7 mars

I nattens ljusring
sitter hon stilla

ögonljusen är slutna bak skira slöjor
fransarnas
penslar

målar en tavla
av inre
dröm

själen målar en tavla med nakna fötters steg

under fotvalv porlar
daggljusens skålar
murgrönan
slingrar sig
uppför
vader

knäskålars vita blomning
slingrande stjärnljus
höfternas vågor
pärlamor
kammar
bördiga jordar

säras
svällande
spirande
grodd
sluten knopp

gyllene midjering
cirkelljus
bågar
böjda välver över
brösttoner

händer kupas runt knoppar runda
längtans mun
smeker halsens stängel
porlande
andnings
ljus
berör läppars doftande rosenglöd

ögons irisljus
tindrar
regnbågssånger
stiger
kysser pannans välvda rundel
kronan öppnas

kaskadljusmantel
faller ned
över
ryggradens
strömmande
linje

klanger
toner stiger
väcker
eld
omfamnar
svarar
in i
möter

de är i
varandras
andningsström
gnistor stiger ur ögons brunnar
stjärnor dansar i himlars höjd
…

Du lever kvar i det förgångna
Det håller dig kvar
Hoppet skall födas

Ur hoppet
Stiger
Vackerblomman
Doftar liv

Droppen faller ned

Renad

Blomman stiger upp
…
Du lever kvar i det förgångna, det håller dig kvar
Hoppet skall födas
Du undrade mycket över dessa våra ord ty du vet hur vi nu tillsammans har arbetat med detta förgångna, du blickar nu in i framtiden, det vill säga bär ditt framtidsbarn i händerna. Ni vandrar här och kan vända er blick in i bakombarnets liv och förstående se vilka stegen till var. Dessa är icke negativa steg. De steg vilka gjordes eller vandrades före tjugoett års ålder, var steg icke alltid gjorda ur ett eget val. Det fanns många sår att hela hos detta barn. Men du ser och har egentligen alltid sett omvandlingens gåva. Du har alltid med insikt sett att dessa sår kunde omvandlas och bli till redskap, hjälpande händer att vagga smärtan hos eller i andra liv. det fanns någon vilken skakade om allt detta genom det han gjorde, du är dock fri nu. Fri att åter med tillförsikt tro till det du alltid vetat.
Ja dotter du står här nu, det ena barnet framtidens barn vilar i din vänstra vinges rörelse det andra barnet bakom/dåtid vilar i din högra vinge.
Hjärtat är deras mittpunkt deras blodomlopp pulserar strömmar hela tiden genom hjärtat.
Se skönheten,
Du står i mitten – så gör varje levande väsen med ett barn vilandes i varje vinges famn.
Det är en harmonisk åtta du ser åter lemniskatans rörelse.
Endast därigenom kan hoppet födas,
Endast genom dessa barns samtal med hjärtat till liv.
Dåtiden var icke till det ni kallar död likaså är icke framtiden till död.
Se skönhetens eviga rörelse.

Ur hoppet stiger vackerblomman, doftar liv.
Du älskar bilden av Lotusblomman.
Sjöns vackra yta vilken för dig är innerlighet, rosteg, fridssteg och modsteg i den bemärkelsen att du vet att det går att vandra på vattnet. Vandra med vattnet, det är bilden av Lotusen, den vandrar strömmar med vattnet. Detta vatten är inte ”vilket vatten som helst” det är livets vatten och livets sjö.
Du vet att Lotusen är vackerblomman den stiger upp ur hjärtats sjö, den doftar liv ty den är livets vattens händer, alltid.

Droppen faller ned, renad, blomman stiger upp.
Droppen har många berättelser att förtälja, se den renade sårytan, sorgens vinge har vaggat den och ser nu den harmoniska bilden av det levande väsendet, ser och hör de harmoniska flödessångerna.
Därigenom är droppen, tårdroppen renad och blomman kan därigenom stiga upp.
Du tycker att Vi nu talar mycket om blommor, det är inget märkligt med det. Varför skall Vi vandra bort ifrån blomningen då det är det skeendet du skriver i. Det är vårens blomningstid.
Många av er håller kvar, lever i det positiva förgångna,
Detta förgångna har många vackra skålar, fyllda med pärlor.
Ofta är det mycket enklare att lyfta fram tyngderna eller det svåra, men hur det än är så finns det sekundsnabba, ögonblicksbilder lagrade vilka överskuggar det svåra, dessa bilder är de vilka är er överlevnad, de är skönhetens ögonblicksbilder, sviter, symphonier. Kanske varade de verkligen i en ögonblinkning i jämförelse med smärtan. Ändå är de mycket större, de gjorde att ni valde liv.
Det är då inte underligt att ni inte vill släppa det förgångna ty däri finns er överlevnad,
De gyllenen stunderna.
Dessa är och oftast finns det en klarare pärla än de andra:
Den vackraste pärlan ni någonsin skådat,
lyft den se dess ljus se genom att våga känna tillit se framtiden vårda livet i skönhet bli pärlan.
Endast därigenom kan hoppet födas,
Endast genom dessa barns samtal med hjärtat till liv.
Dåtiden var icke till det ni kallar död likaså är icke framtiden till död.
Se skönhetens eviga rörelse.

Var icke så hårda emot er själva, det är väl inte underligt att ni inte vågar släppa,
Hur många gånger har pärlan symboliskt slitits ur era händer. Det tagarna aldrig visste, vetat och inte vet är att denna pärla aldrig kan stjälas. Den pärla de trodde sig slita ur era händer, sjönk helt stilla ned, in i hjärtats skål.
Hur skulle du annars ha orkat denna livsvandring.
Upplevelsen i själen är dock bilden av barnet vilken får en klubba, en klubba barnet så länge önskat, papperet vecklas av, barnet hinner precis sätta klubban till munnen så slits den ur händerna.

Du håller kvar den befriade förgångenheten släpp den giv den fri att vara runt dig.
Det finns inget egentligt behov av att yttra fler ord runt detta.
Se barnen skuttande dansa,
Du håller inte deras steg bundna,
Så se varje steg i livet varandes den tavla vi ordade om,
Lår varje steg vara ett liv, ett barn och tillåt dem livsglädje.
Du tycker inte om då barn hålls kvar,
Du älskar friheten,
Du älskar att vara i
Bli det du möter
Det är
giv den fri att vara runt dig – Med dig.
…
Täck mig
Täck mig
Var nära
Ibland mumlar du så vackra ord, ibland vaknar du med dem, dessa är väl helt skönsjungande vackra, de bär innerlighetens längtan efter sann närhet.