28 februari 2009

Vad är kärlek,

Henne händer
smeker

isens skarpa veck

slätar ut de skärande linjerna

böljande flödar

hennes värmes ljusögon

ser
varje vaknande liv spira

lyfter
gyllenen pärlor in i trädens händer

andas
skimrande vårljus in däri

pärlornas ögon öppnas
ljust gröna
fyllda med
sol

öppnar fåglarnas kärleks bröst

vidgar sångernas ljus

vingar omfamnar hjärtbladens önskan

droppljusen skrudar livets träd
vindarna smeker dem fria faller in i hennes öppnade valv

vårbäckar porlar stiger upp ur grunden

henne händer
smeker

isens skarpa veck

slätar ut de skärande linjerna
i kärlek

Moderns händer gör allt detta i kärlekens visshet att linjerna icke skär hennes händer blodiga. Hon vet att allt är hägnat, värnat om ty hon är modern gudinnan ömhetens sannhetens vishetens skapande kraft. Hennes namn är Sophia, Isis – hon bär många namn, hon är allmodern hon är ett med alltets skapande skönhets kraft. Hon vandrade var synlig, hennes ansikte gömdes av människors händer, hon vandrade in i sitt själv. Hon grät icke hennes kärlek stegrades, vidgades. Hon kände barnens nöd, hennes händer berörde dem alla med värme med ljus.
Hon känner varje blödande hjärtas suckan, hon smörjer det med helande örter hämtade ur sitt bröst. Hon viskar, nynnar
Kärlek
För att våren skall bliva måste hon hoppa genom eldcirkeln.
Dotter, du fann dessa ord märkliga, de är inte märkliga. Vandra genom våren, sommaren och hösten. Se det inre skimrande värmens ljus i hennes inre, det är glöd. Denna glöd är alla fröbarnens brinnande glödande drömsömn, de fylls med glödande vilja till liv. Vinterns äng är i hennes bröst, i det yttre är den snötäckta marker, blommande vita stjärnors ljus, allt är ovan och under, under och ovan. Sommarens äng, Vinterns äng samtalar väver ljus i varandra genom varandra.
Smältvattnet porlar och sjunger.
Glöden pulserar, viljan vaknar, fröbarnen sträcker sig, vrider sig, pressar, ”stöter” vill ut.
Vill ut.
Barnet vill födas och tar ett skutt genom ringen. Nåväl kanske det inte tycks vara ett skutt, det är ett hopp om liv.
Det hoppet är: För att våren skall bliva måste hon hoppa genom eldcirkeln.
Vad annat är det nyfödda barnet än vårens gryning.
*
I stillhet stod hon
inför äldsteträdets stam

andades ur ålder

den äldste böjde huvudgrenarna om

I stillhet såg hon
cirkeln

andades in ålder

den äldste
andades

cirkeln brann elddans hetta

I stillhet hörde hon
vågar du

hon neg djupt inför
äldsteträdets stam

kände markernas stegvilja


andades in ålder
andades ut ålder

jag vågar
vill

i kärlek
till kärlek

vinden bar henne genom

den äldste
andades

I stillhet såg hon kronans blommande bladpärlor