3 mars 2009

– Domedagsprofetior har alltid funnits och kommer alltid att finnas, dessa äro de bästa medlen att göra rädsla inom levande väsen.
Det finns stunder i livet då människan, inte endast människan det vet du dotter, att den rädsla vilken i bär ävenså bärs av allt liv.
Det finns stunder i livet då själen är trött och vilsekommen, då höres domedagsprofeternas skall,
de utsätta datum och de skallrar icke med böneskallror
de skallrar med vässade tänder
vilka de spottar ut ur sina egna munnar
dessa munnar bär icke våra ord
dessa munnar har avskiljt sig ifrån vårt ord
de är inom sig själv och icke i sitt själv

De har dansat icke runt den helande eldens flammande lågor
de har dansat i extasens droger,
dessa droger är den negativa självuppfyllande profetian
de dräglar makt och rikedom, deras steg synes ärofulla
då ni avtager er skygglapparna skall ni se
deras smutsade fötter deras haltande gång

De sjunger kärlek men sticker er i ryggen
de bryter er ryggrad
de bryter dess vackra båge icke i en utan i tusen bensplitter
de gör vindspel av benen
hänger dem i döda trädens kronor
de talar icke ord de skorrar de haltar river sår
de räds sin egen skugga sina egna steg de ser alltid bakom axeln
ty de vet, de vet att de icke är ensamma
deras ögon gapar svart sjuka smärta
vemod över att ha glömt sitt själv
Ve dem, ve deras rop
Ve deras sånger.


Se solen
Se solens strålar smeka hennes hud
Väcka dess skimrande rodnad
Se vindarna smeka hennes höfters kammar
se vindarna smeka hennes lår hennes vader
öppna hennes fötters valv till vindarnas dans
se vindarna svepa skimrande skira slöjor runt hennes gestalt
den liljevita halsen öppnas
hör hennes sånger sjunga kärlekens lov
rosenknoppar dansar ur hennes läppars särade amorbåge
rosor doftande honung och myrra
se hennes blå ögon tindra i irisens helande ljus
se hennes hår stråla silver och guld
se vindarnas fingrar beröra dess strängar
harpans sång lyrans sång eolsharpan vibrerar in i själarnas längtan

De döda träden fyllas med liv
vindspelens benknotor smekas av vindarnas kärlek
solens strålar omvandla dem till kristallprismors sång
se markerna sluta sig i kärlek runt trädens rötter
se stammarnas mantlar öppnas
jungfrurna träda ur
in i dansens ring
Stammarnas konungar rör sig medsols till trummans rytm
deras kvinnor smeker dem med kärleks händer i dans
luften fyllas med fåglarnas vingar de
skrudar träden med pärlors ljus

Se de vilka glömt sannhetens ord hjärtats röst
resa sig ur smutsen förenas i stammarnas ljushöljda salars liv
Alltet andas ut

Hon träder fram inför öppnade händer
Andas kärlek till gärning att hela såren i hennes hud
Fjärilar stiger ur stenarnas händer sjunger kärlekens lov
In i nyvaknade stegen.
Det finns stunder i livet då själen är trött och vilsekommen, då höres domedagsprofeternas skall,
Det vi här avser är att i de stunderna är väsendet mer mottagligt eller snarare mer oskyddat, det enda det längtar efter är en famn att andas ut i. Väsendet orkar icke se eller känna att det endast behöver vända sig inåt och omfamnas av sitt själv, i den stunden väsendet tillåter sig att se detta att omfamnas av sitt själv har det även insett helhetens verkliga liv; vilken vilar i de ord du så ofta återkommer till, vi vill att du åter infogar brevet, låt oss se till det djupare:

”Låt mig berätta helt kort om det planlösa om det ytliga,människan flyr sitt hjärta för att finna sig själv”,
Det finns en gudomlig plan i allt och denna plan ligger icke utanför er, den ligger i er. Då ni följer pulsens, andningens och hjärtats rytm, det stora och lilla kretsloppet är stegen balanserade och ni kan uppleva livets rytm, planen, era steg är planerade, inte tråkigt planerade, livsuppfyllande planerade.
Ni glömmer planen och livet blir orytmiskt, hjärt och andningsrytmen hamnar i otakt pulsen blir till den döende fjärilens sista försök till liv.
Detta är en bild av planlöst. Den andra är det vilket sedermera sker genom att hela tiden leva utanför planen, rytmen; livet planas ut, det blir ytligt och ytan är kall utan värme.
”det som sker är att hon vandrar bort från sitt hjärta - sin sannhet”
Hur kan ett liv välja att vandra bort från hjärtat, det är inte märkvärdigt. Från början fanns det en trötthet, en orkeslöshet vilket gjorde att väsendet valde flyktvägen, det är så allt kan icke vara det människan kallar perfekt, en blomma kan sloka, gör detta den mindre eller mer perfekt. Ni använder orden mycket lättvindligt.
Väsendet har alltså vandrat bort från sitt hjärta från början inte alls med avsikten att vara borta länge. Arytmin tog över och det blev mer och mer obehagligt. Varför vandra in eller åter i något som är obehagligt, väsendet ser ju inte att det är de egna stegen vilka förorsakar arytmin.
Om det är en människa kanske hon till och med vänder sig till en läkare för att undersöka hjärtat. Den obalans vi här talar om är icke av fysisk art, det leder dock till fysisk sjukdom om väsendet icke lyssnar, stannar upp och finner rytmen.
Vila är en förunderlig helande kraft.
”Höll på att skriva livet blir planlöst, planas ut, så såg jag skönheten i detta då det planas ut av hjärtat”
Hjärtat innehar stor visdom, hjärtat är icke ett hjärta, hjärtat är ett tempel vilken bär ytterligare tempel.
Låt oss dock fortsätta att säga hjärtat, det innehar stor visdom, det är mycket lyhört och känner er flackande utanförplanengång. Det dansar i snabbare takt i avsikten att ni skall känna hur obehagligt detta är och sansa er.
Hjärtat planar ut er vansinnesfart, vilken leder till ett annat slags utplaning.
Nämligen fysisk sjukdom.
Det finns en vidunderlig hjärtmedicin, nåväl det finns flera men låt oss stanna vid två,
Berberis, har hård bark och taggar, vackra små gröna blad och blommar med gula blommor, bjuder röda bär. Taggarna är mycket giftiga – hela växten är giftig vid felaktig användning. Se taggarna, denna växt har alltså taggarna ut mot livet, och att ramla in i en sådan buske kan få förödande konsekvenser. Den har alltså en imploderande verkan med avseende att den vänder taggarna mot livet. Den gör motstånd till livet – vi talar nu om det yttre och inre livet. Den gör motstånd till det inre livet och skapar eller åstadkommer en hjärtobalans, det är tämligen visande att denna buske ofta tidigare användes för att pynta det yttre, Den användes som häck och det är även det betecknande, vem vill ta sig igenom en giftig taggbuske.
Då läkemannen eller kvinnan har hand om den och avväger dess helande krafter till rätt potentialer är den låt oss säga en vårvind vilken smälter isen. Vårbäckar porlar och smeker stenarna, den är därigenom även en god hjärtmedicin.
Så har vi då Belladonnan, denna underbara växt är sylfernas kärleks blomma. Den är mycket giftig då den handhas av människan, den är extremt giftig, den användes förr i många tranceritualer. Den låt oss säga har en exploderande verkan då den icke handhas av rätta händer. Den är en mycket god hjärtmedicin. Det vi vill visa är skapelsens skönhets samverkan. Se fåglarna, de kan äta detta bär vilket finns i blomman. Skulle människan göra det har det förödande konsekvenser. Men se bilden av fågeln, vingarna är ett med luften, med livets andning. Har ni någonsin sett en fågel söka kämpa emot luftens andning. Ånej, fågeln älskar att vara i luftens andning.
Denna ört har i rätta händer en lugnande verkan och är av godo för hjärtats sfär.

”då det planas ut av det ytliga blir det asfalt”,
Vi behöver inte närmare gå in på vad asfalt är tillverkat av. Denna yta är svart, eller grå, eller vit, den har distinkta streck, den gör att färden går i susande fart.
Hur många av er har inte räknat lyktstolpar, träd eller bilsorter i utråkning av dessa alltid likriktade vägar. Visst är asfalten av godo visst är det så annars skulle den inte vara, det vi vill visa är att livet blir innehållslöst istället för innehållsrikt.
Så vaknar grodden i det inre.

”maskrosorna lyfter asfalten”
Så vaknar grodden i det inre, denna underbara sol vaknar.
Den lyfter asfalten, den spräcker isen, dess rötter är djupa, vita är de, stängeln är en flöjt fylld med frukt, bladen, de gröna flikiga bladen händer vilka öppnas och visar er solen.
Denna underbara blomma Maskrosen är dess namn. Maskros.
Hon är en solfamn hon bär ljusets belivande kraft hon smälter den hårda ytan, bildar sprickor för er att se myllans händer.
Hon gör vägar, öppnar vägar till ert medvetna val. Hon bjuder er ljus och hon är helande för levern och mycket mycket mer. Visst är det underbart hur hon smeker levern, reningens organ.
Du stannade för en stund och såg hennes namn: Mask Ros.
Maskarna luckrar upp jorden, men här har ordet mask en annan innebörd.
Denna skönhet sluter sin blomma i kylan och öppnar den i dagen. Hon bär masken av att vara ogräs för de vilka icke orkar möta hennes ljus. Det är dock så att hon skänker ljusliv till markerna oavsett om ögat orkar eller inte. Det hon visar er är att hon bär en mask att lyftas av, det går aldrig att utrota henne. Det sanna livet går icke att utrota.
Vi skulle kunna tala länge om denna skönhet, vi vill dock vandra vidare i ordens mening.
”Det ytliga är många gånger svårt att genomskåda, orden, handen, gärningen talar olika språk”
Blicka bakom ögonen, var stilla och se, sannheten skimrar alltid igenom dödsmasken. Möt icke ytan genom ordkastande eller ordklyveri. Ytan är yta och inleder samtalet med avsikten att söva dig, den vill söva på grund av smärtan av att möta sannheten. Detta samtal är redan innan dess begynnelses vagga en konflikt. Var stilla smek ytan med leende sol, giv den värme och se den öppna sig.

Hon träder fram inför öppnade händer
Andas kärlek till gärning att hela såren i hennes hud
Fjärilar stiger ur stenarnas händer sjunger kärlekens lov
In i nyvaknade stegen.
Det finns stunder i livet då själen är trött och vilsekommen, då höres domedagsprofeternas skall,
Det vi här avser är att i de stunderna är väsendet mer mottagligt eller snarare mer oskyddat, det enda det längtar efter är en famn att andas ut i. Väsendet orkar icke se eller känna att det endast behöver vända sig inåt och omfamnas av sitt själv, i den stunden väsendet tillåter sig att se detta att omfamnas av sitt själv har det även insett helhetens verkliga liv; vilken vilar i de ord du så ofta återkommer till:”Under många mänskliga år kände jag smärta av att känna mig utanför,hade svårt att tolka människorna,ändå såg jag alltid deras hjärtan, det inre,Kände mig mer och mer ensam,allt detta lever fortfarande,jag har dock insett att; då väsendet svarar till hjärtat blir det ett utanförskap vilket är ett innanförskap.Livet blir inte lättare, det blir vackrare”
”Förtvivla icke,livet är, alltet är icke kortvarigt se årstiderna, de berättar något.Alltet berättar att det finns inget slut - allt är början till”
Domedags profetiorna kan icke upphöra intill den dag då mänskligheten med klar insikt ser det årstiderna berättar.
Se ljusgestalterna talade de till er om undergång om död och fasa, nej de talade kärlekens lov.
Domedags profetiorna kan icke upphöra intill den dag då mänskligheten med klar insikt ser det årstiderna berättar.
Det är icke logiskt sammanfattbart att Vi skulle tillåta det Vi skapat i kärlek till kärlek skall förgås, gå under.
Det är icke det årstiderna berättar.
Se skönheten och inse vad liv Är.
”Dina händer är fyllda med kärlek genom ljus och värme,Var vill du göra av dem,”
Det är en fråga varje levande väsen borde ställa sig, var vill du göra av dina händer, vad vill du göra med dina händer.
Vill du vandra med tomma törstande skålar, vill du omsluta och omslutas.
Den dag mänskligheten ser det årsförloppet högtiderna berättar då inser hon att alt är inget och inget är allt,
Då ropar själen i andens namn; tag min hand, möt min hand, låt oss alla skapa i skönhet:
den bönen är det absolut Högsta,den är Kärlekens bön

brev:
Vad är mynt,
De kan vara att gälda med, de kan vara att leva frossande med,
De kan vara betalning för säljandet av sin kropp, det tempel vilket är bärare av det inre.
Den kropp vi en gång tillsammans med de höga vävde till denna vandring.
Mynten kan vara sigill till den stora porten,
Mynten kan vara tyngande
Och klingande.
Mynt kan ha olika gestalter – formspråk de har alla inskriptioner.

Det är av godo att stanna upp och se mynten,
Kanske smakar tårarna salt,
I det inre vet vi att sältan är av oerhörd vikt, livet blir smaklöst förutan sälta. Det viktiga är att icke bli saltstoder.
Det sker då vår själ drabbas av inte det människan benämner svartsjuka utan svart sjuka – avundsjuka – av ond sjuka är detsamma som svart sjuka.
Ögonen har förblindats det yttre frosseriet har tagit över.
Då själen/flickan inser med klara ögon vad tårar är sker det underbara, insikten av tårarnas inre liv, tårarna omvandlas till silverne guldljus, regnbågsprismor- diamanter.

Clownen, har en större innebörd än vad han gives.
Det tror jag du vet,
Kanske gråter han rosens tårar, clownen vet dock att i det inre lever helhetens visdom – den vilken han är given förmåga att lyfta fram ur sitt själv.

Många människoöden passerar revy, vi är sammanlänkade,
Det går icke att bortse från helhetens verkan,
Varje detta öde är en … ser fågeln… ja, vingarna är skadade – kärlekens hand höljer om och släpper fri.
Då vi vandrar livets stigar finns det en enkel sak att göra, le med hjärtat in i dessa ljuslängtande ansikten.
Skapelsen är alla/alltet, det upptäcker vi med klart ljus då vi slutar att eftertrakta att bli någon och andas i att vara ingen/ingenting.
Då vet vi att en gång vävde vi vår livsdröm tillsammans med den Store Anden.
Fadern och Modern är alltid hos oss ty vi är i dem och de är i oss.
Detta är att vara ingen.

När jag först läste dina ord, strömmade smärta till mig,
Lev inte i det människan benämner sorg,
Den sanna sorgen är vacker, ty den är vingen vilken vaggar smärtan och visar smärtans rätta gestalt. Då stiger smärtan fram och blir redskapet vilket visar vilka steg vi icke skall upprepa eller tillåta.

Sedan fick jag upplevelsen av domedagsprofetia,
Många gånger – nu och under andra livsvandringar har jag mött domedagsprofeter.
De använder orden/livet för att skrämma de ljuslängtande ansiktena.
Det är detta vilket alla religioner anklagas för.
Religion är inte ett regelsamhälle, är inte makt.
Religionen är sannhet och därmed kärlek.
Då religionen blir makt är det en kulturell yttring.
Då religionen blir makt, har det skett och sker;
detta vilket sker är då religionen lägges i styrandets händer/juridik eller statsskick.
Då är religionen icke religion den har skrudats i maskeraddräkt, den bär evig längtan till andedräkt.
Religionen är moral – den moralen lever i hjärtat därmed är religionen kärlek genom ljus och värme.
Förlorar vi tron på det vilket årstiderna visar – har vi smutsat de vingar vi givits.
Det är dock aldrig försent.
Kärleken är vägen
Moderns famn är öppnad

Tack att Ljus och Värme Är Hos Dig

Själsöga
…
Denna skönhet sluter sin blomma i kylan och öppnar den i dagen. Hon bär masken av att vara ogräs för de vilka icke orkar möta hennes ljus. Det är dock så att hon skänker ljusliv till markerna oavsett om ögat orkar eller inte. Det hon visar er är att hon bär en mask att lyftas av, det går aldrig att utrota henne. Det sanna livet går icke att utrota.
…
Dotter du famlar ännu efter den bild vi målade denna natt,
Det du såg var en pelare, den var uppdelad i olika plan, du såg tunna streck eller linjer. Denna pelare var glas, kristall, vatten, luft – var liv, livseter.
Den skimrade i skira regnbågsfärger, vilket icke är märkvärdigt, dessa lever i allt.
Du såg händer och hörde: Hon sträcker ut sina händer och giver er kärlek.
Kärleken växer stiger i olika plan.
Du hör också strömmande sångljus, strömmar av liv är det, du ser två strömmar stiga sida vid sida uppåt och så vänder de, det bildas ett hjärta upptill, eller detta är bilden av Irisen, det är svårt att ge dig orden till vad det är du ser, ty det är det eviga kretsloppet av Kärlekens lov.
Du såg händer och hörde: Hon sträcker ut sina händer och giver er kärlek.
Kärleken växer stiger i olika plan.

Med avseende till vad vi ovan talat runt är detta inget märkvärdigt:
Du formade snöbollar

lade dem
sida vid sida,

lager på lager

spiralen

lindades

runt

tomrummet

Du byggde en snölykta

Står den där

osedd

så är den en snölykta

den smälter

blir

en isstod

en stenstod

Så dansar flamman
tänder ljusets låga i lyktans mitt

Snölyktan skimrar i nattens mörker

Så är det,
Viljan till kärlek måste leva,
Kärlek kan icke läras eller skolas

Den ÄR

Ljuset skall tändas av kärlekens händer genom värmen

Snö
Snöbollar
Ljus

Vår förhoppning är att alla ni vilka har givits dessa vingar icke drar dem i smutsen
Att ni brukar dem till det de är
Vingar till att lyfta ljuset in i hårdhetens steg