23 mars

Den nakna sanningen är den vitklädda sanningen, är bruden i vit slöja med myrtenkronan runt om,
Den vita slöjan är lyftad ur det svarta.
Ur det svarta vilket är fyllt med alla möjligheter.
Det nyfödda barnet är icke grällt färgstrålande, mera skimrande, likt insidan av musslan däri pärlan vilade.
De skimrande färgerna är begjutna med en tunn hinna, ja, låt oss säga grädde. Det finns ett uttryck vilket säger att grädde lindar sig likt bomull runt magen. Detta uttryck visar på att grädde ger fetma, ändra litegrann på uttrycket och säg att grädden lindar sig likt bomull i magen. Då inser du med ens vari denna tunna hinna är. Det finns dragerade naturgodis, de är överdragna med en tunn hinna av yoghurt vilket också det balanserar magen.
Denna hinna, denna gräddhinna vi här talar om och runt är; följsam och mjuk.
Den lindar sig runt det inre i magen. Magen är bilden av det vilket tar emot näringen och sönderdelar den. För att intrycken inte skall bli för starka finns denna hinna. Därigenom skimrar barnet med milda ögon. Med pärlemorskimrande färger. Barnet tar steg vidare in i livet och denna hinna blir svagare, till slut står barnet där med sina färger och lyser.

Det är stora bilder, vackra bilder du ser och söker fånga.
Denna natt såg du:
Dag och Dagia,
Norna och Nornia

Stigen flammar upp
glödande eldgata ligger framför stegen
visshetens tillit bär genom
Norna steg ur lyfte slag efter slag av hudremsa efter hudremsa
Dimman skingrades hon steg in i vattnet, dimman slöts om
vattenångans slöjor steg upp vattnets händer lyfte skålar
hon känner strömmarna följa linjernas mening
skölja smärtan av dimman skingras
hon förs upp ur

Norna vandrar in i av daggdroppar kyssta ängder
iklädd mantel spunnen av silvertrådars ljus
hon vandrar till ålderträdet
faller ned på knä
ber om tillgift
i monaden har hon
tvagat
sig ren

Trädet talar, varligt plockar hon frukterna av
lägger dem i flätad vidjekorg
från bältet tar hon
ornamenterad kniv
sätter sig under
ålderträdet

hon lyfter en frukt ur, ser den
kupar händerna länge runt,
känner lukten av,
med kniven skalar
hon frukten varligt
skalet ringlar
av

Orden framstår klara

hon lyfter en frukt ur, ser den
kupar händerna länge runt
känner lukten av
med kniven skalar
hon frukten varligt
skalet ringlar
av

Glödelden stiger ur jordens händer in i stenarnas ring

hon lyfter en frukt ur, ser den
kupar händerna länge runt
känner lukten av
med kniven skalar
hon frukten varligt
skalet ringlar
av

Järngrytan står i eldens famn

hon lyfter en frukt ur, ser den
kupar händerna länge runt
känner lukten av
med kniven skalar
hon frukten varligt
skalet ringlar
av

hon håller lång stav i handen rör vid grytans innehåll
sju frukter ligger däri
ser bilder stiga

Hon ser ordens väsens liv

Norna faller in i sömn
dansar i av daggdroppar kyssta ängder
…

Du såg Nornia ta emot intryck, de var pärlor, små pärlor, hon trädde dem på band, eller hon stoppade dem i ett rör. Det väsentliga är att hon såg dem och lyssnade till dem, hon såg var deras hemvist är.
Nornia är bilden av Norna vilket då avser Nornorna, de är ödets gudinnor och de sitter under det vackra livets träd.
Nornia är deras samklang, låt oss säga bilden av deras dotter.
Hon tar emot orden och hon lägger dem i röret, dessa pärlor är ord och deras gestalter vandrar in i dagen. Du såg henne vika ut kronbladen, de liknade mest tunna trådar, hon vek varsamt ut dem i deras vandrings riktningar.
Dagia vandrade in i dagen.
Dag i a är en dag i bejakande gest.
I bejakande rörelse.

Det du också såg och kände var denna eldgata, eller glödgata, lågorna flammade upp från till synes intet, lade sig ned eller sänkte sig ned. Detta är bilden av den bugande gesten, lågorna bugade sig inför visshetens tillit, därigenom kunde stegen vandra genom glödbädden.
Fötterna blev icke brända däremot smutsen under dem, valvens djup klarnade.

Drömmens liv blev dag.

I aftonen glöder himlen, himlarna, inte glöder, de flammar verkligen, omsluter dagen.
Lägger den i livshavet och nu sorteras intrycken, pärlorna, ordens gestalter visas de sanna vägarna.
De känner sin tillhörighet och följer sångens strömmar.
Så glöder himlen och drömmen är i dagen.
Detta är en mycket kort bild av det du vet är stort.

I furornas höga salar, insvept i månsilver,
sover skogstjärnen, i tystnads skönhet,
ögon blickar in i dess djup
söker söker
svar

Silverne stjärnor faller i
Vita lågor stiger ur
Solguldet omfamnar dess yta

Bedjande droppe faller däri
berör klarnat djup
ringar klingar

Barnet sträcker ut armarna, händers ljus fram till;
jag är den du söker och alltid har sökt

Silverne stjärnor faller i
Vita lågor stiger ur
Solguldet omfamnar

Ögon känner livet strömma
I ödmjukhet bugar sig själen inför sitt själv.


I furornas höga salar, insvept i månsilver, sover skogstjärnen, i tystnads skönhet,
ögon blickar in i dess djup, söker – söker svar
Du undrar ibland över denna ständigt återkommande skogstjärn, visst är den vacker, själens spegel. De höga furorna befriar andningens ljus.
I det ljuset kan svaren sökas.

Silverne stjärnor faller i Vita lågor stiger ur Solguldet omfamnar dess yta
Du såg silverne stjärnor falla in i skogstjärnen, smälta samman med den, dessa stjärnor var snöstjärnor, vilka bar stjärnor inom sitt hölje. Deras visdom uppfyllde mörkret, vita lågor steg upp ur sjön, därigenom omfamnades skogstjärnen av Solens guld.
Reningen var och helandet kunde ske.
Du fann dessa ord så vackra och talande, bakom dina ögonlock rann tårar, hjärttårar.

Bedjande droppe faller däri, berör klarnat djup, ringar klingar
Då stegen är tunga, är det gott att se denna bild, se hur droppen omsluter tyngden och faller in i själens spegel, andningens ljus är befriat, därigenom hörs de klarnade djupens gemensamma sång, Se droppen falla, tusende droppar dansar runt ringar bildas, blir fler och fler.

Barnet sträcker ut armarna, händers ljus fram till; Jag är den du söker och alltid har sökt
Vid denna strof stannade du, ty du såg barnets armar vara ringen, ringarna, så är det , men hur uttrycka denna skönhet.
Det är att se ringarnas skönhets klanger och i mitten se ansiktet av barnets milda visdoms blick, du vänder ansiktet till och ansiktet vänds till dig,
De känner igen varandra ty de är i varandra.

Silverne stjärnor faller i Vita lågor stiger ur Solguldet omfamnar
Se åter skönheten, nu är ytan öppnad och därigenom är helheten verkande.

Ögon känner livet strömma
I ödmjukhet bugar sig själen inför sitt själv.
Orden talar i sitt själv.
Så når vi fram till:
Dag – Dagia
Norna – Nornia
Eldgata.
Visst kan det tyckas vara en ordlek, det är icke det, du ser mängder av bilder under skrivandet, du ser dagen och du ser även bejakelsen i dagen.
Du ser även en Dahlia; du ser dess lökar, du ser stjälken och du ser de fingerlika bladen och du ser dess runda pärlknopp öppnas och tusende kronblad ligga sida vid sida, ring invid ring. Du ser denna blommas ofta starka och klara färger och du vet att då den blommat klart, måste löken grävas upp och förvaras i goda händers värme. Den mäktar icke att kvarstå i det yttres kyla, den har behov av varma händer. Det har allt liv, vissa väsen är dock extremt känsliga, dessa strålar mycket klart.
Så ser du ännu en av dessa skira dansöser,
Daglilja; du ser den växa i din trädgård, förundras över att den orkar växa där, du vet att dess lök är där, du ser de gracila bladen, vad kallade du dem, värjor, det är en god bild, du ser stjälken och ser kalkarna, dessa blommar en varje dag, ja inte en, flera av kalkarna blommar tillsammans i en dags famn.
Dessa är till det yttre spröda väsen, känsliga väsen, extremt känsliga, de har en stark livsvilja, den har behov av varma händer. Det har allt liv, vissa väsen är dock extremt känsliga, dessa strålar mycket klart.
Slutligen ser du det enkla dag i a, du skriver gärna daglia och det går även det bra. Se bokstaven l där i mitten. Det finns en rörelse vilken kan liknas vid att skala skalen av löken, det är en god bild då vi nu talat runt lökar och deras vackerblommor. Rörelsen har en harmonisk läkande verkan, befriar själen ifrån tyngden,
Rörelsen kan liknas vid att stå i vatten, böja sig ned, kupa händerna runt vattnet och varsamt låta vattnet skölja över.
Det blir verkligen att vara bejakande i dagen.

Stigen flammar upp, glödande eldgata ligger framför stegen, visshetens tillit bär genom
Norna steg ur lyfte slag efter slag av hudremsa efter hudremsa
Vi har redan talat runt denna bild, det är så att denna flammande gata eller väg även är smärtans väg, minnena flammar upp, genom att möta dem, se deras verklighet, sänks eller sjunker lågorna ned, överjaget har därvid tagit över rodret, det viskar med kärlek tillit i visshet.
Därigenom lever icke rädslan, stegen blir modsteg att se framåt och veta vad bakåt verkligen är, det är icke att kvarstå i vilket vi många gånger sagt. Hon stiger ur elden och hon lyfter remsa efter remsa av, hon befriar huden ifrån smärtminnena.

Dimman skingrades hon steg in i vattnet, dimman slöts om, vattenångans slöjor steg upp, vattnets händer lyfte skålar,
Du såg henne nedstiga i vattnet, hon känner närhet och omges av nymfer vilka varsamt lyfter vatten över henne, Hela tiden ser du vattnets ångor, du kommer inte helt överens med dig själv huruvida du skall skriva ånga eller dimma. Det är egentligen icke väsentligt, denna ånga eller dimma är vit, ändå silverskimrande blå. Det är icke slöjor du ser, det är moln runt henne, hon är omgiven av mjuka moln, vattenånga ja, droppljus, millimetersdroppljus, klingande klanger hälls varsamt över henne.

hon känner strömmarna följa linjernas mening, skölja smärtan av dimman skingras, hon förs upp ur
för första gången upplever hon sin kropp, hon upplever dess menings vandring, hon bejakar denna vandring och därigenom sköljs smärtan av. då detta sker förs hon upp ur, vad förs hon upp ur; hon förs upp ur skuldens vatten, det är icke längre skuld vilken ror.

Norna vandrar in i av daggdroppar kyssta ängder, iklädd mantel spunnen av silvertrådars ljus, hon vandrar till ålderträdet, faller ned på knä, ber om tillgift
Hon upplever och är i sin kropp, daggens droppar är runt henne och hon bär nu Månmoderns insignium.

i monaden har hon tvagat sig ren
du undrade över detta ord, du såg först en månad, sedan såg du en mognad och visst är det så till viss del, det vi avser är, två delar blir en, helheten eller det högsta tillståndet av kärlek.

Trädet talar, varligt plockar hon frukterna av, lägger dem i flätad vidjekorg, från bältet tar hon ornamenterad kniv sätter sig under ålderträdet
Livets träd susar sånger, berättar talar visar, frukter växer fram, trädet håller dem en och en i sina kupade händer, de lyfts fram till henne och hon plockar frukterna av sitt liv. Hon ser de goda frukterna. Hon har en kniv med sig given av de godas vilja, den är ornamenterad, det vill säga, den har sigill, detta sigill är individens, den gudomliga personlighetens insignia, endast hon är tillåten att varsamt skala av skalet, endast hon känner sin mognad i enlighet med monadens vilja. Då ringlar sig skalet av, ringlar sig av eller detta kan ses vara bladen vilka ringlar sig i spiral medsols runt stjälken.
Ser du, hon gör sig ingen brådska ty hon samspråkar i hela detta skeende med sitt själv vilket är förbundet med den högsta kärleken, med det högsta tillståndet av kärlek.
hon lyfter en frukt ur, ser den, kupar händerna länge runt, känner lukten av, med kniven skalar hon frukten varligt skalet ringlar av

Orden framstår klara
Därigenom klarnar ytan och hon ser, detta är egentligen bilden av skogstjärnen.
Vi väljer att upprepa hennes händers göranden, det kan icke nog ofta tillsägas, gören eder icke brådska.
hon lyfter en frukt ur, ser den kupar händerna länge runt känner lukten av med kniven skalar hon frukten varligt skalet ringlar av

Glödelden stiger ur jordens händer in i stenarnas ring
Dessa ord visar er den inre glödens värme, minns orden runt hjärtat.
hon lyfter en frukt ur, ser den kupar händerna länge runt känner lukten av med kniven skalar hon frukten varligt skalet ringlar av

Järngrytan står i eldens famn
Det enda lilla vi vill säga är att järn är en mäktig blodsmetall, samvetets röst klingar i smedjan.
hon lyfter en frukt ur, ser den kupar händerna länge runt känner lukten av med kniven skalar hon frukten varligt skalet ringlar av

hon håller lång stav i handen rör vid grytans innehåll sju frukter ligger däri ser bilder stiga
Tre gånger klingade gärningen, de tre första åren, nu står hon där och rör vid sitt själv, hon är hänvisad till sitt själv, den första sjuårsvandringen är över, sju frukter är däri, det tillstånd hon nu befinner sig i är det nioåriga barnet upplevelse. Hon känner sig helt ensam i framåtblicken, hon ser bakåt och frågar dig; var dina ord sanna. Hon vill se i klarnat ljus och hon gör det genom visshetens tillit, hon är i, hon är förbunden med den högsta kärleken, med det högsta tillståndet av kärlek.
hon inser med full klarhet att varje uttalat ord är ett liv, ett väsen.
Dotter, sluta räkna, du behöver icke bekräfta orden enligt vetenskapliga teorier, tre plus sju blir inte nio hur du än vänder siffrorna, vi visar dig de tre första årens klanger, gå tala tänka, vi visar dig den första sjuårsperioden, den sunda viljans skolning, viljan till liv. Det gives en andningspaus ett andrum och sedan infinner sig nioårsåldern, även om denna befinner sig inom den andra sjuårsperioden vilken är känslans rörelse.

Hon ser ordens väsens liv
De bilder vilka stiger fram ur grytan är frukterna av, hon blickar in i och ser deras sanna väsen, därigenom;
Norna faller in i sömn dansar i av daggdroppar kyssta ängder
Hon faller i sömn, den vakna sömnen, hon är nu fullt medveten och närvarande, hon är i dagen med nattens klarhet, fri ifrån yttre betingelsers dogmatiska dömande tänkande, hon är daggdropparnas ljus.
…
ellips

ljustrådar i jord


urform


stjälkens fingerblad
viras runt


boll
öppnas

tusende kronblad ligga sida vid sida

droppljus i

ring i ring


blommande klara färger


i goda händers värme
…

Han

den vackre står vid
klipphängets
spets

tynande dagsljus letar sig fram

han
den vackre
känner klippan vaja

Solen faller ned över
förbränner
yttre
klädnad

med endast ett höftskynke står han
stilla

armarna är utsträckta öppnade händerna andas

lyssnande

ur djupet höres sången
stiga


svag bris letar sig in i
det utslagna hårets linjer

vidrörs

ovanför den lodräta klippväggen
ritar skymningen ett knivskarpt streck

skriver

han
den vackra formar händerna runt munnen

öppnar strupen

blir ett med vindarnas sång

vemods ljus söker vägar

han
den vackre breder ut vingarna

vemods ljus söker vägar
söker ekosvar

fåglars bröst vibrerar

en av dem skänker honom sin skrud