22 mars

Avlägset sitter den gamla
Örnens vingar är sjalen runt hennes frusna axlar
Vindarna andas kärleks mjuka beröring
Vargen vakar vid
Avlägset sitter den gamla
Klippan känner varje hennes steg,
Platåns älskade händer är runt henne
Solguldet strör gnistblommor om

Hon ler vid minnet av hoppets vindar
Hon ser sin ungdom dansa

Stegen är fjärilslätta, fötterna bara,
runt vristerna glimmar gyllene pärlors band,
klädnaden är skimrande vit rodnande purpur,
vid varje rörelse följer den kroppens mjuka linjers rörlighet,
händerna är lyftade eldskålar, tingshas klingande rena klanger genljuder i luftens hav,
håret är fritt andandes vindlek
ögonen tindrar munnen doftar rosenblad runt halsen vilar lapis lazulis blå dröm,
hon dansar in i ljungens doftande honung ser icke taggarnas revor,
sakta förblöder hon,
ser hjärtat flämtande glöda
askregnet kväver andningens puls

Vidsträckt öde
vilar hedens ljung
av mjuka kullars omgärdande hägn
silvermoln seglar
bara fötter svävar tåknoppar andas ut kronblad
vita vita
vindarna fläktar klädnadens stärkelse
löser liv
böljande mjuka vågsvall smeker hud

Myrtenlunden stiger ur bädden
Vitblommande kvistar lockar fåglars sång
Regnljus doftar
Hon vänder ansiktet till solbelyst droppe kysser hennes panna klar
Hon sover stilla rörelse i myrtenskogens krona
– Dotter,
Myrten har alltid legat ditt hjärta nära, det har i gamla sägner sagts; tag icke myrten in i ditt hem, ty om du icke håller den vid liv, förebådar den död.
Se dess kala nästintill svarta grenar, djupt mörk umbra är dessa grenar,
Bladen är blanka, glänsande.
Blommorna är änglaväsen, fem kronblad vita är de med en mängd ståndare,
vita ljustrådar,
denna blomma andas hopp,
ljus
barnskutt.
Naturligtvis finns det belägg för sägnen.
Det är så att då du icke vårdar ditt inre, dör du en symbolisk död.
Detta berättar växten.
Den visar de nästintill svarta grenarna, de mörka glänsande bladen, de vita vita strålande blommorna och de svarta bären, doften av peppar,
Hetta är peppar, hetta och aromatisk doft.
Då livet är i obalans, blir andningen påverkad, myrten är god att använda vid bland annat hosta.
…

Tinderljusen falla

dras samman

mina händer är skålar

snöbollsdiamantens
vingar

flyger

mellan

trädens grenar

tinderljusen löses

faller

rosenbladsvingar

doftar ur hennes mun

Vad var det du såg: Jag såg snö falla, egentligen inte snö, det var små små ljuspartiklar, de drogs samman till en snöboll, den fick vingar eller flög mellan trädens grenar. Vid varje beröring löstes tindrande ljus från grenarnas svarta linjer. Det jag såg är bilden av fågeln vilken flög mellan grenarna då de var snötäckta, det virvlade snöljus runt grenarna in i luften.
Detta stoff var det och det drogs samman, i mina händer stoff jag med en snöboll vilken var en diamant.
Min upplevelse är att tinderljusen dras samman och blir en diamant.
Diamanten är för mig symbolen av regnbågens rena klara färger, icke färgade i konstlade färger. I deras ursprungs färger, kristllklangernas sånger.
Då dessa ljus dragits samman sker detta underbara att rosenbladen doftar ur hennes mun.
Det är det grönskande livet.
Det är gryningen och därmed befinner jag mig i bilden av Myrten.
Vilken sammanbind till eller med Venus och Afrodite.
Vad annat är våren och gryningen än bruden och kronan lägges runt hennes huvud.
Den krona vilken bär hennes livs sigill.
Detta sigill vilket har blivit synliggjort under Nattinget.
Befriat ifrån dagens alla skenbara bilder av det vilket är drömmens sannhet;
Den sannheten heter, allt är möjligt,
Kärleken är sannhet,
Den övervinner allt det vilket är orerande förvridet väsens liv.
Då det sanna ljuset andas helas det förvridna väsendet och blommorna blommar vita vita
Strålande är deras jungfruliga krets.
Kärleken är icke brännande, där nässlorna växa skall myrten växa.
Nässlor är undergörande helbrägdagörare, de läker hudens förhårdnade yta, den är blodrenande,
Då blodet är renat växer kärlekens sannhet in i händernas stegens gärning.
…
Hon blickar in i väster, ser Solen stiga in i skymningshavet.
Himlarna flammar eld,
Träden är svarta silhuetter, i deras inre är glöden.
Hon rullar ihop sig med armarna runt sig,
Armarna är hennes själv,
Hon vaggar sig själv in i rofylld sömn, vaken sömn.
Hon drömmer.
Vaknar.
Vänder ansiktet in i österhavet, ser Solen stiga in i gryningshavet.
Himlarna rodnar minns elden, för ett ögonblick.
Himlarna flammar eld,
Träden är svarta silhuetter, i deras inre är glöden.
Hon ställer sig upp sträcker armarna bejakande i.

I jordarnas inre lever elden, ger henne värme.
I jordens inre höres trumman sjunga, jordhjärtats rytm.
Blod är värme, hjärtat är värme,
Kärleken är blodets röda värme.
Genom värmen är gestalten kännbar.
I mitten glöder värmens ljus.
Träden är svarta silhuetter, i deras inre är glöden.
Människan är svarta silhuetter i deras inre är glöden,
Människan har två sidor, allt har två sidor, skuggans sida och ljusets sida, det yttre och det inre.
Då edra ögon är slutna, färgade av tankens, den gjorda tankens neonljus, når ni icke in i det inre, ni är silhuetter, skuggor av ert sanna liv, av ditt, sitt, mitt liv.
Då ni vänder blicken inåt känner ni blodet strömma, känner ni hjärtats kraft.

Så seglar jag över haven, ser ytspänningen, ser djupt in i havet.
där rör sig den stora skuggan, lyssnande
så ser jag havet klyvas av den stora tunga kroppen. Kaskader av ljus tindrar.
Den vilken lyssnar, hör den djupa sången, den sjunger i havet,
Livets hav, den stora tunga kroppen virvlar med luften.
Det blå det gröna skiftar
Hela denna bild berättar om helheten, det är skönhet, näring kan vara mångahanda ting.
Valen vet, det är dess berättelse.

Hon blickar in i haven, i vattnet ligger livet inneslutet, lugnt stilla. Barnet hör Valens sång, alla ljus är inbäddade i vattnets hölje. Allt är lugnt och stilla i rörelse. Strömmande ohörbart hörbart. De yttre betingelserna är icke närvarande, barnet svävar tyngd löst.
Djupt i det inre höres rösten tala. Barnet känner moderns hjärtrytm.
Känner vetande blodets ström, följer denna ström genom livssträngens förbindelse, genom navelsträngen strömmar rytmens flöden, icke en väg det vill säga icke i en riktning, icke genvägar, evigt flödande intill det att barnet utbrister: jag vill födas.

Modern har en kropp, en stam,
Trädet har en kropp, en stam,
Havet är inom modern är inom stammen,
Rötterna är i jordens famn, händer,
Stegen är i jordens famn, händer.
Kronan, andens ljus är i himlarna, i jorden.
Allt är i ett.
Ett är i allt.
Då ni vänder blicken inåt känner ni blodet strömma, känner ni hjärtats kraft.
Näring kan vara mångahanda ting. Valen vet, det är dess berättelse.
Valen berättar att helheten är bärande, näringen är icke enbart det ni stoppar i munnen, den berättar dels att näringen, det ni tillför måste bearbetas söndertuggas, för att det vilket icke är hemmahörandes i er hjärtsfär skall lämna er. Lämna er och föras till dess sanna boplats.
Den berättar att i helheten är allt ett, det sönderslitna skall helas, genom att alla bitar faller på plats.
Djupt i det inre höres rösten tala. Barnet känner moderns hjärtrytm.
Känner vetande blodets ström, följer denna ström genom livssträngens förbindelse, genom navelsträngen strömmar rytmens flöden, icke en väg icke genvägar, evigt flödande intill det att barnet utbrister: jag vill födas.
Så ser jag havet klyvas av den stora tunga kroppen. Kaskader av ljus tindrar.Den vilken lyssnar, hör den djupa sången, den sjunger i havet,Livets hav, den stora tunga kroppen virvlar med luften.Det blå det gröna skiftarHela denna bild berättar om helheten, det är skönhet, näring kan vara mångahanda ting.Valen vet, det är dess berättelse.
Den berättar att trots den stora kroppstyngden finnes lätthetens steg, genom det tindrande ljuset, genom navelsträngen strömmar rytmens flöden, icke en väg icke genvägar, evigt flödande intill det att barnet utbrister: jag vill födas.
Dotter,
Du är mycket trött nu och undrande, vi sade:
Då ni vänder blicken inåt känner ni blodet strömma, känner ni hjärtats kraft.
Vi har talat om jordhjärtats rytm: I jordarnas inre lever elden, ger henne värme.
I jordens inre höres trumman sjunga, jordhjärtats rytm.
Blod är värme, hjärtat är värme,
Kärleken är blodets röda värme.
Genom värmen är gestalten kännbar.
I mitten glöder värmens ljus.
Träden är svarta silhuetter, i deras inre är glöden.
Människan är svarta silhuetter i deras inre är glöden,
Valen hämtar i livets vatten upp visdomar, dricker visdomar, då den klyver ytan kastas tindrande ljus över, ytspänningen befrias.
Träden badar i eld och därigenom synes de vara svarta silhuetter.
Allt liv dricker ljus tillsammans med värme.
Ljus och värme lagras inom varje levande väsen. Är detta eld, den eld vilken ni ser vara eld eller är det en själseld och en andeeld.
Varde i ljus och värme, dessa är livets grundpelare. Om ni icke lagrade ljus och värme skulle ni icke mäkta kylan.
Ni skulle heller icke vara synliga eller kännbara och därigenom skulle varken ni eller vi vara medvetna om vad att leva är.
Vad är hjärtat.
Hjärtat är i jordens mitt är Moderns hjärta.
Vi inriktar oss inom detta plan, det är själshjärtat, Moderns hjärta, så har vi ett andehjärta det är ljusets hjärta, Faderns hjärta.
Människan har också ett hjärta, flera hjärtan.
Alla hjärtan är i mitten.
Så vad är elden.
Hjärtat är elden, elden renar genom det strömmande blodet det gamla till det nya eller det nya till det gamla, det är egalt vilket det är, det viktiga är att det är strömmande levande flöden. Den vilken lyssnar hör blodets sånger - Den vilken lyssnar, hör den djupa sången, den sjunger i havet,

Nu närmar vi oss något väsentligt, hjärtat är den gamla, är urvisdomen.
Den gamla berättar ur vishetens händer visdomens källa.
Detta är visdom ur vishet.
Det är elden.
Eldens Väg,

En gång levde människan i ljuset, människan var i ljuset, människan var förenad med ljuset. Den heliga elden levde i världen. Människan levde i ljus och omgavs av värme. Människan levde av det den Store Skaparen gav henne. Människan var därmed till freds.

Kärlek, harmoni, frid och stillhet rådde.
Harmonisk balans levde i världen och allt var gott.

Mörkret föll över världen ty människan förlorade sin ödmjuka tacksamhet.
Människan var icke längre ljusets barn, hon valde att stanna i mörkret.
Mörker och kyla omgav henne, människan var icke längre Människa.
Människan blev människa.
Hon frös.
Ändock levde ljuset kvar i deras hjärtan.
Några av människorna lyfte sina ansikten mot himlen, till himlen. Den Store Skaparen såg det vaknade ljuset i deras hjärtan. Den Store Skaparen talade till dem med sin milda stämma.
De lyssnade och valde livets väg, de lyfte sina händer mot himlen, till himlen.
Emottog glödande kol.
Varsamt bar de glöden i sina kupade händer.
De lade glöden på marken.
Den Store Skaparen lärde dem att andas därpå.
Den Store Skaparen lärde dem att få elden att leva.

Lärde dem eldens liv,
Eldandarna slöt värmens mantlar runt liven, undervisade dem i den inre glödens verkan och sammanhang.
Var gång ni tänder den yttre elden, minns då att denna eld brinner alltid inom edra hjärtans händer, den är icke förgörande, den är liv, till liv.
Minns då fröets inneboende krafter, däri lever värmen, se plantan spira och finna vägen in i ljuset, se dess knopp och se dess krona, känn doften och vet att detta är ljus och värme i förening.
Vet att detta är fröets liv, är eldens liv, är vattnets liv, är jordens liv är metallens liv är luftens liv, är :
I begynnelsen var ordet.
Ordet är framsprunget ur hjärtats kraft, är lagrad eld, ljus och värme i förening.
Elden är icke helvetets eld, elden är andens ljus, icke straffdom, den är alltid och för evigt till liv.
I den lever förglömmandes mig själv vandrar jag in i mitt själv, in i andens ljus där lever jag i andens hjärta.

* Såg den mjuka mottagande stranden, med skimrande sand, skimrande sand – eld.
Skimrande eld är i min värld kärleks kraft; varm, god, givande. Om vi väljer att öppna oss för den.
Såg dessa lite kalla färger, det skira gröna, stegrandes fram till det turkosa, vidare upp till det rena klara blå, såg att den skimrande elden samtidigt är glöd.
Vad som sker då man låter sig fördunklas. Då blir
Stranden inte skimrande. Då blir den till en suckarnas strand. Det inre seendet fördunklas, det rena skimret kan inte ses.
Stranden förtär det sanna livet, det sanna livet och anden förblir i mörkret.
Man väljer att endast "se" de mörka molnen.
De mörka molnen är den förringande, fördunklande tanken, då tanken icke leds av sin mästare.

Den andra bilden var:
Om jag svarar, om jag väljer att beträda stranden, trots att den till det yttre är brinnande eld eller glöd, trots att tanken talar om att eld bränner dig. Då blir stranden en skimrande strand ty elden kan också ses vara reningens eld.
Det inre seendet vaknar, skimret börjar leva, det sanna livet och anden lever i ljuset.
De mörka molnen är där, men "jag" låter dem inte tynga ned varat, "Jag" låter dem inte sluka "mig".

Den tredje bilden var:
Kärlek kan vara så, om den stannar vid, ett icke samskapande, då blir elden förtärande. Förtärande av en av individerna eller båda. Elden blir då icke en renande eld. Den blir lustans och begärens eld. En egocentrerad "dans" eller en icke kontakt med varat. Det vill säga, den blir ytlig, utan en vilja till viljande sann förening. Det blir hela tiden ett sökande ett testande, ett provande. Det kanske finns något eller någon som är bättre. Jag brukar kalla det : köttmarknad.
Kärleken blir förstelnad, kan omvandlas till hat.
Det inre seendet fördunklas, det rena skimret kan inte ses.
Stranden förtär det sanna livet, det sanna livet och anden förblir i mörkret.
Man väljer att endast "se" de mörka molnen.

Den fjärde bilden var:
Kärleken kan vara en vandring. Sådär som barn ibland gör, de håller armen om varandra, eller håller varandras händer, så söker de få stegen att samgå: vänster- vänster, höger – höger, skrattandes av lycka söker de finna varandras takt och rytm.
Då blir, i detta blir stranden mjuk och mottagande, stranden känner glädjen hos de vandrande. Stranden låter skimret både hölja dem och fylla dem, stranden låter glöden bli till eld.
En inre eld, en inre eld vilken hela tiden växer sig starkare i alla färger.
Elden är en renande eld, elden bär hela färgskalans spektrum i sig.
Kärleken blir djup och innerlig.
Den får energin att levande verka i det yttre och i det inre.
Den skimrande stranden bär, bärande, den skimrande sanden förinnerligar, den skimrande droppen belivar. De mörka molnen blir vackra indigofärgade molnslöjor, de värnar om och leder oss in i oändligheten.

Den femte bilden var:
Skimrande eld, skimrande glöd, den röda färgen är fylld av guld.
Det skira gröna, det turkosa, det rent blå, är fyllt av silverljus.
Den Gode Solen,
Den Goda Månen.
Ovanför de mörkt violetta välvande mantlarna.
Guld,
Silver,
En bild av det manliga och det kvinnliga.
Då energin är levande född utur ett behov vilket står mycket högre än begären.
Då skapas en samklang, ett samgående, vilket väcker själen och leder anden ut eller in i det oändliga.
Anden kan andas, anden kan leva i frihet.
Anden kan berika och berikas.
Jag kan se framför mig hur det i denna process bildas en bro av ljus och energi, eller en pelare, eller en skimrande skål, eller en skimrande balsal, allt vilar i oändlighetens famn.
Det blir till ett äventyr, en resa in i oändligheten.
Oändligheten möter, tar emot, hälsar de gemensamma stegen.
Är mycket medveten om att mycket av detta är upprepningar sedda från många olika sidor Sedda utur bilder vilka strömmande leder vidare . Men, se havets vågor, de upphör aldrig och jag vet att de goda alltid upprepar sin visdom inom mig, kanske kan jag därigenom en dag inse att det inte endast är mina egna påfund.*

Hon blickar in i väster, ser Solen stiga in i skymningshavet.
Himlarna flammar eld,
Träden är svarta silhuetter, i deras inre är glöden.
Hon rullar ihop sig med armarna runt sig,
Armarna är hennes själv,
Hon vaggar sig själv in i rofylld sömn, vaken sömn.
Hon drömmer.
Vaknar.
Vänder ansiktet in i österhavet, ser Solen stiga in i gryningshavet.
Himlarna rodnar minns elden, för ett ögonblick.
Himlarna flammar eld,
Träden är svarta silhuetter, i deras inre är glöden.
Hon ställer sig upp sträcker armarna bejakande i.

I jordarnas inre lever elden, ger henne värme.
I jordens inre höres trumman sjunga, jordhjärtats rytm.
Blod är värme, hjärtat är värme,
Kärleken är blodets röda värme.
Genom värmen är gestalten kännbar.
I mitten glöder värmens ljus.
Träden är svarta silhuetter, i deras inre är glöden.
Människan är svarta silhuetter i deras inre är glöden,
Människan har två sidor, allt har två sidor, skuggans sida och ljusets sida, det yttre och det inre.
Då edra ögon är slutna, färgade av tankens, den gjorda tankens neonljus, når ni icke in i det inre, ni är silhuetter, skuggor av ert sanna liv, av ditt, sitt, mitt liv.
Då ni vänder blicken inåt känner ni blodet strömma, känner ni hjärtats kraft.

Den äldsta urkraften är kärlekens kraft,
Eld – Hjärta – Visdom – Gamla, så skrev du dotter, den gamla är urvisdomen.
Det är sant; elden är icke förgörande, elden ger liv.