Stjärndiademet strålar i pannan
under bar himmel sitter gestalten
urgröpta skålar, lyfts i väntan
Evigheten omsluter dagars nätters andning, tyst tystnad, nål faller hörbart.
Klang stiger.
Järn faller in i skål.
Gestalten stiger i följer vägar
Grottans oval hälsar mörker omger, kupade händer bär järnet
Väggar upplyses zinnober andas, målar livs mönster, händer överräcker järnet
Hammaren ljungar dagars nätters liv vandrar, rundel läggs i händers famn.
hjärta bugar ödmjukt, stegen vandrar genom.
Gestalten står högst upp på klippans omfång,
Läderremsor tvinnade fästs i rundel, gungar vaggar väntar dagars nätters liv.
Gonggongen gungar vibrerar möter vindfång, landar, ögon möts
De står framför varandra i ögons djup
Gonggonger gungar vaggar möts
Klanger svävar
Spräcker murar
Klangen bär
Hjärtsångers sannhet.
Det var en gång ett kvinnoväsen, hon hade vandrat i öknarna länge med staven i handen, lyssnat, sett, svarat hennes steg var tröttade.
En dag lyfte hon vänstra handen upp, en droppe föll ned i den, droppen gav henne ljus i sju månvarv. Droppen sipprade ut mellan hennes fingrar, droppen försvann i sandens korn.
Kvinnoväsendet fortsatte livsvandringen, med hopp för alltet utom sig själv.
Det går icke att leva utan hopp, hopplöst.
Markernas steg var utan sälta var uttorkade jordsprickor, varje steg smärtade fötterna, hälarnas bollar är sprickor valven har sjunkit samman.
Det växer inga morötter bland stenarna.
Det behövs, finns behov av en morot för att hålla stegen vid ork.
Det växer inga morötter bland stenarna.
Se den kala marken omgärdad av stenmuren, se den kala marken vara i stenarnas hägn.
Det växer inga morötter bland stenarna. Skär av blasten och stick ned moroten, bädda blasten runtom. Stick ned moroten, bädda blasten runtom och se jord bli, vårda moroten väl, då slår moroten rot, kanske slår den rot.
Gyllenroten finner fäste.
Den hungrige skall komma.
Se den kala marken i stenarnas hägn, se ringmuren blomstra, varje sten är ett kronblad.
Droppen stiger upp ur sanden korn, vänder ansiktet till Solen.
En klang är en droppe, en stjärndroppe.
Det är icke en liten droppe. Denna droppe innehåller alla stjärnor, hela planetsfären.
Denna droppe faller in i en skål.
Vad är en skål.
En skål är en hålform, en kupad gest.
Låt oss säga en halvcirkel.
Klangen öppnar, vidgar. Därigenom är den bästa bilden . trots att ett skeende aldrig är jämförbart i bemärkelsen av lika, däremot kan samförstånd leva – i detta är jämförelsen med stenen vilken faller i vattnet den bästa.
Detta är luften, luftens hav eller om du så vill atmosfäriskt hav. Planetljuset innesluts i en droppe och faller in i en bestämd punkt.
Nyckeln förs in i nyckelhålet, dörren öppnas med en susning.
Den gyllene nyckeln öppnar. Låser upp sigillet, susningen är vingars sus.
Klangen är alltså ett väsen vilket öppnar och vidgar, en sluten dörr vilken öppnas, vidgar vyn.
Känn en pärla falla in i handen, den fortsätter genom handen, genom, och så kommer den underifrån genom, genom,
Rummets gränser har upphört.
Se bilden av att hoppa studsmatta, en kropp, möter en ”hinna”. Vibrationer uppstår vilka gör att kroppen mjukt studsar upp och ned, vibrationer uppstår vilket gör att kroppen mjukt studsar upp och ned. Ser du detta i ultrarapid är det en böljande rörelse. Denna rörelse kan lätt överföras till vattnets böljande rörelse. Med andra ord öppnar klangen tonrummet, färger tonar fram, meridianerna sätts i rörelse, vattenströmmar, bäckar porlar, sjunger, befriade.
Detta är att stå under vattenfallet och översköljas av vatten, vattnet vandrar ned och upp. Det är att stå i det mjuka sommarregnet och bliva varse att regn faller ned över och stiger upp över, det är att uppleva strömmarna, det är att bli vattentrappan.
Det är att uppgå i rörelsen.
Uppgå i varandra i varande verkan.
Detta är det Örnen gör, den sänder ut klangen i luftrummets hav, klangen söker och finner,
Ser du bilden inom dig av det just beskrivna blir det följande:
Klangen öppnar, vidgar, planetljuset innesluts i en droppe och faller in i en bestämd punkt, nyckeln förs in i nyckelhålet, dörren öppnas med en susning.
Den gyllene nyckeln öppnar. Låser upp sigillet, susningen är vingars sus.
klangen öppnar och vidgar, öppnar tonrummet, varje levande väsen är ett tonrum, genom klangen öppnas detta: färger tonar fram, meridianerna sätts i rörelse, vattenströmmar, bäckar porlar, sjunger, befriade. Det är att uppgå i rörelsen, uppgå i varandra i varande verkan.
Genom ljusrörelsen uppstår värme, värme alstras och väsendet stiger fram. Det är en god bild av hur det mänskliga väsendet stiger fram blir synliggjort.
Klangen är till viss del ett lodande eko, ett ekolod, vilket avkänner varandets väsen.
Klangen öppnar motståndet, motståndet är att söka flyga utan vingar, eller mot luftströmmen. Det är att springa, kraschlanda, springa mot ståndet, fruktståndet och se alla frukterna falla huller om buller i kaos.
Allt detta för att säga;
Vill du veta vad överlämna är, överlämna sig är; se Fågeln flyga.
Jag står i mitten, sluter min vänstra vinge om, sluter min högra vinge om,
Ber om kraft.
Sakta ser jag hjärtat stiga uppåt, ur kroppen, omslutas av vingar.
Upplösas, ser dess kärlek spridas ut, vill säga strö askan i vinden. Ser kärlekens regn vattna den torkade huden, detta regn är röda tårar. Rubiners skimrande guld, knoppar, kronblad vikes ut, sakta ut, i markerna doftar tusende rosor i deras inre strålar Solens ögon, i deras kronblad skimrar daggens silver
kärleken är livet
…
Står i mitten
lägger vänster vinge om
lägger höger vinge om
ber om kraft
Känner
hjärtat stiga uppåt
ur kroppen
omslutas av högre vingar
upplösas
ser dess kärlek spridas ut
vill säga; strö askan i vinden
Kärlekens regn
vattnar
torkad hud
regn; röda tårar
rubiners
skimrande guld
järn
knoppar
kronblad
vikes sakta ut
markerna doftar tusende rosor
i deras mitt strålar leende Solens ögon
i deras kronblad skimrar Måndaggens silver
I ödmjukhet bugar jag mig inför vindarnas svar
I ödmjukhet böjer jag mitt hjärta till en hand
Stjärndiademet strålar i pannan
under bar himmel sitter gestalten
urgröpta skålar, lyfts i väntan
Evigheten omsluter dagars nätters andning, tyst tystnad, nål faller hörbart.
Klang stiger.
Järn faller in i skål.
Gestalten står högst upp på klippans omfång,
Läderremsor tvinnade fästs i rundel, gungar vaggar väntar dagars nätters liv.
Gonggongen gungar vibrerar möter vindfång, landar, ögon möts
De står framför varandra i ögons djup
Gonggonger gungar vaggar möts
Klanger svävar
Spräcker murar
Klangen bär
Hjärtsångers sannhet.
…
Visst är vi nära,visst är alla nära,människan söker urskilja sig,
bli något, någon, någonsmänniskan är i helheten
därmed oändlig,
hon är
ingentingdärmed stjärnorna solarna himlarna planeterna,
vindarna virvlarupplöser tar vidhorisonten böjer sina vackervingar runtDu Är VackerDärigenom Skönhet,vishet värme visdomVar i din skönhetSolen älskar digMånen älskar digStjärnorna dansar med digModer Jord älskar digströr jordstjärnor i dina händer de är himmelskt guld
I ödmjukhet böjer jag mitt hjärta till en hand
Glittrar daggens hägn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar