Grön flaska
ekande tom
avskalad
etikett
kork doftar patina
seglar vida
finner strand
kork
dras
ur
arket är i hamn
hand tyder tecken
…
Dotter denna natt har du levt med solen, med Solens famn,
Du har sett Solens strålar, den runda solkroppen med strålar runt, du såg varptrådar, solens strålar var varptrådar, du såg solven och du såg silvertrådar vävas in, du såg den gyllene väven.
Dotter
Du såg skogen, älskade träd var runt dig, höga befriade befriande, du såg solstrålarna väva runt dem,
Du såg den mörka stigen belysas, du såg smärtans väg, där varje steg bränner smärta.
Du såg tårarnas linje bakom dig,
Glimmande kiselstenar visade den vilken vill dig vägen till dig.
Han lyfte dem en efter en och lade dem i sin ficka, han dolde dem för världen.
Han dolde dig för världen, stenarna skallrade vackerklanger i hans ficka.
Var och en av dessa tårar öppnades för honom, han läste orden och gömde dem.
Han trädde dem på band och bär dem runt sitt hjärta.
Han vet vad han gjort, känner sveket, det äter honom, han sover med öppna ögon ty var gång han sluter dem är du där.
Han lyfte dem en efter en och lade dem i sin ficka, han dolde dem för världen.
Var och en av dessa tårar öppnades för honom, han läste orden och gömde dem.
Han trädde dem på band och bär dem runt sitt hjärta.
Han trädde innehållet på band, bandet skall brista, han innehar icke rätten att uttala de ord vilka är dig givna, menade för dig in i vår vilja.
Du frågar varför, varför denna smärta, varför ger vi dig icke fri,
Det går icke.
Vi säger att bandet skall brista, chimären skall brista, bandet skall brista ty han skall se pärlorna falla ned framför hans steg, han skall höra dem tala, en efter en. Bandet mellan er kan aldrig brista, det är så dotter.
Se livets hav.
Se havet, stranden är där, tömmer vi havet på vatten, ser du klippor och grund, du ser grottor och hålrum, du blickar in och nu då vattnet icke är där är de tomma, ekande tomma, det finns icke ljusets reflexioner, pelarljusens dans eller rörelse är icke där.
Vi har lyft ur växterna och djuren, sörj icke, vi vill visa dig allt det vilket är under havets yta eller i dess famn, havets fötter, det finns gropar, hålor, håligheter, öppningar, kanter, fåror, allt detta finns i jordens händer, låt oss säga i mellanregionen, använd de vackra ord du fann, Fossa Cavum Cavitas Foramen Crista Sulcus, det är mera livfullt och strömmande trots att vi här blickar in i mineralet, det du ser är håligheter, de är bäddar till liv.
Så droppar vatten upp, stiger upp ur marken, sakta fylls havet med sitt ursprung, sakta sipprar vattnet, allt för att icke rasera de undersköna landskapen, sakta fylls tomrummen och i denna djupa tystnad talar klangerna, hjärtats rytm sjunger. Vi uttalar varje växts liv, namn och växten träder in i sitt element, vi andas varje djurs namn och djuren strömmar in i havet.
De andas med gälar, de bär slöjor, havet andas in och ut – ut och in, livet sköljer genom eller ljuset, pelarljusens energier strömmar genom och uppfyller, ty dessa pelarljus reflexioner är åter i havet.
Så ser du åter bilden av Solen du ser denna gyllene väv breda ut sig över, in i havet och nu skimrar hela livshavet.
Alla dessa trådar skimrar tillsammans, är det trådarna vilka skimrar eller är det mellanrummens lyhörda tystnad, det är mellanrummen ty de är blommande pärlljus,
Denna väv vilken du ser är skimrande pärlemor, det är en skål, den blir i havet en lins, en kupad hand, en givande hand och den håller en stor pärla inom sig.
Helhetens pärla, det finns ännu en väv och det är himmelsväven, den lägges över och omsluter livets innehålls mening. Detta är meningen med konvex och konkav, i det ena skeendet är den ena givande och den andra tagande, givande höljande eller vad du ser framför dig. Du ser också att den ena förstorar och den andra förminskar, det är ett vackert pendelslag, vad annat är detta än att vandra ut och in i varandra och balansera.
Den gyllenen väven är alltså skiktvävd.
En gång steg värmen upp ur havet, lämnade den älskades famn, strålade i himlahavet.
De speglar sina ansikten i varandra;
Solen steg upp och så ser du åter bilden av Solen du ser denna gyllene väv breda ut sig över, in i havet och nu skimrar hela livshavet. Solens strålar, den runda solkroppen med strålar runt, du såg varptrådar, solens strålar var varptrådar, du såg solven och du såg silvertrådar vävas in, du såg den gyllene väven. Du ser Solen och Månens Omfamning.
Du har ofta skrivit, snöhänder, snödun, dun, skålar, farkoster seglar,
Du ser snö falla och dess gestalter skifta från vatten, till snö, till stjärnor, till snöstjärnor, till snöblommande stjärnor, till dun, snödun.
Så uppfylls du av stillhetens lugnrörelse och ser snödunen bli Svanen och därifrån, en himmelsfarkost, ett vitt skepp, eller mera en vit eka utan åror. Den har icke någots behov av åror ty Vi ror den.
Livet sitter i denna eka, i Svanens famn, i dunet, du tycker mycket om bilden av dunet, den böjda formen och de ljusgenomskimrande trådarna, du ser Myrtens blommor då du skriver, du ser dunets seglande dalande gest, den totala stillhetens förtroende.
Dunet är en böjd formgest en kupad hand.
I den öppnade handen synes innehållet tydligt för det viljande seendet. Då handen sluts eller en hand kupas över skyles innehållet, det är även bilden av snäckan vilken sluter sig och skyler, döljer pärlan.
Innehållet försvinner icke, det är där.
Människan söker frenetiskt efter det inre, vägen till det inre, är inte det lite dumt, det finns där hela tiden, det visas överallt. Av den enkla anledningen att hon eftersträvar att bli någon någonting avskiljer hon sig från sitt själv, självet är i helheten; du skrev något vackert: gråtande ögon, gråtande ögonen sade, tänk om det bara är min fantasi, jag var tyst en stund,såg, fantasin är verkligheten, drömmen är verkligheten, tankens verklighet då den givits rodret säger: det är bara fantasi... det är detta vilket lever i den falska tryggheten vilken innebär att söka bli någon eller någonting i tron att detta är säkrare än att vara ingen, det vill säga vara samverkande, samlevande i helhetens rörelse, i: Hon vill se i klarnat ljus och hon gör det genom visshetens tillit, hon är i, hon är förbunden med den högsta kärleken, med det högsta tillståndet av kärlek.
Det är verkligen märkligt att människan söker nå in i det inre, till det inre, det är där.
Detta sökande blir en drog många gånger, denna längtan att vända ansiktet inåt. Utforska de områden vilka hon tror är hemligstämplade, det finns inga outforskade hemlighetsstämplade rum, dessa är öppnade händer. Då människan inser detta öppnas dammluckorna.
Låt oss dyka in i livshavet och omslutas av vattnet, låt oss föras djupt ned och se det vi möter där.
Livshavet är stort och många varelser lever där. En del är ljusskygga andra är skygga, i var och en lever skönhet, djupt i det inre. Du vet att allt du möter är visande, förr eller senare dyker det upp i våra samtal. Ibland talar du med ett väsen och så ser du meningen bakom eller i kommande ord.
Du talade idag om denna film gjord av Fellini, du såg den stora svulstiga kvinnan, låt oss kalla henne skökan, hennes bröst är enorma, svällande, hennes ansikte är starkt sminkad och hon är ja, svulstig, en liten man lägger huvudet emellan hennes bröst, han är nära att kvävas. Denna bild ser du ofta i olika sammanhang och din upplevelse av den är sann.
Du ser denna sköka, hennes penninggärning, du ser det vilket sker då förvridna väsen/ord fyller henne. Så ser du det vilket sker då hon fylls med skapande skönhets rörelse väsen/ord. Hon blir förlöst. Mannen då, han synes vara svart, nu sjunker han in och blir hennes hjärta, denna bild är dubbel eller innehar två skikt. Det ena är att mannen sökte dia modersmjölk, andemjölk, han kvävdes nästan. Varför, han kvävdes nästan ty den eget gjorda tanken tog över, det skapande sköna intog en förvriden gest, själen blev förstelnad i kramp, stelnad förvriden rörelse. Genom att hon matades med skönhet av ljusets bärare förlöstes hon och mannen drack eller diade nu sannhetens ljus.
Den andra bilden är den vilken vi sade, hennes hjärta blir genom att hennes väsen fylls med skönhet, förlöst och blir Moderns ömhets hjärta.
Den förstelnade gesten blir kärlekens gest; hjärtvingar vilka nu inifrån omsluter mannen.
Detta var en parantes, låt oss återvända in i vårt hav,
Du fann ett ord du tyckte mycket om; Sepia, det är en oval, samtidigt är det, det så kallade bläck vilket bläckfisken sprutar ut då den anar oråd. Vi har sagt att det finns två poler i allt, vi avser nu att använda Bläckfisken i beskrivandet av något negativt, Bläckfisken vet att vi därmed icke förringar den eller gör den till något ont, den känner vår avsikt och den vet att all vår avsikt är kärlek, ur kärlek.
Vi har nämnt att den gyllene väven är i havet, det finns glimmande ljus i denna, vilka har glömt sitt själv i sin strävan att bli något. De famlar verkligen i blindo och söker fäste. Deras armar blir fler och fler, de omgivande anar inte att dessa väsen har blivit ljusskygga i sitt framhävande av sitt ljus.
Det är så att det icke går att leva så under en lång period, till slut öppnas en spricka och det ljusskygga anas av genomskådande ögon. Nu gör bläckfisken något, den sprutar ut bläck, sepia, den anar oråd, den har tentaklerna inne i många livs väsen, dricker äter av dem, en av tentaklerna har lossnat från fästet, finner ej vägen in i bytet igen, bläckfisken anar oråd och skickar ut en dimridå för att sy ihop sprickan.
Det går icke att sy ihop denna spricka, den silverne tråden skall avslöja lögnen.
Vi vill att du stannar vid de namn du fann, de namnen är vackra och berättar mycket om bläckfisken,
Ammonoidea var den första den sägs vara utdöd. Den har bilden av en spiral, den har bilden av en medsols spiral, det är väl underbart fantastiskt; i begynnelsen var Logos, Sophia.
Se slutet på ordet: idea och se inspirationens ljus, se så dina ord om fantasin. Början av ordet visar Ammon och Ammoniterna. Amon skapelsens gud, bar solskivan skapade ordning i kaos.
Så fann du den tvågälade bläckfisken: Coleoidea, det är ett vackert namn, vi säger ide gives färg, substans. Den nästa är den fyrgälade bläckfisken: Nautiloidea, iden blir en naturlig del med livet, det vill säga den är ett med helheten.
Blir ett med helheten är att samleva, samskapa, medleva, med liv vara i är, då detta tillstånd infinner sig är fantasin och drömmen verklighet, däri lever den högsta moralen:
Hon vill se i klarnat ljus och hon gör det genom visshetens tillit, hon är i, hon är förbunden med den högsta kärleken, med det högsta tillståndet av kärlek.
Det är verkligen märkligt att människan söker nå in i det inre, till det inre, det är där.
Detta sökande blir en drog många gånger, denna längtan att vända ansiktet inåt. Utforska de områden vilka hon tror är hemligstämplade, det finns inga outforskade hemlighetsstämplade rum, dessa är öppnade händer. Då människan inser detta öppnas dammluckorna.
Se livets hav.
Se havet, stranden är där, tömmer vi havet på vatten, ser du klippor och grund, du ser grottor och hålrum, du blickar in och nu då vattnet icke är där är de tomma, ekande tomma, det finns icke ljusets reflexioner, pelarljusens dans eller rörelse är icke där.
Vi har lyft ur växterna och djuren, sörj icke, vi vill visa dig allt det vilket är under havets yta eller i dess famn, havets fötter, det finns gropar, hålor, håligheter, öppningar, kanter, fåror, allt detta finns i jordens händer, låt oss säga i mellanregionen, använd de vackra ord du fann, Fossa Cavum Cavitas Foramen Crista Sulcus, det är mera livfullt och strömmande trots att vi här blickar in i mineralet, det du ser är håligheter, de är bäddar till liv.
Så droppar vatten upp, stiger upp ur marken, sakta fylls havet med sitt ursprung, sakta sipprar vattnet, allt för att icke rasera de undersköna landskapen, sakta fylls tomrummen och i denna djupa tystnad talar klangerna, hjärtats rytm sjunger. Vi uttalar varje växts liv, namn och växten träder in i sitt element, vi andas varje djurs namn och djuren strömmar in i havet.
De andas med gälar, de bär slöjor, havet andas in och ut – ut och in, livet sköljer genom eller ljuset, pelarljusens energier strömmar genom och uppfyller, ty dessa pelarljus reflexioner är åter i havet.
Så ser du åter bilden av Solen du ser denna gyllene väv breda ut sig över, in i havet och nu skimrar hela livshavet.
Alla dessa trådar skimrar tillsammans, är det trådarna vilka skimrar eller är det mellanrummens lyhörda tystnad, det är mellanrummen ty de är blommande pärlljus,
Denna väv vilken du ser är skimrande pärlemor, det är en skål, den blir i havet en lins, en kupad hand, en givande hand och den håller en stor pärla inom sig.
Helhetens pärla, det finns ännu en väv och det är himmelsväven, den lägges över och omsluter livets innehålls mening. Detta är meningen med konvex och konkav, i det ena skeendet är den ena givande och den andra tagande, givande höljande eller vad du ser framför dig. Du ser också att den ena förstorar och den andra förminskar, det är ett vackert pendelslag, vad annat är detta än att vandra ut och in i varandra och balansera.
Detta liv bär ett signum, bär ett sigill ,
Bär en etikett.
Moralen; Etiken är liv och verkan, gärning och hjärta är ett, är ett med helheten,
Någon har insett skönheten i att vara ingen.
Någonting klär av sig stassen och blir ingenting skrudas i den gyllenen vävens vackerskrud.
Etik ett.
Du vaknade med ord denna morgon:
Grön flaska, ekande tom, avskalad etikett.
Flaskan är grön av den enkla orsaken att det är Venus färg den kan lika gärna vara brun åt det roströda och ändå vara hennes färg; kopparskimrande i kärlek. Någon drack ur innehållet, etiken försvann, etiketten skrapades av.
Etiken skrapades av i fylleglömska i rusets glömska glömdes moralens ursprung.
kork doftar patina
Den druckne sitter med korken i hand och doftar patina, känner doften av.
seglar vida, finner strand, kork dras ur
Hur det än är så kastas flaskan i havet, eller havet omfamnar den. Flaskan var urdrucken, dess livs mening är innesluten, korken är åter på plats. Bilden är flaskpost. I flaskan ligger det ett skrivet ark, ett slags livskontrakt, det är meningen vilken inskrevs i ljusminnets sfär, där står meningens tecken, detta kontrakt är icke ett fängsel, det är skönhet. Inget väsen skapar ett så kallat djävulens kontrakt vare sig innan sitt inträde eller under sitt livs vandring. Det kan tyckas vara det i glömskan rus. Att leva i glömskans rus går icke i evighet, det kommer ett tillstånd vilket heter delirium, detta tillstånd yttrar sig på mångahanda vis. Det kommer ett tillstånd vilket kallas för vinsår, det ena tillståndet är förryckt ur, det andra är att det yttre blir sår, förklädnaden faller av, det går icke att fly meningen och meningen är alltid skönhet.
arket är i hamn, hand tyder tecken
Själen vaknar i andens ljus.
Dotter se denna vackra bild.
Människan har mycket bråttom, vill skynda på, ila i rasande fart hit och dit.
Du vet mycket väl att det icke går att lära ett barn att gå med piskan över, det finns vackra ord runt detta med att lära sig att gå;
De orden är tålamod, kärlek, tillit, bekräftelse, vi kan nedteckna ark efter ark.
Det ord vi vill lyfta fram är tålamod, livet måste tåla mod att vänta.
Flaskan är ett livs mening,
Denna mening kastas i havet, flaskan seglar vida omkring, irrar hit och dit kan det tyckas, ändå följer flaskan strömmen, och flaskan finner alltid vägen till stranden till den rätte mottagaren.
Flaskan kan var bilden av den så kallade enskilde individens mening, den kan även var bilden av livsödens gemensamma mening för helhetens mening.
Flaskan blev kastad i den bild vi här ovan gav, i rusets glömska, arket, det vita arket är inom flaskan, korken doftar patina. Patina är här icke att sminka sanningen genom att sminka det nya till att se gammalt ut.
Det är den omvända vägen, korken bär doften av det vilket är, söker minna den druckne om flaskans innehåll, ursprungsviljan.
Det högsta tillståndet av kärlek.
Då den druckne sovit ruset av sig är den i samspråk med sitt själv, etiketten är mycket vacker, den bär bilden av händer omfamnande varandra i kärlek.
ekande tom
avskalad
etikett
kork doftar patina
seglar vida
finner strand
kork
dras
ur
arket är i hamn
hand tyder tecken
…
Dotter denna natt har du levt med solen, med Solens famn,
Du har sett Solens strålar, den runda solkroppen med strålar runt, du såg varptrådar, solens strålar var varptrådar, du såg solven och du såg silvertrådar vävas in, du såg den gyllene väven.
Dotter
Du såg skogen, älskade träd var runt dig, höga befriade befriande, du såg solstrålarna väva runt dem,
Du såg den mörka stigen belysas, du såg smärtans väg, där varje steg bränner smärta.
Du såg tårarnas linje bakom dig,
Glimmande kiselstenar visade den vilken vill dig vägen till dig.
Han lyfte dem en efter en och lade dem i sin ficka, han dolde dem för världen.
Han dolde dig för världen, stenarna skallrade vackerklanger i hans ficka.
Var och en av dessa tårar öppnades för honom, han läste orden och gömde dem.
Han trädde dem på band och bär dem runt sitt hjärta.
Han vet vad han gjort, känner sveket, det äter honom, han sover med öppna ögon ty var gång han sluter dem är du där.
Han lyfte dem en efter en och lade dem i sin ficka, han dolde dem för världen.
Var och en av dessa tårar öppnades för honom, han läste orden och gömde dem.
Han trädde dem på band och bär dem runt sitt hjärta.
Han trädde innehållet på band, bandet skall brista, han innehar icke rätten att uttala de ord vilka är dig givna, menade för dig in i vår vilja.
Du frågar varför, varför denna smärta, varför ger vi dig icke fri,
Det går icke.
Vi säger att bandet skall brista, chimären skall brista, bandet skall brista ty han skall se pärlorna falla ned framför hans steg, han skall höra dem tala, en efter en. Bandet mellan er kan aldrig brista, det är så dotter.
Se livets hav.
Se havet, stranden är där, tömmer vi havet på vatten, ser du klippor och grund, du ser grottor och hålrum, du blickar in och nu då vattnet icke är där är de tomma, ekande tomma, det finns icke ljusets reflexioner, pelarljusens dans eller rörelse är icke där.
Vi har lyft ur växterna och djuren, sörj icke, vi vill visa dig allt det vilket är under havets yta eller i dess famn, havets fötter, det finns gropar, hålor, håligheter, öppningar, kanter, fåror, allt detta finns i jordens händer, låt oss säga i mellanregionen, använd de vackra ord du fann, Fossa Cavum Cavitas Foramen Crista Sulcus, det är mera livfullt och strömmande trots att vi här blickar in i mineralet, det du ser är håligheter, de är bäddar till liv.
Så droppar vatten upp, stiger upp ur marken, sakta fylls havet med sitt ursprung, sakta sipprar vattnet, allt för att icke rasera de undersköna landskapen, sakta fylls tomrummen och i denna djupa tystnad talar klangerna, hjärtats rytm sjunger. Vi uttalar varje växts liv, namn och växten träder in i sitt element, vi andas varje djurs namn och djuren strömmar in i havet.
De andas med gälar, de bär slöjor, havet andas in och ut – ut och in, livet sköljer genom eller ljuset, pelarljusens energier strömmar genom och uppfyller, ty dessa pelarljus reflexioner är åter i havet.
Så ser du åter bilden av Solen du ser denna gyllene väv breda ut sig över, in i havet och nu skimrar hela livshavet.
Alla dessa trådar skimrar tillsammans, är det trådarna vilka skimrar eller är det mellanrummens lyhörda tystnad, det är mellanrummen ty de är blommande pärlljus,
Denna väv vilken du ser är skimrande pärlemor, det är en skål, den blir i havet en lins, en kupad hand, en givande hand och den håller en stor pärla inom sig.
Helhetens pärla, det finns ännu en väv och det är himmelsväven, den lägges över och omsluter livets innehålls mening. Detta är meningen med konvex och konkav, i det ena skeendet är den ena givande och den andra tagande, givande höljande eller vad du ser framför dig. Du ser också att den ena förstorar och den andra förminskar, det är ett vackert pendelslag, vad annat är detta än att vandra ut och in i varandra och balansera.
Den gyllenen väven är alltså skiktvävd.
En gång steg värmen upp ur havet, lämnade den älskades famn, strålade i himlahavet.
De speglar sina ansikten i varandra;
Solen steg upp och så ser du åter bilden av Solen du ser denna gyllene väv breda ut sig över, in i havet och nu skimrar hela livshavet. Solens strålar, den runda solkroppen med strålar runt, du såg varptrådar, solens strålar var varptrådar, du såg solven och du såg silvertrådar vävas in, du såg den gyllene väven. Du ser Solen och Månens Omfamning.
Du har ofta skrivit, snöhänder, snödun, dun, skålar, farkoster seglar,
Du ser snö falla och dess gestalter skifta från vatten, till snö, till stjärnor, till snöstjärnor, till snöblommande stjärnor, till dun, snödun.
Så uppfylls du av stillhetens lugnrörelse och ser snödunen bli Svanen och därifrån, en himmelsfarkost, ett vitt skepp, eller mera en vit eka utan åror. Den har icke någots behov av åror ty Vi ror den.
Livet sitter i denna eka, i Svanens famn, i dunet, du tycker mycket om bilden av dunet, den böjda formen och de ljusgenomskimrande trådarna, du ser Myrtens blommor då du skriver, du ser dunets seglande dalande gest, den totala stillhetens förtroende.
Dunet är en böjd formgest en kupad hand.
I den öppnade handen synes innehållet tydligt för det viljande seendet. Då handen sluts eller en hand kupas över skyles innehållet, det är även bilden av snäckan vilken sluter sig och skyler, döljer pärlan.
Innehållet försvinner icke, det är där.
Människan söker frenetiskt efter det inre, vägen till det inre, är inte det lite dumt, det finns där hela tiden, det visas överallt. Av den enkla anledningen att hon eftersträvar att bli någon någonting avskiljer hon sig från sitt själv, självet är i helheten; du skrev något vackert: gråtande ögon, gråtande ögonen sade, tänk om det bara är min fantasi, jag var tyst en stund,såg, fantasin är verkligheten, drömmen är verkligheten, tankens verklighet då den givits rodret säger: det är bara fantasi... det är detta vilket lever i den falska tryggheten vilken innebär att söka bli någon eller någonting i tron att detta är säkrare än att vara ingen, det vill säga vara samverkande, samlevande i helhetens rörelse, i: Hon vill se i klarnat ljus och hon gör det genom visshetens tillit, hon är i, hon är förbunden med den högsta kärleken, med det högsta tillståndet av kärlek.
Det är verkligen märkligt att människan söker nå in i det inre, till det inre, det är där.
Detta sökande blir en drog många gånger, denna längtan att vända ansiktet inåt. Utforska de områden vilka hon tror är hemligstämplade, det finns inga outforskade hemlighetsstämplade rum, dessa är öppnade händer. Då människan inser detta öppnas dammluckorna.
Låt oss dyka in i livshavet och omslutas av vattnet, låt oss föras djupt ned och se det vi möter där.
Livshavet är stort och många varelser lever där. En del är ljusskygga andra är skygga, i var och en lever skönhet, djupt i det inre. Du vet att allt du möter är visande, förr eller senare dyker det upp i våra samtal. Ibland talar du med ett väsen och så ser du meningen bakom eller i kommande ord.
Du talade idag om denna film gjord av Fellini, du såg den stora svulstiga kvinnan, låt oss kalla henne skökan, hennes bröst är enorma, svällande, hennes ansikte är starkt sminkad och hon är ja, svulstig, en liten man lägger huvudet emellan hennes bröst, han är nära att kvävas. Denna bild ser du ofta i olika sammanhang och din upplevelse av den är sann.
Du ser denna sköka, hennes penninggärning, du ser det vilket sker då förvridna väsen/ord fyller henne. Så ser du det vilket sker då hon fylls med skapande skönhets rörelse väsen/ord. Hon blir förlöst. Mannen då, han synes vara svart, nu sjunker han in och blir hennes hjärta, denna bild är dubbel eller innehar två skikt. Det ena är att mannen sökte dia modersmjölk, andemjölk, han kvävdes nästan. Varför, han kvävdes nästan ty den eget gjorda tanken tog över, det skapande sköna intog en förvriden gest, själen blev förstelnad i kramp, stelnad förvriden rörelse. Genom att hon matades med skönhet av ljusets bärare förlöstes hon och mannen drack eller diade nu sannhetens ljus.
Den andra bilden är den vilken vi sade, hennes hjärta blir genom att hennes väsen fylls med skönhet, förlöst och blir Moderns ömhets hjärta.
Den förstelnade gesten blir kärlekens gest; hjärtvingar vilka nu inifrån omsluter mannen.
Detta var en parantes, låt oss återvända in i vårt hav,
Du fann ett ord du tyckte mycket om; Sepia, det är en oval, samtidigt är det, det så kallade bläck vilket bläckfisken sprutar ut då den anar oråd. Vi har sagt att det finns två poler i allt, vi avser nu att använda Bläckfisken i beskrivandet av något negativt, Bläckfisken vet att vi därmed icke förringar den eller gör den till något ont, den känner vår avsikt och den vet att all vår avsikt är kärlek, ur kärlek.
Vi har nämnt att den gyllene väven är i havet, det finns glimmande ljus i denna, vilka har glömt sitt själv i sin strävan att bli något. De famlar verkligen i blindo och söker fäste. Deras armar blir fler och fler, de omgivande anar inte att dessa väsen har blivit ljusskygga i sitt framhävande av sitt ljus.
Det är så att det icke går att leva så under en lång period, till slut öppnas en spricka och det ljusskygga anas av genomskådande ögon. Nu gör bläckfisken något, den sprutar ut bläck, sepia, den anar oråd, den har tentaklerna inne i många livs väsen, dricker äter av dem, en av tentaklerna har lossnat från fästet, finner ej vägen in i bytet igen, bläckfisken anar oråd och skickar ut en dimridå för att sy ihop sprickan.
Det går icke att sy ihop denna spricka, den silverne tråden skall avslöja lögnen.
Vi vill att du stannar vid de namn du fann, de namnen är vackra och berättar mycket om bläckfisken,
Ammonoidea var den första den sägs vara utdöd. Den har bilden av en spiral, den har bilden av en medsols spiral, det är väl underbart fantastiskt; i begynnelsen var Logos, Sophia.
Se slutet på ordet: idea och se inspirationens ljus, se så dina ord om fantasin. Början av ordet visar Ammon och Ammoniterna. Amon skapelsens gud, bar solskivan skapade ordning i kaos.
Så fann du den tvågälade bläckfisken: Coleoidea, det är ett vackert namn, vi säger ide gives färg, substans. Den nästa är den fyrgälade bläckfisken: Nautiloidea, iden blir en naturlig del med livet, det vill säga den är ett med helheten.
Blir ett med helheten är att samleva, samskapa, medleva, med liv vara i är, då detta tillstånd infinner sig är fantasin och drömmen verklighet, däri lever den högsta moralen:
Hon vill se i klarnat ljus och hon gör det genom visshetens tillit, hon är i, hon är förbunden med den högsta kärleken, med det högsta tillståndet av kärlek.
Det är verkligen märkligt att människan söker nå in i det inre, till det inre, det är där.
Detta sökande blir en drog många gånger, denna längtan att vända ansiktet inåt. Utforska de områden vilka hon tror är hemligstämplade, det finns inga outforskade hemlighetsstämplade rum, dessa är öppnade händer. Då människan inser detta öppnas dammluckorna.
Se livets hav.
Se havet, stranden är där, tömmer vi havet på vatten, ser du klippor och grund, du ser grottor och hålrum, du blickar in och nu då vattnet icke är där är de tomma, ekande tomma, det finns icke ljusets reflexioner, pelarljusens dans eller rörelse är icke där.
Vi har lyft ur växterna och djuren, sörj icke, vi vill visa dig allt det vilket är under havets yta eller i dess famn, havets fötter, det finns gropar, hålor, håligheter, öppningar, kanter, fåror, allt detta finns i jordens händer, låt oss säga i mellanregionen, använd de vackra ord du fann, Fossa Cavum Cavitas Foramen Crista Sulcus, det är mera livfullt och strömmande trots att vi här blickar in i mineralet, det du ser är håligheter, de är bäddar till liv.
Så droppar vatten upp, stiger upp ur marken, sakta fylls havet med sitt ursprung, sakta sipprar vattnet, allt för att icke rasera de undersköna landskapen, sakta fylls tomrummen och i denna djupa tystnad talar klangerna, hjärtats rytm sjunger. Vi uttalar varje växts liv, namn och växten träder in i sitt element, vi andas varje djurs namn och djuren strömmar in i havet.
De andas med gälar, de bär slöjor, havet andas in och ut – ut och in, livet sköljer genom eller ljuset, pelarljusens energier strömmar genom och uppfyller, ty dessa pelarljus reflexioner är åter i havet.
Så ser du åter bilden av Solen du ser denna gyllene väv breda ut sig över, in i havet och nu skimrar hela livshavet.
Alla dessa trådar skimrar tillsammans, är det trådarna vilka skimrar eller är det mellanrummens lyhörda tystnad, det är mellanrummen ty de är blommande pärlljus,
Denna väv vilken du ser är skimrande pärlemor, det är en skål, den blir i havet en lins, en kupad hand, en givande hand och den håller en stor pärla inom sig.
Helhetens pärla, det finns ännu en väv och det är himmelsväven, den lägges över och omsluter livets innehålls mening. Detta är meningen med konvex och konkav, i det ena skeendet är den ena givande och den andra tagande, givande höljande eller vad du ser framför dig. Du ser också att den ena förstorar och den andra förminskar, det är ett vackert pendelslag, vad annat är detta än att vandra ut och in i varandra och balansera.
Detta liv bär ett signum, bär ett sigill ,
Bär en etikett.
Moralen; Etiken är liv och verkan, gärning och hjärta är ett, är ett med helheten,
Någon har insett skönheten i att vara ingen.
Någonting klär av sig stassen och blir ingenting skrudas i den gyllenen vävens vackerskrud.
Etik ett.
Du vaknade med ord denna morgon:
Grön flaska, ekande tom, avskalad etikett.
Flaskan är grön av den enkla orsaken att det är Venus färg den kan lika gärna vara brun åt det roströda och ändå vara hennes färg; kopparskimrande i kärlek. Någon drack ur innehållet, etiken försvann, etiketten skrapades av.
Etiken skrapades av i fylleglömska i rusets glömska glömdes moralens ursprung.
kork doftar patina
Den druckne sitter med korken i hand och doftar patina, känner doften av.
seglar vida, finner strand, kork dras ur
Hur det än är så kastas flaskan i havet, eller havet omfamnar den. Flaskan var urdrucken, dess livs mening är innesluten, korken är åter på plats. Bilden är flaskpost. I flaskan ligger det ett skrivet ark, ett slags livskontrakt, det är meningen vilken inskrevs i ljusminnets sfär, där står meningens tecken, detta kontrakt är icke ett fängsel, det är skönhet. Inget väsen skapar ett så kallat djävulens kontrakt vare sig innan sitt inträde eller under sitt livs vandring. Det kan tyckas vara det i glömskan rus. Att leva i glömskans rus går icke i evighet, det kommer ett tillstånd vilket heter delirium, detta tillstånd yttrar sig på mångahanda vis. Det kommer ett tillstånd vilket kallas för vinsår, det ena tillståndet är förryckt ur, det andra är att det yttre blir sår, förklädnaden faller av, det går icke att fly meningen och meningen är alltid skönhet.
arket är i hamn, hand tyder tecken
Själen vaknar i andens ljus.
Dotter se denna vackra bild.
Människan har mycket bråttom, vill skynda på, ila i rasande fart hit och dit.
Du vet mycket väl att det icke går att lära ett barn att gå med piskan över, det finns vackra ord runt detta med att lära sig att gå;
De orden är tålamod, kärlek, tillit, bekräftelse, vi kan nedteckna ark efter ark.
Det ord vi vill lyfta fram är tålamod, livet måste tåla mod att vänta.
Flaskan är ett livs mening,
Denna mening kastas i havet, flaskan seglar vida omkring, irrar hit och dit kan det tyckas, ändå följer flaskan strömmen, och flaskan finner alltid vägen till stranden till den rätte mottagaren.
Flaskan kan var bilden av den så kallade enskilde individens mening, den kan även var bilden av livsödens gemensamma mening för helhetens mening.
Flaskan blev kastad i den bild vi här ovan gav, i rusets glömska, arket, det vita arket är inom flaskan, korken doftar patina. Patina är här icke att sminka sanningen genom att sminka det nya till att se gammalt ut.
Det är den omvända vägen, korken bär doften av det vilket är, söker minna den druckne om flaskans innehåll, ursprungsviljan.
Det högsta tillståndet av kärlek.
Då den druckne sovit ruset av sig är den i samspråk med sitt själv, etiketten är mycket vacker, den bär bilden av händer omfamnande varandra i kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar