16 mars

Smärtljus
Dotter du förundrades då du mötte detta ord, då det steg fram inom dig,
huru kan smärta vara ljus.
Dotter du vet detta, du vet att smärtan kan vara ljus,

Smärtan kan riva och slita ändå är den ljus.
Se modern och fadern, det lilla barnet, deras ängel är ett rivande och slitande monster, ändå är detta deras barn.
Det barn de har välkomnat, med öppnade händer, det barn vilket har valt dem.
Barnet vet att de har de förmågor de alla tillsammans har behov av.
Smärtljuset är inte ljus, då du bortser ifrån ursprunget,
då du endast ser monstrets gestalt.
Den skugga vilken lägger sig över, den skugga vilken gör smärtan till endast smärta, till oläkbara sår på grund av varbildningen.
Dessa sår måste dräneras, så måste även marker vilka flödar över, de måste dräneras för att livet icke skall dränkas.
Då något svämmar över är det ett tecken på något, en tendens till något.
Dotter i mötet med barn har du alltid sagt att barnet måste ses, mötas innan tendensen har övergått till sjukdom.
Så är det även här, inte även, det är alltid så.
Då en tendens till något finns måste denna tendens genomskådas, innan den tar över, greppar om och blir,
omvandlas till sjukdom.
Vi sade icke metamorfoseras till sjukdom, ty det är ett slags nedstigande.
Det är verkligen att skuggan lägger sig över.

Markerna blir kärr och träsk.
Dessa marker innehar skönhet ty djupt i det inre finns deras ursprung, nu sker något.
Goda händers vilja vaknar och markerna dräneras, sjukdomstendensens orsak synliggörs och skuggan lyfts av.
Sakta stiger, viker varbildningen åter och såret läker.
De översvämmande strömmarna stiger bakåt och markerna torkar sakta upp. Det är verkligen så att de torkar upp, de torkar inte ut.
Visst kan de torka ut om vi skall tala i negativa termer, här är det dock en insikt i att se den helande balansen. Vi kan tala om uttorkning och även där visa att helandet sker, det sker alltid.
Då något helas blir ljusenergierna oftast mycket starka runt, för den vilken blivit sjuk eller länge levt i det yttre mörkret.
Det är att likna vid att vara instängd i en mörk grotta i många år, plötsligt rullas stenen undan och ljuskaskader regnar, flödar in,
Kastar sig över.
Ja, det är verkligen upplevelsen av att ljuset kastar sig över.
Den sjuke ryggar bakåt, lyfter händerna till ögonen och söker skydd,, munnen vidgas i ett skri ty smärtan är oerhörd, det är en förvriden gestalt.
Det denne hade längtat efter längtat till blir en smärtupplevelse vilken förvrider kroppen, längtans vilja till oigenkännlighet.
Vad visar denna bild; den visar att då en tendens finns eller att tendensen har övergått till sjukdom, kan icke stenen rullas undan i all hast.
Steg för steg måste helandet ske.
Helandet är inget annat än att födas, gång på gång sker födandet under livsvandringen.
Var gång stegen har letts in i eller hellre under skuggans mantel, viskar hjärtat djupt i det inre. Det finns ingen vilken kan stänga denna kärleks röst ute evinnerligen, till slut sträcker det yttre självet in handen i bön och omfattas av det inre självet.
Visst är det en mycket vacker bild och det vackraste är att den är fullkomligt sann i sin enkelhet.
Den är sann och det är att födas.
Detta visar årstiderna.

Vårens tid är verkligen bilden av smärtljuset, flyr de spirande liven.
De stannar, de bär kärlekens vilja inom sig, de vecklar ut kronbladen och vad är det du möter,
Du möter ljus och värme i en kärleksmanifestation.

Du skrev något mycket belysande till en kvinnosjäl,
Låt inte den gamla smärtan riva dig mer - låt den bli ljus... klarnat ljus in i det du nu möter.
Vi har under detta år gång på gång visat dig att smärtan icke är att bortse ifrån, vi har visat dig att de visa blickade in i framtiden. De stod vid en punkt i det ni kallar nuet, det finns inget nu det är upplöst i den mänskliga tid ni kallar tiondels, miljondels sekund, skulle nuet vara det människan kallar nu, då skulle träskmarker och kärrmarker ta över eller vilka marker ni än ser framför er, dock icke grönskande marker. Minns att de grönskande markerna alltid lever inom dessa marker:
Helandet är inget annat än att födas, gång på gång sker födandet under livsvandringen.
Var gång stegen har letts in i eller hellre under skuggans mantel, viskar hjärtat djupt i det inre. Det finns ingen vilken kan stänga denna kärleks röst ute evinnerligen, till slut sträcker det yttre självet in handen i bön och omfattas av det inre självet.
De stod alltså vid en punkt och blickade in i framtiden, den punkt de stod vid är pupillens punkt, hjärtkanalens punkt, stängeln till liv, hjärtblomman stod de i och blickade in i framtiden. De blickade egentligen inte in ty de blev strömmen. Med andra ord levde de i den harmoniska strömmen och blev därmed lemniskatan eller den eviga harmoniska åttans flödesljus.
De såg smärtans väsen och kunde därvidlag lyfta den upp ur skuggan eller snarare de gav skuggans vingar liv. De så kallade svarta vingarna öppnades och deras hela färgpotential skimrade. Det är till viss del att öppna indigomantelns mörka yttersida eller vända den in och ut eller ut och in; hur du än väljer att skriva så blir det att sträcka in handen i livets verkliga rörelse och skeende.
Det är att dränera såret och se pusten/varet omvandlas.
Det är att se regnbågskrigarnas dans och bli i deras krets.
Se Fågel Fenix skönhet.


Lånbärare,
Lånbärare var det nästa ordet vilket vandrade fram, det är ett vackert ord. Oftast lever ordet lån tillsammans med tagare, låntagare.
Det är en stor skillnad mellan dessa ords innebörd även om båda i ett nytt seende är skönhet.
Det är icke rätt att säga nytt seende ty det är ett gammalt seende vilket nu medvetandegörs.
Vad är ett lån.
Det ordet kan ha många aspekter, här är det att ett väsen inte innehar en förmåga till, eller väsendet har ännu icke medlen till. Ett annat väsen har medlen till och svarar till det första väsendets behov för sin överlevnad.

Detta kan liknas vid en respirator.
En dag är låntagaren helad ser sina förmågor och kan kopplas bort från respiratorn. Låntagaren har tagit ett djupt andetag, vill andas själv, då skall inte långivaren hålla kvar, den skall släppa.
Det är föräldraskapet, en kärleksgärning vilken innebär att svara till.

Vad är då lånbärare,
Det är svårt att förklara, du känner skönheten.
Det finns de vilka lever på lån eller lever till låns.
Det vill säga de känner att livet rinner bort och att deras tid är räknad enligt vetenskapen, de har en tid till låns, liv till låns.
Det finns bärare i livsvandringen, de bär gåvor i händernas hjärtan.
De är egentligen banker, så som banker en gång var menade att vara.
De är inte låneinstitut, dessa bärare är inte långivare.
De är lånbärare.
De är av oss givna gåvor att bära, visst är det så att de giver, dock icke lån.
Däremot är det så att de har möjligheten att se väsens behov och förmedla gåvorna till dessas behovsviljanden.

Den vilken har ett behovsviljande har kommit till den insikten att den ser skillnaden på begär och behov, den ser med insiktens klarhet varthän stegen bär och lyfter sitt hjärta in i bönen.

Den tar emot inte för att taga, den tar emot ett lån och förvaltar detta lån, blir en bärare.
Dotter du ser skillnaden och ändå vill du att det förklaras ytterligare.

Det är mycket enkelt, det bankerna har blivit är mer eller mindre låneinstitut för pengar, kapital vilket egentligen inte längre finns. Dessa kapital är papper eller siffror i databaser, de snurrar hektiskt runt.
Människor lånar blir låntagare, de lånar av tagare och blir tagare.
Det de lånar räddar kanske deras ”liv” för en stund. Men hur skall det kunna det; det är inte verklighet det är siffror även om den vilken lånade kan skynda sig att inhandla något eller betala av något.
Där är det: en låntagare betalar av med ränta.
En lånbärare betalar inte av, den tar emot lånet i kärlek och bär det ömt intill sitt hjärta.
Den har icke en tanke på räntor eller kapitalvinst och förlust.
Åter blir det detta strömmande levande väsen.
Pengarna är icke pengar och ändå är de nu verkligen pengar, de är sigill vilka förverkligare meningen till Liv.
Visst är det så dotter att detta kan tyckas vara ordklyveri men det är det inte, vi söker förklara för dig.
Dela upp orden ser du innebörden tydligare,
Lån tagare – tar ett lån
Lån bärare - bär ett lån.

fåglars vingarlyfter sakta
nattens
slöjorhon vandrar med
vackersteg in i gryningsljusethon bär
pärlor i håretvar gång vinden berör
klingar
skönhethennes följe
de tusende stjärnorna sjunger
mitt hjärtas liv