig över, in i havet och nu skimrar hela livshavet.
Alla dessa trådar skimrar tillsammans, är det trådarna vilka skimrar eller är det mellanrummens lyhörda tystnad, det är mellanrummen ty de är blommande pärlljus,
Denna väv vilken du ser är skimrande pärlemor, det är en skål, den blir i havet en lins, en kupad hand, en givande hand och den håller en stor pärla inom sig.
Helhetens pärla, det finns ännu en väv och det är himmelsväven, den lägges över och omsluter livets innehålls mening. Detta är meningen med konvex och konkav, i det ena skeendet är den ena givande och den andra tagande, givande höljande eller vad du ser framför dig. Du ser också att den ena förstorar och den andra förminskar, det är ett vackert pendelslag, vad annat är detta än att vandra ut och in i varandra och balansera.

Den gyllenen väven är alltså skiktvävd.
En gång steg värmen upp ur havet, lämnade den älskades famn, strålade i himlahavet.
De speglar sina ansikten i varandra;
Solen steg upp och så ser du åter bilden av Solen du ser denna gyllene väv breda ut sig över, in i havet och nu skimrar hela livshavet. Solens strålar, den runda solkroppen med strålar runt, du såg varptrådar, solens strålar var varptrådar, du såg solven och du såg silvertrådar vävas in, du såg den gyllene väven. Du ser Solen och Månens Omfamning.
Du har ofta skrivit, snöhänder, snödun, dun, skålar, farkoster seglar,
Du ser snö falla och dess gestalter skifta från vatten, till snö, till stjärnor, till snöstjärnor, till snöblommande stjärnor, till dun, snödun.
Så uppfylls du av stillhetens lugnrörelse och ser snödunen bli Svanen och därifrån, en himmelsfarkost, ett vitt skepp, eller mera en vit eka utan åror. Den har icke någots behov av åror ty Vi ror den.
Livet sitter i denna eka, i Svanens famn, i dunet, du tycker mycket om bilden av dunet, den böjda formen och de ljusgenomskimrande trådarna, du ser Myrtens blommor då du skriver, du ser dunets seglande dalande gest, den totala stillhetens förtroende.
Dunet är en böjd formgest en kupad hand.
I den öppnade handen synes innehållet tydligt för det viljande seendet. Då handen sluts eller en hand kupas över skyles innehållet, det är även bilden av snäckan vilken sluter sig och skyler, döljer pärlan.
Innehållet försvinner icke, det är där.
Människan söker frenetiskt efter det inre, vägen till det inre, är inte det lite dumt, det finns där hela tiden, det visas överallt. Av den enkla anledningen att hon eftersträvar att bli någon någonting avskiljer hon sig från sitt själv, självet är i helheten; du skrev något vackert: gråtande ögon, gråtande ögonen sade, tänk om det bara är min fantasi, jag var tyst en stund,såg, fantasin är verkligheten, drömmen är verkligheten, tankens verklighet då den givits rodret säger: det är bara fantasi... det är detta vilket lever i den falska tryggheten vilken innebär att söka bli någon eller någonting i tron att detta är säkrare än att vara ingen, det vill säga vara samverkande, samlevande i helhetens rörelse, i: Hon vill se i klarnat ljus och hon gör det genom visshetens tillit, hon är i, hon är förbunden med den högsta kärleken, med det högsta tillståndet av kärlek.
Det är verkligen märkligt att människan söker nå in i det inre, till det inre, det är där.
Detta sökande blir en drog många gånger, denna längtan att vända ansiktet inåt. Utforska de områden vilka hon tror är hemligstämplade, det finns inga outforskade hemlighetsstämplade rum, dessa är öppnade händer. Då människan inser detta öppnas dammluckorna.

Låt oss dyka in i livshavet och omslutas av vattnet, låt oss föras djupt ned och se det vi möter där.
Livshavet är stort och många varelser lever där. En del är ljusskygga andra är skygga, i var och en lever skönhet, djupt i det inre. Du vet att allt du möter är visande, förr eller senare dyker det upp i våra samtal. Ibland talar du med ett väsen och så ser du meningen bakom eller i kommande ord.
Du talade idag om denna film gjord av Fellini, du såg den stora svulstiga kvinnan, låt oss kalla henne skökan, hennes bröst är enorma, svällande, hennes ansikte är starkt sminkad och hon är ja, svulstig, en liten man lägger huvudet emellan hennes bröst, han är nära att kvävas. Denna bild ser du ofta i olika sammanhang och din upplevelse av den är sann.
Du ser denna sköka, hennes penninggärning, du ser det vilket sker då förvridna väsen/ord fyller henne. Så ser du det vilket sker då hon fylls med skapande skönhets rörelse väsen/ord. Hon blir förlöst. Mannen då, han synes vara svart, nu sjunker han in och blir hennes hjärta, denna bild är dubbel eller innehar två skikt. Det ena är att mannen sökte dia modersmjölk, andemjölk, han kvävdes nästan. Varför, han kvävdes nästan ty den eget gjorda tanken tog över, det skapande sköna intog en förvriden gest, själen blev förstelnad i kramp, stelnad förvriden rörelse. Genom att hon matades med skönhet av ljusets bärare förlöstes hon och mannen drack eller diade nu sannhetens ljus.
Den andra bilden är den vilken vi sade, hennes hjärta blir genom att hennes väsen fylls med skönhet, förlöst och blir Moderns ömhets hjärta.
Den förstelnade gesten blir kärlekens gest; hjärtvingar vilka nu inifrån omsluter mannen.

Detta var en parantes, låt oss återvända in i vårt hav,
Du fann ett ord du tyckte mycket om; Sepia, det är en oval, samtidigt är det, det så kallade bläck vilket bläckfisken sprutar ut då den anar oråd. Vi har sagt att det finns två poler i allt, vi avser nu att använda Bläckfisken i beskrivandet av något negativt, Bläckfisken vet att vi därmed icke förringar den eller gör den till något ont, den känner vår avsikt och den vet att all vår avsikt är kärlek, ur kärlek.
Vi har nämnt att den gyllene väven är i havet, det finns glimmande ljus i denna, vilka har glömt sitt själv i sin strävan att bli något. De famlar verkligen i blindo och söker fäste. Deras armar blir fler och fler, de omgivande anar inte att dessa väsen har blivit ljusskygga i sitt framhävande av sitt ljus.
Det är så att det icke går att leva så under en lång period, till slut öppnas en spricka och det ljusskygga anas av genomskådande ögon. Nu gör bläckfisken något, den sprutar ut bläck, sepia, den anar oråd, den har tentaklerna inne i många livs väsen, dricker äter av dem, en av tentaklerna har lossnat från fästet, finner ej vägen in i bytet igen, bläckfisken anar oråd och skickar ut en dimridå för att sy ihop sprickan.
Det går icke att sy ihop denna spricka, den silverne tråden skall avslöja lögnen.
Vi vill att du stannar vid de namn du fann, de namnen är vackra och berättar mycket om bläckfisken,
Ammonoidea var den första den sägs vara utdöd. Den har bilden av en spiral, den har bilden av en medsols spiral, det är väl underbart fantastiskt; i begynnelsen var Logos, Sophia.
Se slutet på ordet: idea och se inspirationens ljus, se så dina ord om fantasin. Början av ordet visar Ammon och Ammoniterna. Amon skapelsens gud, bar solskivan skapade ordning i kaos.
Så fann du den tvågälade bläckfisken: Coleoidea, det är ett vackert namn, vi säger ide gives färg, substans. Den nästa är den fyrgälade bläckfisken: Nautiloidea, iden blir en naturlig del med livet, det vill säga den är ett med helheten.

Blir ett med helheten är att samleva, samskapa, medleva, med liv vara i är, då detta tillstånd infinner sig är fantasin och drömmen verklighet, däri lever den högsta moralen:
Hon vill se i klarnat ljus och hon gör det genom visshetens tillit, hon är i, hon är förbunden med den högsta kärleken, med det högsta tillståndet av kärlek.
Det är verkligen märkligt att människan söker nå in i det inre, till det inre, det är där.
Detta sökande blir en drog många gånger, denna längtan att vända ansiktet inåt. Utforska de områden vilka hon tror är hemligstämplade, det finns inga outforskade hemlighetsstämplade rum, dessa är öppnade händer. Då människan inser detta öppnas dammluckorna.
Se livets hav.
Se havet, stranden är där, tömmer vi havet på vatten, ser du klippor och grund, du ser grottor och hålrum, du blickar in och nu då vattnet icke är där är de tomma, ekande tomma, det finns icke ljusets reflexioner, pelarljusens dans eller rörelse är icke där.
Vi har lyft ur växterna och djuren, sörj icke, vi vill visa dig allt det vilket är under havets yta eller i dess famn, havets fötter, det finns gropar, hålor, håligheter, öppningar, kanter, fåror, allt detta finns i jordens händer, låt oss säga i mellanregionen, använd de vackra ord du fann, Fossa Cavum Cavitas Foramen Crista Sulcus, det är mera livfullt och strömmande trots att vi här blickar in i mineralet, det du ser är håligheter, de är bäddar till liv.
Så droppar vatten upp, stiger upp ur marken, sakta fylls havet med sitt ursprung, sakta sipprar vattnet, allt för att icke rasera de undersköna landskapen, sakta fylls tomrummen och i denna djupa tystnad talar klangerna, hjärtats rytm sjunger. Vi uttalar varje växts liv, namn och växten träder in i sitt element, vi andas varje djurs namn och djuren strömmar in i havet.
De andas med gälar, de bär slöjor, havet andas in och ut – ut och in, livet sköljer genom eller ljuset, pelarljusens energier strömmar genom och uppfyller, ty dessa pelarljus reflexioner är åter i havet.

Så ser du åter bilden av Solen du ser denna gyllene väv breda ut sig över, in i havet och nu skimrar hela livshavet.
Alla dessa trådar skimrar tillsammans, är det trådarna vilka skimrar eller är det mellanrummens lyhörda tystnad, det är mellanrummen ty de är blommande pärlljus,
Denna väv vilken du ser är skimrande pärlemor, det är en skål, den blir i havet en lins, en kupad hand, en givande hand och den håller en stor pärla inom sig.
Helhetens pärla, det finns ännu en väv och det är himmelsväven, den lägges över och omsluter livets innehålls mening. Detta är meningen med konvex och konkav, i det ena skeendet är den ena givande och den andra tagande, givande höljande eller vad du ser framför dig. Du ser också att den ena förstorar och den andra förminskar, det är ett vackert pendelslag, vad annat är detta än att vandra ut och in i varandra och balansera.
Detta liv bär ett signum, bär ett sigill ,
Bär en etikett.
Moralen; Etiken är liv och verkan, gärning och hjärta är ett, är ett med helheten,
Någon har insett skönheten i att vara ingen.
Någonting klär av sig stassen och blir ingenting skrudas i den gyllenen vävens vackerskrud.
Etik ett.
Du vaknade med ord denna morgon:

Grön flaska, ekande tom, avskalad etikett.
Flaskan är grön av den enkla orsaken att det är Venus färg den kan lika gärna vara brun åt det roströda och ändå vara hennes färg; kopparskimrande i kärlek. Någon drack ur innehållet, etiken försvann, etiketten skrapades av.
Etiken skrapades av i fylleglömska i rusets glömska glömdes moralens ursprung.
kork doftar patina
Den druckne sitter med korken i hand och doftar patina, känner doften av.

seglar vida, finner strand, kork dras ur
Hur det än är så kastas flaskan i havet, eller havet omfamnar den. Flaskan var urdrucken, dess livs mening är innesluten, korken är åter på plats. Bilden är flaskpost. I flaskan ligger det ett skrivet ark, ett slags livskontrakt, det är meningen vilken inskrevs i ljusminnets sfär, där står meningens tecken, detta kontrakt är icke ett fängsel, det är skönhet. Inget väsen skapar ett så kallat djävulens kontrakt vare sig innan sitt inträde eller under sitt livs vandring. Det kan tyckas vara det i glömskan rus. Att leva i glömskans rus går icke i evighet, det kommer ett tillstånd vilket heter delirium, detta tillstånd yttrar sig på mångahanda vis. Det kommer ett tillstånd vilket kallas för vinsår, det ena tillståndet är förryckt ur, det andra är att det yttre blir sår, förklädnaden faller av, det går icke att fly meningen och meningen är alltid skönhet.

arket är i hamn, hand tyder tecken
Själen vaknar i andens ljus.

Dotter se denna vackra bild.
Människan har mycket bråttom, vill skynda på, ila i rasande fart hit och dit.
Du vet mycket väl att det icke går att lära ett barn att gå med piskan över, det finns vackra ord runt detta med att lära sig att gå;
De orden är tålamod, kärlek, tillit, bekräftelse, vi kan nedteckna ark efter ark.
Det ord vi vill lyfta fram är tålamod, livet måste tåla mod att vänta.
Flaskan är ett livs mening,
Denna mening kastas i havet, flaskan seglar vida omkring, irrar hit och dit kan det tyckas, ändå följer flaskan strömmen, och flaskan finner alltid vägen till stranden till den rätte mottagaren.
Flaskan kan var bilden av den så kallade enskilde individens mening, den kan även var bilden av livsödens gemensamma mening för helhetens mening.
Flaskan blev kastad i den bild vi här ovan gav, i rusets glömska, arket, det vita arket är inom flaskan, korken doftar patina. Patina är här icke att sminka sanningen genom att sminka det nya till att se gammalt ut.
Det är den omvända vägen, korken bär doften av det vilket är, söker minna den druckne om flaskans innehåll, ursprungsviljan.
Det högsta tillståndet av kärlek.
Då den druckne sovit ruset av sig är den i samspråk med sitt själv, etiketten är mycket vacker, den bär bilden av händer omfamnande varandra i kärlek.

23 mars

Den nakna sanningen är den vitklädda sanningen, är bruden i vit slöja med myrtenkronan runt om,
Den vita slöjan är lyftad ur det svarta.
Ur det svarta vilket är fyllt med alla möjligheter.
Det nyfödda barnet är icke grällt färgstrålande, mera skimrande, likt insidan av musslan däri pärlan vilade.
De skimrande färgerna är begjutna med en tunn hinna, ja, låt oss säga grädde. Det finns ett uttryck vilket säger att grädde lindar sig likt bomull runt magen. Detta uttryck visar på att grädde ger fetma, ändra litegrann på uttrycket och säg att grädden lindar sig likt bomull i magen. Då inser du med ens vari denna tunna hinna är. Det finns dragerade naturgodis, de är överdragna med en tunn hinna av yoghurt vilket också det balanserar magen.
Denna hinna, denna gräddhinna vi här talar om och runt är; följsam och mjuk.
Den lindar sig runt det inre i magen. Magen är bilden av det vilket tar emot näringen och sönderdelar den. För att intrycken inte skall bli för starka finns denna hinna. Därigenom skimrar barnet med milda ögon. Med pärlemorskimrande färger. Barnet tar steg vidare in i livet och denna hinna blir svagare, till slut står barnet där med sina färger och lyser.

Det är stora bilder, vackra bilder du ser och söker fånga.
Denna natt såg du:
Dag och Dagia,
Norna och Nornia

Stigen flammar upp
glödande eldgata ligger framför stegen
visshetens tillit bär genom
Norna steg ur lyfte slag efter slag av hudremsa efter hudremsa
Dimman skingrades hon steg in i vattnet, dimman slöts om
vattenångans slöjor steg upp vattnets händer lyfte skålar
hon känner strömmarna följa linjernas mening
skölja smärtan av dimman skingras
hon förs upp ur

Norna vandrar in i av daggdroppar kyssta ängder
iklädd mantel spunnen av silvertrådars ljus
hon vandrar till ålderträdet
faller ned på knä
ber om tillgift
i monaden har hon
tvagat
sig ren

Trädet talar, varligt plockar hon frukterna av
lägger dem i flätad vidjekorg
från bältet tar hon
ornamenterad kniv
sätter sig under
ålderträdet

hon lyfter en frukt ur, ser den
kupar händerna länge runt,
känner lukten av,
med kniven skalar
hon frukten varligt
skalet ringlar
av

Orden framstår klara

hon lyfter en frukt ur, ser den
kupar händerna länge runt
känner lukten av
med kniven skalar
hon frukten varligt
skalet ringlar
av

Glödelden stiger ur jordens händer in i stenarnas ring

hon lyfter en frukt ur, ser den
kupar händerna länge runt
känner lukten av
med kniven skalar
hon frukten varligt
skalet ringlar
av

Järngrytan står i eldens famn

hon lyfter en frukt ur, ser den
kupar händerna länge runt
känner lukten av
med kniven skalar
hon frukten varligt
skalet ringlar
av

hon håller lång stav i handen rör vid grytans innehåll
sju frukter ligger däri
ser bilder stiga

Hon ser ordens väsens liv

Norna faller in i sömn
dansar i av daggdroppar kyssta ängder
…

Du såg Nornia ta emot intryck, de var pärlor, små pärlor, hon trädde dem på band, eller hon stoppade dem i ett rör. Det väsentliga är att hon såg dem och lyssnade till dem, hon såg var deras hemvist är.
Nornia är bilden av Norna vilket då avser Nornorna, de är ödets gudinnor och de sitter under det vackra livets träd.
Nornia är deras samklang, låt oss säga bilden av deras dotter.
Hon tar emot orden och hon lägger dem i röret, dessa pärlor är ord och deras gestalter vandrar in i dagen. Du såg henne vika ut kronbladen, de liknade mest tunna trådar, hon vek varsamt ut dem i deras vandrings riktningar.
Dagia vandrade in i dagen.
Dag i a är en dag i bejakande gest.
I bejakande rörelse.

Det du också såg och kände var denna eldgata, eller glödgata, lågorna flammade upp från till synes intet, lade sig ned eller sänkte sig ned. Detta är bilden av den bugande gesten, lågorna bugade sig inför visshetens tillit, därigenom kunde stegen vandra genom glödbädden.
Fötterna blev icke brända däremot smutsen under dem, valvens djup klarnade.

Drömmens liv blev dag.

I aftonen glöder himlen, himlarna, inte glöder, de flammar verkligen, omsluter dagen.
Lägger den i livshavet och nu sorteras intrycken, pärlorna, ordens gestalter visas de sanna vägarna.
De känner sin tillhörighet och följer sångens strömmar.
Så glöder himlen och drömmen är i dagen.
Detta är en mycket kort bild av det du vet är stort.

I furornas höga salar, insvept i månsilver,
sover skogstjärnen, i tystnads skönhet,
ögon blickar in i dess djup
söker söker
svar

Silverne stjärnor faller i
Vita lågor stiger ur
Solguldet omfamnar dess yta

Bedjande droppe faller däri
berör klarnat djup
ringar klingar

Barnet sträcker ut armarna, händers ljus fram till;
jag är den du söker och alltid har sökt

Silverne stjärnor faller i
Vita lågor stiger ur
Solguldet omfamnar

Ögon känner livet strömma
I ödmjukhet bugar sig själen inför sitt själv.


I furornas höga salar, insvept i månsilver, sover skogstjärnen, i tystnads skönhet,
ögon blickar in i dess djup, söker – söker svar
Du undrar ibland över denna ständigt återkommande skogstjärn, visst är den vacker, själens spegel. De höga furorna befriar andningens ljus.
I det ljuset kan svaren sökas.

Silverne stjärnor faller i Vita lågor stiger ur Solguldet omfamnar dess yta
Du såg silverne stjärnor falla in i skogstjärnen, smälta samman med den, dessa stjärnor var snöstjärnor, vilka bar stjärnor inom sitt hölje. Deras visdom uppfyllde mörkret, vita lågor steg upp ur sjön, därigenom omfamnades skogstjärnen av Solens guld.
Reningen var och helandet kunde ske.
Du fann dessa ord så vackra och talande, bakom dina ögonlock rann tårar, hjärttårar.

Bedjande droppe faller däri, berör klarnat djup, ringar klingar
Då stegen är tunga, är det gott att se denna bild, se hur droppen omsluter tyngden och faller in i själens spegel, andningens ljus är befriat, därigenom hörs de klarnade djupens gemensamma sång, Se droppen falla, tusende droppar dansar runt ringar bildas, blir fler och fler.

Barnet sträcker ut armarna, händers ljus fram till; Jag är den du söker och alltid har sökt
Vid denna strof stannade du, ty du såg barnets armar vara ringen, ringarna, så är det , men hur uttrycka denna skönhet.
Det är att se ringarnas skönhets klanger och i mitten se ansiktet av barnets milda visdoms blick, du vänder ansiktet till och ansiktet vänds till dig,
De känner igen varandra ty de är i varandra.

Silverne stjärnor faller i Vita lågor stiger ur Solguldet omfamnar
Se åter skönheten, nu är ytan öppnad och därigenom är helheten verkande.

Ögon känner livet strömma
I ödmjukhet bugar sig själen inför sitt själv.
Orden talar i sitt själv.
Så når vi fram till:
Dag – Dagia
Norna – Nornia
Eldgata.
Visst kan det tyckas vara en ordlek, det är icke det, du ser mängder av bilder under skrivandet, du ser dagen och du ser även bejakelsen i dagen.
Du ser även en Dahlia; du ser dess lökar, du ser stjälken och du ser de fingerlika bladen och du ser dess runda pärlknopp öppnas och tusende kronblad ligga sida vid sida, ring invid ring. Du ser denna blommas ofta starka och klara färger och du vet att då den blommat klart, måste löken grävas upp och förvaras i goda händers värme. Den mäktar icke att kvarstå i det yttres kyla, den har behov av varma händer. Det har allt liv, vissa väsen är dock extremt känsliga, dessa strålar mycket klart.
Så ser du ännu en av dessa skira dansöser,
Daglilja; du ser den växa i din trädgård, förundras över att den orkar växa där, du vet att dess lök är där, du ser de gracila bladen, vad kallade du dem, värjor, det är en god bild, du ser stjälken och ser kalkarna, dessa blommar en varje dag, ja inte en, flera av kalkarna blommar tillsammans i en dags famn.
Dessa är till det yttre spröda väsen, känsliga väsen, extremt känsliga, de har en stark livsvilja, den har behov av varma händer. Det har allt liv, vissa väsen är dock extremt känsliga, dessa strålar mycket klart.
Slutligen ser du det enkla dag i a, du skriver gärna daglia och det går även det bra. Se bokstaven l där i mitten. Det finns en rörelse vilken kan liknas vid att skala skalen av löken, det är en god bild då vi nu talat runt lökar och deras vackerblommor. Rörelsen har en harmonisk läkande verkan, befriar själen ifrån tyngden,
Rörelsen kan liknas vid att stå i vatten, böja sig ned, kupa händerna runt vattnet och varsamt låta vattnet skölja över.
Det blir verkligen att vara bejakande i dagen.

Stigen flammar upp, glödande eldgata ligger framför stegen, visshetens tillit bär genom
Norna steg ur lyfte slag efter slag av hudremsa efter hudremsa
Vi har redan talat runt denna bild, det är så att denna flammande gata eller väg även är smärtans väg, minnena flammar upp, genom att möta dem, se deras verklighet, sänks eller sjunker lågorna ned, överjaget har därvid tagit över rodret, det viskar med kärlek tillit i visshet.
Därigenom lever icke rädslan, stegen blir modsteg att se framåt och veta vad bakåt verkligen är, det är icke att kvarstå i vilket vi många gånger sagt. Hon stiger ur elden och hon lyfter remsa efter remsa av, hon befriar huden ifrån smärtminnena.

Dimman skingrades hon steg in i vattnet, dimman slöts om, vattenångans slöjor steg upp, vattnets händer lyfte skålar,
Du såg henne nedstiga i vattnet, hon känner närhet och omges av nymfer vilka varsamt lyfter vatten över henne, Hela tiden ser du vattnets ångor, du kommer inte helt överens med dig själv huruvida du skall skriva ånga eller dimma. Det är egentligen icke väsentligt, denna ånga eller dimma är vit, ändå silverskimrande blå. Det är icke slöjor du ser, det är moln runt henne, hon är omgiven av mjuka moln, vattenånga ja, droppljus, millimetersdroppljus, klingande klanger hälls varsamt över henne.

hon känner strömmarna följa linjernas mening, skölja smärtan av dimman skingras, hon förs upp ur
för första gången upplever hon sin kropp, hon upplever dess menings vandring, hon bejakar denna vandring och därigenom sköljs smärtan av. då detta sker förs hon upp ur, vad förs hon upp ur; hon förs upp ur skuldens vatten, det är icke längre skuld vilken ror.

Norna vandrar in i av daggdroppar kyssta ängder, iklädd mantel spunnen av silvertrådars ljus, hon vandrar till ålderträdet, faller ned på knä, ber om tillgift
Hon upplever och är i sin kropp, daggens droppar är runt henne och hon bär nu Månmoderns insignium.

i monaden har hon tvagat sig ren
du undrade över detta ord, du såg först en månad, sedan såg du en mognad och visst är det så till viss del, det vi avser är, två delar blir en, helheten eller det högsta tillståndet av kärlek.

Trädet talar, varligt plockar hon frukterna av, lägger dem i flätad vidjekorg, från bältet tar hon ornamenterad kniv sätter sig under ålderträdet
Livets träd susar sånger, berättar talar visar, frukter växer fram, trädet håller dem en och en i sina kupade händer, de lyfts fram till henne och hon plockar frukterna av sitt liv. Hon ser de goda frukterna. Hon har en kniv med sig given av de godas vilja, den är ornamenterad, det vill säga, den har sigill, detta sigill är individens, den gudomliga personlighetens insignia, endast hon är tillåten att varsamt skala av skalet, endast hon känner sin mognad i enlighet med monadens vilja. Då ringlar sig skalet av, ringlar sig av eller detta kan ses vara bladen vilka ringlar sig i spiral medsols runt stjälken.
Ser du, hon gör sig ingen brådska ty hon samspråkar i hela detta skeende med sitt själv vilket är förbundet med den högsta kärleken, med det högsta tillståndet av kärlek.
hon lyfter en frukt ur, ser den, kupar händerna länge runt, känner lukten av, med kniven skalar hon frukten varligt skalet ringlar av

Orden framstår klara
Därigenom klarnar ytan och hon ser, detta är egentligen bilden av skogstjärnen.
Vi väljer att upprepa hennes händers göranden, det kan icke nog ofta tillsägas, gören eder icke brådska.
hon lyfter en frukt ur, ser den kupar händerna länge runt känner lukten av med kniven skalar hon frukten varligt skalet ringlar av

Glödelden stiger ur jordens händer in i stenarnas ring
Dessa ord visar er den inre glödens värme, minns orden runt hjärtat.
hon lyfter en frukt ur, ser den kupar händerna länge runt känner lukten av med kniven skalar hon frukten varligt skalet ringlar av

Järngrytan står i eldens famn
Det enda lilla vi vill säga är att järn är en mäktig blodsmetall, samvetets röst klingar i smedjan.
hon lyfter en frukt ur, ser den kupar händerna länge runt känner lukten av med kniven skalar hon frukten varligt skalet ringlar av

hon håller lång stav i handen rör vid grytans innehåll sju frukter ligger däri ser bilder stiga
Tre gånger klingade gärningen, de tre första åren, nu står hon där och rör vid sitt själv, hon är hänvisad till sitt själv, den första sjuårsvandringen är över, sju frukter är däri, det tillstånd hon nu befinner sig i är det nioåriga barnet upplevelse. Hon känner sig helt ensam i framåtblicken, hon ser bakåt och frågar dig; var dina ord sanna. Hon vill se i klarnat ljus och hon gör det genom visshetens tillit, hon är i, hon är förbunden med den högsta kärleken, med det högsta tillståndet av kärlek.
hon inser med full klarhet att varje uttalat ord är ett liv, ett väsen.
Dotter, sluta räkna, du behöver icke bekräfta orden enligt vetenskapliga teorier, tre plus sju blir inte nio hur du än vänder siffrorna, vi visar dig de tre första årens klanger, gå tala tänka, vi visar dig den första sjuårsperioden, den sunda viljans skolning, viljan till liv. Det gives en andningspaus ett andrum och sedan infinner sig nioårsåldern, även om denna befinner sig inom den andra sjuårsperioden vilken är känslans rörelse.

Hon ser ordens väsens liv
De bilder vilka stiger fram ur grytan är frukterna av, hon blickar in i och ser deras sanna väsen, därigenom;
Norna faller in i sömn dansar i av daggdroppar kyssta ängder
Hon faller i sömn, den vakna sömnen, hon är nu fullt medveten och närvarande, hon är i dagen med nattens klarhet, fri ifrån yttre betingelsers dogmatiska dömande tänkande, hon är daggdropparnas ljus.
…
ellips

ljustrådar i jord


urform


stjälkens fingerblad
viras runt


boll
öppnas

tusende kronblad ligga sida vid sida

droppljus i

ring i ring


blommande klara färger


i goda händers värme
…

Han

den vackre står vid
klipphängets
spets

tynande dagsljus letar sig fram

han
den vackre
känner klippan vaja

Solen faller ned över
förbränner
yttre
klädnad

med endast ett höftskynke står han
stilla

armarna är utsträckta öppnade händerna andas

lyssnande

ur djupet höres sången
stiga


svag bris letar sig in i
det utslagna hårets linjer

vidrörs

ovanför den lodräta klippväggen
ritar skymningen ett knivskarpt streck

skriver

han
den vackra formar händerna runt munnen

öppnar strupen

blir ett med vindarnas sång

vemods ljus söker vägar

han
den vackre breder ut vingarna

vemods ljus söker vägar
söker ekosvar

fåglars bröst vibrerar

en av dem skänker honom sin skrud

22 mars

Avlägset sitter den gamla
Örnens vingar är sjalen runt hennes frusna axlar
Vindarna andas kärleks mjuka beröring
Vargen vakar vid
Avlägset sitter den gamla
Klippan känner varje hennes steg,
Platåns älskade händer är runt henne
Solguldet strör gnistblommor om

Hon ler vid minnet av hoppets vindar
Hon ser sin ungdom dansa

Stegen är fjärilslätta, fötterna bara,
runt vristerna glimmar gyllene pärlors band,
klädnaden är skimrande vit rodnande purpur,
vid varje rörelse följer den kroppens mjuka linjers rörlighet,
händerna är lyftade eldskålar, tingshas klingande rena klanger genljuder i luftens hav,
håret är fritt andandes vindlek
ögonen tindrar munnen doftar rosenblad runt halsen vilar lapis lazulis blå dröm,
hon dansar in i ljungens doftande honung ser icke taggarnas revor,
sakta förblöder hon,
ser hjärtat flämtande glöda
askregnet kväver andningens puls

Vidsträckt öde
vilar hedens ljung
av mjuka kullars omgärdande hägn
silvermoln seglar
bara fötter svävar tåknoppar andas ut kronblad
vita vita
vindarna fläktar klädnadens stärkelse
löser liv
böljande mjuka vågsvall smeker hud

Myrtenlunden stiger ur bädden
Vitblommande kvistar lockar fåglars sång
Regnljus doftar
Hon vänder ansiktet till solbelyst droppe kysser hennes panna klar
Hon sover stilla rörelse i myrtenskogens krona
– Dotter,
Myrten har alltid legat ditt hjärta nära, det har i gamla sägner sagts; tag icke myrten in i ditt hem, ty om du icke håller den vid liv, förebådar den död.
Se dess kala nästintill svarta grenar, djupt mörk umbra är dessa grenar,
Bladen är blanka, glänsande.
Blommorna är änglaväsen, fem kronblad vita är de med en mängd ståndare,
vita ljustrådar,
denna blomma andas hopp,
ljus
barnskutt.
Naturligtvis finns det belägg för sägnen.
Det är så att då du icke vårdar ditt inre, dör du en symbolisk död.
Detta berättar växten.
Den visar de nästintill svarta grenarna, de mörka glänsande bladen, de vita vita strålande blommorna och de svarta bären, doften av peppar,
Hetta är peppar, hetta och aromatisk doft.
Då livet är i obalans, blir andningen påverkad, myrten är god att använda vid bland annat hosta.
…

Tinderljusen falla

dras samman

mina händer är skålar

snöbollsdiamantens
vingar

flyger

mellan

trädens grenar

tinderljusen löses

faller

rosenbladsvingar

doftar ur hennes mun

Vad var det du såg: Jag såg snö falla, egentligen inte snö, det var små små ljuspartiklar, de drogs samman till en snöboll, den fick vingar eller flög mellan trädens grenar. Vid varje beröring löstes tindrande ljus från grenarnas svarta linjer. Det jag såg är bilden av fågeln vilken flög mellan grenarna då de var snötäckta, det virvlade snöljus runt grenarna in i luften.
Detta stoff var det och det drogs samman, i mina händer stoff jag med en snöboll vilken var en diamant.
Min upplevelse är att tinderljusen dras samman och blir en diamant.
Diamanten är för mig symbolen av regnbågens rena klara färger, icke färgade i konstlade färger. I deras ursprungs färger, kristllklangernas sånger.
Då dessa ljus dragits samman sker detta underbara att rosenbladen doftar ur hennes mun.
Det är det grönskande livet.
Det är gryningen och därmed befinner jag mig i bilden av Myrten.
Vilken sammanbind till eller med Venus och Afrodite.
Vad annat är våren och gryningen än bruden och kronan lägges runt hennes huvud.
Den krona vilken bär hennes livs sigill.
Detta sigill vilket har blivit synliggjort under Nattinget.
Befriat ifrån dagens alla skenbara bilder av det vilket är drömmens sannhet;
Den sannheten heter, allt är möjligt,
Kärleken är sannhet,
Den övervinner allt det vilket är orerande förvridet väsens liv.
Då det sanna ljuset andas helas det förvridna väsendet och blommorna blommar vita vita
Strålande är deras jungfruliga krets.
Kärleken är icke brännande, där nässlorna växa skall myrten växa.
Nässlor är undergörande helbrägdagörare, de läker hudens förhårdnade yta, den är blodrenande,
Då blodet är renat växer kärlekens sannhet in i händernas stegens gärning.
…
Hon blickar in i väster, ser Solen stiga in i skymningshavet.
Himlarna flammar eld,
Träden är svarta silhuetter, i deras inre är glöden.
Hon rullar ihop sig med armarna runt sig,
Armarna är hennes själv,
Hon vaggar sig själv in i rofylld sömn, vaken sömn.
Hon drömmer.
Vaknar.
Vänder ansiktet in i österhavet, ser Solen stiga in i gryningshavet.
Himlarna rodnar minns elden, för ett ögonblick.
Himlarna flammar eld,
Träden är svarta silhuetter, i deras inre är glöden.
Hon ställer sig upp sträcker armarna bejakande i.

I jordarnas inre lever elden, ger henne värme.
I jordens inre höres trumman sjunga, jordhjärtats rytm.
Blod är värme, hjärtat är värme,
Kärleken är blodets röda värme.
Genom värmen är gestalten kännbar.
I mitten glöder värmens ljus.
Träden är svarta silhuetter, i deras inre är glöden.
Människan är svarta silhuetter i deras inre är glöden,
Människan har två sidor, allt har två sidor, skuggans sida och ljusets sida, det yttre och det inre.
Då edra ögon är slutna, färgade av tankens, den gjorda tankens neonljus, når ni icke in i det inre, ni är silhuetter, skuggor av ert sanna liv, av ditt, sitt, mitt liv.
Då ni vänder blicken inåt känner ni blodet strömma, känner ni hjärtats kraft.

Så seglar jag över haven, ser ytspänningen, ser djupt in i havet.
där rör sig den stora skuggan, lyssnande
så ser jag havet klyvas av den stora tunga kroppen. Kaskader av ljus tindrar.
Den vilken lyssnar, hör den djupa sången, den sjunger i havet,
Livets hav, den stora tunga kroppen virvlar med luften.
Det blå det gröna skiftar
Hela denna bild berättar om helheten, det är skönhet, näring kan vara mångahanda ting.
Valen vet, det är dess berättelse.

Hon blickar in i haven, i vattnet ligger livet inneslutet, lugnt stilla. Barnet hör Valens sång, alla ljus är inbäddade i vattnets hölje. Allt är lugnt och stilla i rörelse. Strömmande ohörbart hörbart. De yttre betingelserna är icke närvarande, barnet svävar tyngd löst.
Djupt i det inre höres rösten tala. Barnet känner moderns hjärtrytm.
Känner vetande blodets ström, följer denna ström genom livssträngens förbindelse, genom navelsträngen strömmar rytmens flöden, icke en väg det vill säga icke i en riktning, icke genvägar, evigt flödande intill det att barnet utbrister: jag vill födas.

Modern har en kropp, en stam,
Trädet har en kropp, en stam,
Havet är inom modern är inom stammen,
Rötterna är i jordens famn, händer,
Stegen är i jordens famn, händer.
Kronan, andens ljus är i himlarna, i jorden.
Allt är i ett.
Ett är i allt.
Då ni vänder blicken inåt känner ni blodet strömma, känner ni hjärtats kraft.
Näring kan vara mångahanda ting. Valen vet, det är dess berättelse.
Valen berättar att helheten är bärande, näringen är icke enbart det ni stoppar i munnen, den berättar dels att näringen, det ni tillför måste bearbetas söndertuggas, för att det vilket icke är hemmahörandes i er hjärtsfär skall lämna er. Lämna er och föras till dess sanna boplats.
Den berättar att i helheten är allt ett, det sönderslitna skall helas, genom att alla bitar faller på plats.
Djupt i det inre höres rösten tala. Barnet känner moderns hjärtrytm.
Känner vetande blodets ström, följer denna ström genom livssträngens förbindelse, genom navelsträngen strömmar rytmens flöden, icke en väg icke genvägar, evigt flödande intill det att barnet utbrister: jag vill födas.
Så ser jag havet klyvas av den stora tunga kroppen. Kaskader av ljus tindrar.Den vilken lyssnar, hör den djupa sången, den sjunger i havet,Livets hav, den stora tunga kroppen virvlar med luften.Det blå det gröna skiftarHela denna bild berättar om helheten, det är skönhet, näring kan vara mångahanda ting.Valen vet, det är dess berättelse.
Den berättar att trots den stora kroppstyngden finnes lätthetens steg, genom det tindrande ljuset, genom navelsträngen strömmar rytmens flöden, icke en väg icke genvägar, evigt flödande intill det att barnet utbrister: jag vill födas.
Dotter,
Du är mycket trött nu och undrande, vi sade:
Då ni vänder blicken inåt känner ni blodet strömma, känner ni hjärtats kraft.
Vi har talat om jordhjärtats rytm: I jordarnas inre lever elden, ger henne värme.
I jordens inre höres trumman sjunga, jordhjärtats rytm.
Blod är värme, hjärtat är värme,
Kärleken är blodets röda värme.
Genom värmen är gestalten kännbar.
I mitten glöder värmens ljus.
Träden är svarta silhuetter, i deras inre är glöden.
Människan är svarta silhuetter i deras inre är glöden,
Valen hämtar i livets vatten upp visdomar, dricker visdomar, då den klyver ytan kastas tindrande ljus över, ytspänningen befrias.
Träden badar i eld och därigenom synes de vara svarta silhuetter.
Allt liv dricker ljus tillsammans med värme.
Ljus och värme lagras inom varje levande väsen. Är detta eld, den eld vilken ni ser vara eld eller är det en själseld och en andeeld.
Varde i ljus och värme, dessa är livets grundpelare. Om ni icke lagrade ljus och värme skulle ni icke mäkta kylan.
Ni skulle heller icke vara synliga eller kännbara och därigenom skulle varken ni eller vi vara medvetna om vad att leva är.
Vad är hjärtat.
Hjärtat är i jordens mitt är Moderns hjärta.
Vi inriktar oss inom detta plan, det är själshjärtat, Moderns hjärta, så har vi ett andehjärta det är ljusets hjärta, Faderns hjärta.
Människan har också ett hjärta, flera hjärtan.
Alla hjärtan är i mitten.
Så vad är elden.
Hjärtat är elden, elden renar genom det strömmande blodet det gamla till det nya eller det nya till det gamla, det är egalt vilket det är, det viktiga är att det är strömmande levande flöden. Den vilken lyssnar hör blodets sånger - Den vilken lyssnar, hör den djupa sången, den sjunger i havet,

Nu närmar vi oss något väsentligt, hjärtat är den gamla, är urvisdomen.
Den gamla berättar ur vishetens händer visdomens källa.
Detta är visdom ur vishet.
Det är elden.
Eldens Väg,

En gång levde människan i ljuset, människan var i ljuset, människan var förenad med ljuset. Den heliga elden levde i världen. Människan levde i ljus och omgavs av värme. Människan levde av det den Store Skaparen gav henne. Människan var därmed till freds.

Kärlek, harmoni, frid och stillhet rådde.
Harmonisk balans levde i världen och allt var gott.

Mörkret föll över världen ty människan förlorade sin ödmjuka tacksamhet.
Människan var icke längre ljusets barn, hon valde att stanna i mörkret.
Mörker och kyla omgav henne, människan var icke längre Människa.
Människan blev människa.
Hon frös.
Ändock levde ljuset kvar i deras hjärtan.
Några av människorna lyfte sina ansikten mot himlen, till himlen. Den Store Skaparen såg det vaknade ljuset i deras hjärtan. Den Store Skaparen talade till dem med sin milda stämma.
De lyssnade och valde livets väg, de lyfte sina händer mot himlen, till himlen.
Emottog glödande kol.
Varsamt bar de glöden i sina kupade händer.
De lade glöden på marken.
Den Store Skaparen lärde dem att andas därpå.
Den Store Skaparen lärde dem att få elden att leva.

Lärde dem eldens liv,
Eldandarna slöt värmens mantlar runt liven, undervisade dem i den inre glödens verkan och sammanhang.
Var gång ni tänder den yttre elden, minns då att denna eld brinner alltid inom edra hjärtans händer, den är icke förgörande, den är liv, till liv.
Minns då fröets inneboende krafter, däri lever värmen, se plantan spira och finna vägen in i ljuset, se dess knopp och se dess krona, känn doften och vet att detta är ljus och värme i förening.
Vet att detta är fröets liv, är eldens liv, är vattnets liv, är jordens liv är metallens liv är luftens liv, är :
I begynnelsen var ordet.
Ordet är framsprunget ur hjärtats kraft, är lagrad eld, ljus och värme i förening.
Elden är icke helvetets eld, elden är andens ljus, icke straffdom, den är alltid och för evigt till liv.
I den lever förglömmandes mig själv vandrar jag in i mitt själv, in i andens ljus där lever jag i andens hjärta.

* Såg den mjuka mottagande stranden, med skimrande sand, skimrande sand – eld.
Skimrande eld är i min värld kärleks kraft; varm, god, givande. Om vi väljer att öppna oss för den.
Såg dessa lite kalla färger, det skira gröna, stegrandes fram till det turkosa, vidare upp till det rena klara blå, såg att den skimrande elden samtidigt är glöd.
Vad som sker då man låter sig fördunklas. Då blir
Stranden inte skimrande. Då blir den till en suckarnas strand. Det inre seendet fördunklas, det rena skimret kan inte ses.
Stranden förtär det sanna livet, det sanna livet och anden förblir i mörkret.
Man väljer att endast "se" de mörka molnen.
De mörka molnen är den förringande, fördunklande tanken, då tanken icke leds av sin mästare.

Den andra bilden var:
Om jag svarar, om jag väljer att beträda stranden, trots att den till det yttre är brinnande eld eller glöd, trots att tanken talar om att eld bränner dig. Då blir stranden en skimrande strand ty elden kan också ses vara reningens eld.
Det inre seendet vaknar, skimret börjar leva, det sanna livet och anden lever i ljuset.
De mörka molnen är där, men "jag" låter dem inte tynga ned varat, "Jag" låter dem inte sluka "mig".

Den tredje bilden var:
Kärlek kan vara så, om den stannar vid, ett icke samskapande, då blir elden förtärande. Förtärande av en av individerna eller båda. Elden blir då icke en renande eld. Den blir lustans och begärens eld. En egocentrerad "dans" eller en icke kontakt med varat. Det vill säga, den blir ytlig, utan en vilja till viljande sann förening. Det blir hela tiden ett sökande ett testande, ett provande. Det kanske finns något eller någon som är bättre. Jag brukar kalla det : köttmarknad.
Kärleken blir förstelnad, kan omvandlas till hat.
Det inre seendet fördunklas, det rena skimret kan inte ses.
Stranden förtär det sanna livet, det sanna livet och anden förblir i mörkret.
Man väljer att endast "se" de mörka molnen.

Den fjärde bilden var:
Kärleken kan vara en vandring. Sådär som barn ibland gör, de håller armen om varandra, eller håller varandras händer, så söker de få stegen att samgå: vänster- vänster, höger – höger, skrattandes av lycka söker de finna varandras takt och rytm.
Då blir, i detta blir stranden mjuk och mottagande, stranden känner glädjen hos de vandrande. Stranden låter skimret både hölja dem och fylla dem, stranden låter glöden bli till eld.
En inre eld, en inre eld vilken hela tiden växer sig starkare i alla färger.
Elden är en renande eld, elden bär hela färgskalans spektrum i sig.
Kärleken blir djup och innerlig.
Den får energin att levande verka i det yttre och i det inre.
Den skimrande stranden bär, bärande, den skimrande sanden förinnerligar, den skimrande droppen belivar. De mörka molnen blir vackra indigofärgade molnslöjor, de värnar om och leder oss in i oändligheten.

Den femte bilden var:
Skimrande eld, skimrande glöd, den röda färgen är fylld av guld.
Det skira gröna, det turkosa, det rent blå, är fyllt av silverljus.
Den Gode Solen,
Den Goda Månen.
Ovanför de mörkt violetta välvande mantlarna.
Guld,
Silver,
En bild av det manliga och det kvinnliga.
Då energin är levande född utur ett behov vilket står mycket högre än begären.
Då skapas en samklang, ett samgående, vilket väcker själen och leder anden ut eller in i det oändliga.
Anden kan andas, anden kan leva i frihet.
Anden kan berika och berikas.
Jag kan se framför mig hur det i denna process bildas en bro av ljus och energi, eller en pelare, eller en skimrande skål, eller en skimrande balsal, allt vilar i oändlighetens famn.
Det blir till ett äventyr, en resa in i oändligheten.
Oändligheten möter, tar emot, hälsar de gemensamma stegen.
Är mycket medveten om att mycket av detta är upprepningar sedda från många olika sidor Sedda utur bilder vilka strömmande leder vidare . Men, se havets vågor, de upphör aldrig och jag vet att de goda alltid upprepar sin visdom inom mig, kanske kan jag därigenom en dag inse att det inte endast är mina egna påfund.*

Hon blickar in i väster, ser Solen stiga in i skymningshavet.
Himlarna flammar eld,
Träden är svarta silhuetter, i deras inre är glöden.
Hon rullar ihop sig med armarna runt sig,
Armarna är hennes själv,
Hon vaggar sig själv in i rofylld sömn, vaken sömn.
Hon drömmer.
Vaknar.
Vänder ansiktet in i österhavet, ser Solen stiga in i gryningshavet.
Himlarna rodnar minns elden, för ett ögonblick.
Himlarna flammar eld,
Träden är svarta silhuetter, i deras inre är glöden.
Hon ställer sig upp sträcker armarna bejakande i.

I jordarnas inre lever elden, ger henne värme.
I jordens inre höres trumman sjunga, jordhjärtats rytm.
Blod är värme, hjärtat är värme,
Kärleken är blodets röda värme.
Genom värmen är gestalten kännbar.
I mitten glöder värmens ljus.
Träden är svarta silhuetter, i deras inre är glöden.
Människan är svarta silhuetter i deras inre är glöden,
Människan har två sidor, allt har två sidor, skuggans sida och ljusets sida, det yttre och det inre.
Då edra ögon är slutna, färgade av tankens, den gjorda tankens neonljus, når ni icke in i det inre, ni är silhuetter, skuggor av ert sanna liv, av ditt, sitt, mitt liv.
Då ni vänder blicken inåt känner ni blodet strömma, känner ni hjärtats kraft.

Den äldsta urkraften är kärlekens kraft,
Eld – Hjärta – Visdom – Gamla, så skrev du dotter, den gamla är urvisdomen.
Det är sant; elden är icke förgörande, elden ger liv.