10 mars

Hans händer
lyfter ögonen ur,
ser döda träd, klädda med sönderslitna blå röda tygremsor,
smärtans kniv vrider om,
ansiktet är rent, hans långa hår böljar med vinden, han dansar, virvlar, trumman vilar i armfamnen, han håller cederträklubban i handen, för den mot trummans hud, han följer rytmen, dansar, vildare virvlar upp jorddamm, sandkorn skymtar,
ser döda träd klädda med sönderslitna blå röda tygremsor
smärtans kniv vrider om, öppnar hans bröst
rytmen viner in i vindarna, han ser öknens hav, trädens blad faller sand, linjerna vågar sanden, skogens liv vandrar in.
Örnvingar sveper om.

Hon bär en pärlbeströdd sjal, runt huvudets ringlande lockar, ögonen tindrar glädjens ljus, hennes klädnad blå röd virvlar danssteg, följer den mjuka smidiga kroppen, cymbaler klingar, hon nynnar kärlek, rosenbladsvingar dansar runt henne,
den mörke rövaren ser henne, fångar henne, äter henne,
lämnar henne törstande att dö, med blicken över henne.

På den andra sidan, hör han hennes skri, hennes sorgevemod, han böjer sig ned, finner sand under jorden, lyfter den kastar den till henne, ber den; bli vatten, vindarna bär den, han dricker sanden, ser henne dricka dess vatten, finna kraft att sträcka handen till hans kärlek. rövaren söker åter ta hennes kropp,
på den andra sidan lyfter han bågen, lägger pilen an, pilen virvlar snurrande luftströmmar, genom drömväggen, genomborrar deras hjärtan, de smälter samman.
hon är fri, andekvinnan svävar rörelse runt, själen svarar, är dansande rosenbladsvingar, ögonen tindrar glädjens ljus, ur hennes mun strömmar pärlor,
kroppen faller in i sanden

Örnvingar sveper om, giver honom två fjädrar,
på andra sidan ekar hans skri, vindarna bär honom över.
han lägger sig i sanden, med örnens fjädrar i varje hand, vänster vinge, höger vinge, hjärtat andas i mitten, ber henne stiga upp, ber jorden, giva henne liv, han känner hennes händer, smeka honom nära, han ser eldens dansare, i grottornas djupa valv, blå röda lågor omfamnar, blir långa violetta böljande mantlar, vattenströmmar porlar, springer fram röken stiger, ljuspelaren stiger, sanden sugs in är guldstoff och silverstoff i varandra.
Örnvingar sveper om, skarp är blicken, finner,
i stilla leende sitter den gamle, med bara skuldror, rynkad uråldrig hud, leende ögon och leende ljus, hans klädnad är enkel, kroppen bär enkelvävnads tyg, lindad runt i mjuka veck, av orangeljus.
Han nynnar, sitter helt stilla, rör händerna, in i vindarnas andning, lyssnar, följer, ler kärlek, lyfter sanden, löser upp, jordströmmar, luftströmmar, vattenströmmar vandrar, ljuspelaren stiger, sanden sugs in, är guldstoff och silverstoff i varandra, i stilla leende för han deras händer samman binder blommande girlang runt

I natthimlens mörker tändas tusende stjärnor upp, jungfrur dansar, leder dem in i månsjön, lyfter vatten över,
deras händer är sammanbundna, de skrudas i rena vita klädnader, hon i rödskimrnade vita, han i blåskimrande vita, hans hår skrudas med två fjädrar av guld, i hennes hår flätas silverne pälblommors ljus in, slöjan läggs över hennes ansikte, måndalen andas silver och guld, de förs till de två äldsteträdens bågar, där väntar den gamle med bara skuldror, rynkad uråldrig hud, leende ögon och leende ljus, hans klädnad är enkel, kroppen bär enkelvävnads tyg, lindad runt i mjuka veck, av orangeljus, han håller indigostaven, lindar ännu två blommande girlanger runt deras händer, tre äro deras band, han lyfter staven bekräftar deras bud.
Örnen sveper om visar dem vägen.
…

- ringarna kan icke hållas flytande, strömmande i evig väntan. De förs då åter in i oändlighetens kärnas vilja, Nya förutsättningar skapas till menings vilja.
Ett liv blickar in i det ni kallar jorden, ser det inom citationstecken från ovan.
Vad ser själen, den ser den vackra bilden du skrev till en kvinna:
vackerord är,
Plötsligt ser jag skogstjärnen, dess yta öppnas och visar det sanna livets skönhet
så långt bort från mänskliga maskerader, kanske - "då klockan slår tolv" - att oasorden blir liv - låt oss hoppas.
De orden är livsnödvändiga behov - de är nakna, orden målar så många vackra bilder, eller är det orden, orden är livet runt oss, alla vackra ord och bilder finns i universums hjärta, därmed inom våra, vi lyfter händerna och tar emot, målar dem. vävens helhet lever i skönhet - skapar skönhet, genom skapande skönhet föds skönhet blir verklig synliggjord
Det är kärlekens verkande bud.
Se svandun seglar mjuka lätta, svandunshänders han; ser du den bär en pärla i sin hand ,ser du den öppnas, ser du vattnets slöjdans vattensvansvinge smeker er med livsljus.
snödansarna väver vitslöjor gnistrande mjuka, böljande sånger stiger in i markens händer
Öppnar stjärnsångernas ljus.
Marken är underskönt oändlig vacker, människan suckar och längtar, vad suckar hon för,
snön är till synes kyla, den är icke så, i det inre strålar den överlevnadens värme, i det yttre skänker den strålande ljus till trötta ögon. Hur det nu är så sjunger den vackra tystsånger, frys inte, snön är inte kyla, till det yttre är den begreppet kyla, i det inre är den ger den innerlig överlevnads värme, med öppnade händer skänker den gnisterljus in i trötta ögon, drick min själ drick ljus
Vad är rotystare, ger vacker tystro, snön, snödun - svandun – seglatser – handskålar lyfter jag, fyller dem med tinderljus, ber det att sjunga mitt hjärtas innerliga tack till dig,
dagen är skönhet, visar stillhet.
stillhetsro
tystkronor
lägges runt trädens huvuden
mantlar ljusa böljar solkaskadsminnen
rötterna stiger ur
de susar dansande steg
stenar öppnas
vingar
fjärilsljus
väver hennes skrud
snödun
svandun faller
stiger
handskålar lyfts
tar emot tinderljus
flödessånger
ljudar

din själs ande målar skönhet, skönheten skapar skönhet till Liv;
en gång i den mänskliga tidens begynnelse blickade barnet in i paradiset, jordens boll,
barnet såg ljusväsen i kärlek svinga bollen mellan sig, vaggade paradisets sömn det lilla barnet längtade: berätta för Fader Sol för Moder Måne om de höga visa, ljusets folk
vindandarna susade sånger
eldandarna dansade värme
snödansarna vävde vita ljusslöjor
De vackra höjde händernas skålar lät barnet dricka vattnet, vattenandarna fyllde hennes själ med bilder.
Fader och Moder låt mig vandra in i era hjärtans paradis,
De Goda log, vävde barnets ljusminne lade det i regnbågsfolkets vård.
Den lilla flickans ögon slöts till drömsömn hon bars genom regnbågens strömmande vatten in i paradisets famn, flickan vandrar med jordens strömmar,
de ljusa svingar vackerbollen, det lilla barnet minns ser ljusväsen i kärlek svinga bollen mellan sig, vaggar paradisets sömn,
hon hör träden susa minns vindarnas sång vänder ansiktet till och känner vattnets sötma sälta.
Hon målar skönhet in i människors själars dröm.
Ett liv blickar in i det ni kallar jorden, ser det inom citationstecken från ovan.
Vad ser själen, den ser den vackra bilden, Vackerorden – oasorden, paradisorden.
Det är det kosmiska äpplet, bollen, cirkeln, fylld med vishets visdom. de ljusa svingar vackerbollen, det lilla barnet minns, ser ljusväsen i kärlek svinga bollen mellan sig, vaggar paradisets sömn,
Den är där, se så åter själen, en ”boll” vilken tar ett skutt in i livets hav.
Ja, det var en ny bild, ringar bildas, en boll till tar ett skutt, ringar bildas, de strömmar i varandra.
Varje denna boll har en färgklang.
Vem kastar bollen, spelar det någon roll, ingen kastar den, inte kastar.
Bollen vilar i handens skål, handen visar, bollen följer vägen, stannar vid digitus medius (långfingret), blickar mot pekfingret, digitus index/ digitus demonstratorius(pekfingret), och digitus anularis (ringfingret), bollen darrar, hoppar följer andningsljuset och omfamnas av livet, handen vänds vakande över.

Många glittrande ljus finns, frestande ljus, lockande ljus. En del viskar högre: kom, ler bakom slutna ögonlock. Den så kallade godtrogna vänder sitt ansikte dit, den godtrogne vänder sitt ansikte dit ty den är god trogen, Gud trogen. I denna värld finns inget annat att vara trogen till än godheten.
I den godtrognes värld göms inget – inget göms aldrig i den godtrognes värld.
Den godtrogne älskar sanningen, den gudomliga sanningen, sannheten. Sanningens Sannhet.
Denna själ vet det du så ofta skriver i dessa dagar: i universum lever alla ord, de är redan skrivna, målade… då vi skriver skönhet skapas skönhet till liv – skönhetens liv skaps därigenom.

Bollen faller i vattnet, droppen, stenen, ringarna är fullföljandet av meningen. Då två själar, i detta fall man och kvinna förs samman, ” där ovanifrån”, lever deras vingar böljande i varandra, ”i universum böljar kärlekens trådar” – kärlekens livsljus böljar.
Då den ena nu ser ett mer intressant glitterljus, sviker denna ursprungets vilja,
Meningen, behovet av dessas mening behöver uppfyllas inom ett visst skeende.
Ringarna kan icke hållas flytande, strömmande i evig väntan. De förs då åter in i oändlighetens kärnas vilja, Nya förutsättningar skapas till menings vilja.

Ser du dotter,
Det vilket alltet, helheten har behov av måste uppfyllas. Vi kan dock icke sträcka in en hand i jordsfären och lyfta er hit och dit i håret, ni är icke sådana schackpjäser, även om ni stundtals vill föreställa er detta faktum för att i efterförloppet beklaga er över vår elakhet. Ni är icke schackpjäser, ni måste medviljande medverka; Minns att vi alltid gör det vilket är bäst för helheten och därmed till delarnas bästa.
Minns att allt är början icke slut.
Se dina vackra ord: Marken är underskönt oändlig vacker, människan suckar och längtar, vad suckar hon för.

Dotter,
Allt detta lever i bilden av fiskaren, visst kan vi orda skönhet och förklaringens ljus i varje strof, men varför dissekera denna skönhets liv.
Sjöns yta

blank
stilla

han sitter i den runda stenens hand

han ler

ser linan löpa ut

han ler

han ser flötet guppa upp och ned
ned och upp

han ser

han ler

aftonsången vandrar in

han lyfter spöt

vindils värme berör

han ser sjöns yta röras

han ler

han fiskar utan krok
han fiskar ej för fångst
han fiskar för att se sjön röras

Brevsvar till en vän:
Tystnaden är det vackraste språket,
Vill gärna benämna det vitspråket,
Ur det stiger sannheten vilken är änglavingarna inom oss.
Deras ljus är nu inom oss våra armar våra händer är ”förlängningen” utförare av den gudomliga viljans skönhet och vilja.

Vandrade in i din ”sista” bild inatt, Paradiset Jorden.
Lyfter Vi ordet Jorden till vingar blir det paradiset, det sker då vi inser vidden av Paradiset, årstiderna berättar Paradisets sånger.

Ja, de sjus skuggor ondgör sig över myckna ting, inom dem ler deras själv med kärlek och lyfter fram de sju dödssyndernas verkliga liv, sitt själv – högmod till exempel, är högt mod att vandra ljusets väg.
Skuggorna fiskar alltid efter och med illusionistiska fiskerättigheter, så länge människan tillåter detta gives de föda, skuggan växer, jag avser alltså att skuggan gives föda, underkastar sig de skuggor vilka har växt sig ”starkare” än de.
Dessa använder dogmer för att trycka ned den skugga vilken skulle kunna vara…så är ondcirkeln igång,
Självet kämpar och ringarna brister, banden brister ett efter ett… sagan om JärnHans.

Det finns berättelser sagor utan huvudlagar; de berättas vid den renande elden i eldandarnas värme.
Ser bilden oftare och oftare framför mig av något så märkligt som Walt Disneyfilmen Tjuren Ferdinand under korkeken… han sitter där i tystro stillro stillhets ro och begrundar korkblommorna. Han är Helt Närvarande I.
Det är Skönhet,

När vi finne den stillheten kan hur många gjorda sagor som helst sagotåg dra förbi utan att vi … det är då vi finner insikten av den skönhet du målade:
”Då lade jag mig ner och lyssnade på den susande vassen. Nu var jag så nära

alla vackra ord och bilder finns i universums hjärtadärmed inom våravi lyfter händernatar emotmålar demvävens helhet lever i skönhet