– Du har levt med de höga bergens sjöar, vad ser du.
Jag ser inte marken tydligt, den är väntan, mörk brun sammet, ändå jord, så det måste vara jordtyg. Marken är å ena sidan hårslingor i väntan till att flätas, å andra sidan böljande stilla tyg. Bilden förändras, alla dessa slingor blir en orm vilken lägger sig tillrätta, det är en god orm.
Så ändras bilden och nu är marken tarmarnas alla delar.
Under marken/huden ser jag hela ämnesomsättningen, känner värmen, ser de små gräva, bädda, vagga, lyssna, väcka, allt det där en god trädgårdsmästare gör.
Så stiger jag upp och är först i en grotta, jag hör vattensångerna, ser eldandarnas skönhets danser, så är jag utanför och ser det höga berget, klippan. Det är ingen klippa, det är en gestalt, vilken står med ryggen mot mig. Gestalten är alltså vänd ”bort” från mig, av den anledningen att jag skall se mantelns vackra fall. Manteln faller ned över och dess färgklanger är indigo samt djupt grön. Får upplevelsen att vatten strömmar i varje veck, silver.
Gestalten vandrar, skrider sakta, manteln sveper, smeker markerna, är lufthav, lyfter upp stjärnpärlor, lyfter händerna.
Träd stiger fram, ställer sig runt i ring, dessa är inte träd, stammarna är långa vita skrudar, grenarna är armar, händer fingrar, de bär vävda band runt pannans fäste.
I mitten står ”klippan”. Hon lyfter armarna med ljusskålens flamma, bärs av vida vingar.
De vita stammarna är eldsflammor, öppnar upp.
Ännu en gestalt närmas, tillåts stiga in, ringen sluts.
De är åter träd, stammar med...
En hög närvaro lägger deras händer om varandra, i varandra.
Nu sker något, det är ofattbart…
Dotter,
Du ser klippan och du ser livet i denna sten, den är höljd i det du beskriver vara indigo och djupt grön.
Indigo har vi talat runt, vad är då det djupt gröna.
Det är minnen av de orörda skogarnas liv, de fyllda sångernas skönhet,
Det är så att denna gestalt bär en krona, denna gestalt är icke ensam, det står en i varje hörn, i de tolv hörnen,
De kronor de bär är skålar
De höga bergens sjöar,
De vakar över de tolv vägarna
De är alltid man och kvinna, i det mänskliga livet make och maka.
Du ser ormen, du ser peristaltiken och ämnesomsättningen. Detta är markernas liv och väntan inför våren
Du ser fåglar flyga mellan dessa tolv, de bär bud till varandra, de samtalar, helar och läker, befriar och förlöser.
Örnen är svävande ovanför deras mitt.
Tolv vägar kan ses på klippornas toppar i natten,
De vakar över jorden, elden, vattnet, vilka vakar över hjärtats rytm.
Se nu denna krona, vattnet rinner ned vilket du såg; i mantlarnas ”veck”, tas emot, droppens renade vatten, droppar lägges i källans strömmar, bäckar kapillärer, artärer, vener, vatten stiger upp
Så är det, det ni tror strömmar ned, strömmar även upp. Alltid en evig rörelse till liv, ett meningsutbyte.
Samtal i sannhet.
Vad var det ni sade; uppriktighet, det är mycket talande och det är värnad, varsamhet, varlighet, vem av er önskar besudla er ”egen” värld.
Upp- rik - tighet: i tystnaden talar de vackraste orden,
till det lyssnande hjärtat talas de vackraste orden
de vet att detta hjärta aldrig fördömer.
Rik tighet: Rik intighet: Tomrummets tystkrona.
Den stora stenen brister
Små rundstenar rullar glädjeskutts
ysterljus
rullar rullar rullar
stiger
in i sjön, knoppar seglar, stilla dröm
stjälkar rottrådar sticks ned, rotvilja ljusvilja livsvilja
vaknar
slår ut
i varandras famn
ringar ringar ringar
evighet öppnas
doftande blad
kronor öppnas i varandra
cirklar cirklar cirklar
skönhet stiger
snödun
faller faller faller
omfamnar små stenars ysterljus
snörundeln växer, klotet spricker
svandun lätta mjuka omfamnar kroppar
ger värme
Svanar lyfter ljuskaskader, vattenpärlors krets, svanesången höres vida,
ögon lyfts, svanar cirklar om varandra, möts i luftens famn, svanduns mjuka båge,
händer, hands skål,lyftas, tinderljusets droppe, strålar, i bågens linje, hon dricker kärlek ur hans hand.
Sten, stenar, knoppar, kronor, snödun, svandun, stiger upp
Hästars hovar,
de rider bara,
ruskar glitterögon ur manarnas vågor,
ögons sammets milda ömhet omfamnar längtans röst,
han stegrar sig dansar runt i vacker stolt skönhet, hon är äntligen nära,
doftande blad, kronor öppnas i varandras viljodröm
cirklar cirklar cirklar skönhet stiger, manar, skriver luftens rörelse,
hovarna smeker öknens torrlagda hav,
driver mjukt varsamt fram oasens
glömda
Den stora stenen brister, små. rundstenar rullar glädjeskutts ysterljus, stiger in i sjön, knoppar seglar, stilla dröm stjälkar rottrådar sticks ned, rotvilja ljusvilja livsvilja
vaknar slår ut, i varandras famn, ringars evighet, doftande blad kronor öppnas
i varandra, cirklar, skönhet stiger snödun faller, omfamnar små stenars
ysterljus, snörundeln växer, klotet spricker svandun lätta mjuka
omfamnar kroppar
ger värme
…
Vid de höga sjöarna andas luften ren
luftvingar
lyfter tyngden ur
vattenvingar
dansar
svepande ljuskaskader
Ur hoppet stiger vackerblomman
doftar liv
Sjöns vackra yta vilar i
inneröga
andas
innerlighet
rosteg
fridssteg
modsteg
det går att vandra på vattnet
vandra med vattnet
luftvingar
lyfter tyngden ur
vattenvingar
dansar
svepande ljuskaskader
Ur hoppet stiger vackerblomman
vandrar
strömmar
med
vattnet
livets vatten
livets sjö
Lotus en
vackerblomma
stiger upp ur hjärtats sjö
doftar
liv
luftvingar
lyfter tyngden ur
vattenvingar
dansar
svepande ljuskaskader
Ur hoppet stiger vackerblomman
doftar liv
Lotus en
vackerblomma
livets vattens händer, alltid.
…
Ljus låga
i
orangehanden
kastas
in i himlaströmmen
upp
lyser
indigoljusets
vita
ros
…
Vackeraftonens
skira slöjor välver om
dalar sakta ned över trädens rötter
lyfter stegen
stammarna skrider i vita klädnader
indigomantlar böljar
de lyfter händerna
lågor skimrar i skålar
de vandrar uppför bergets slingor
vatten strömmar i mantlarnas veck
de skrider nynnande sånger
nattens valv öppnas stjärnor dansar i ring
de vandrande når bergets topp står stilla runt den höga sjön
indigomantlarna faller
de skimrar vita
från tolv hörn är de samlade
Modern är i deras mitt
Hon öppnar sjöns stilla yta
de ser paradisets jordiska sång
ser vattnet strömma
flödande sånger in i hennes hjärtas vingar
Marken huden rodnar
strömmarna fyller källans ådror
renat strömmar
vattnet upp fyller
den höga helgade sjön
Allt blir stilla
människorna ser berget svarta silhuett
känner
dess kärlek strömma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar