Kärleken är rannsakan
Detta har Vi berört, ändå kan det aldrig beröras tillräckligt ofta. Kärleken är den högsta visdomen. Kärleken binder samman, befriar, frigör, den är allt och ingenting kan aldrig vara någon eller någonting. Kärleken eftertraktar icke att bli någon, den ler varmt och säger i ljus; jag vet så skimrar huden rosenröd.
Kärleken eftertraktar icke att bli ingens någon, det vill säga kärleken eftertraktar icke att bli någon genom ingen. Nåväl låt oss använda vanliga ord; kärleken eftertraktar icke ett bli någon genom någon.
I kärleken är alla ingen och ingenting,
Personen har upphört att vara, samtidigt har personen styrkts i sitt själv. I kärleken eftersträvar väsendet likhet, inte likriktning, denna strävan till likhet är följsamheten. De båda vet genom hjärtats röst att de är, därigenom vandrar de inom citationstecken in och ut i varandra, det uppstår gemensamhetsandning.
Det finns överhuvudtaget, över huvudet taget icke behov av att vara någon, ty det är ett salighetstillstånd vilket aldrig upphör.
Detta tillstånd kan endast uppnås genom rannsakan, du har sett på detta ord många gånger nu och sökt dela upp det. Visst kan Vi dela upp det, det fordras dock en liten omskrivning; rann saknaden genom hjärtats korridorer, öppnade vägarna, befriade flödesljusets värme.
Därigenom är de mötande nakna och då erfordras ännu ett steg; detta steg heter värnanden om varandra.
Denna värnad är att värna om självet, det nakna självet, det rannsakade självet ställer krav, kärleken ställer kravet; var ditt själv.
Denna rannsakan vilken leder till nakenhet och ett fritt möte är att sätta sig ned och se huruvida det är ett vitt möte utan förbehåll, eller om det är ett begärsmöte. Det vill säga ett möte där den ene eller båda ser ett vinstsyfte.
Kärleken är rannsakan i den bemärkelsen att genom rannsakan synliggörs, tydliggörs kärlekens högsta bud.
Kravlöshet i krav.
Ohörsamhet
Kärleken är att svara till hjärtats röst. Den ohörsamme trevar, letar efter egna vägar, bortser från hjärtats och därmed gudomens, helhetens behov och kärleks vilja.
Detta ord visar något stort: O hör samhet.
Så är det Vi sade att Kärleken är den högsta visdomen. Kärleken binder samman, befriar, frigör, den är allt och ingenting kan aldrig vara någon eller någonting.
Med den insikten upphör ohörsamheten och o hör samhet tar över meningen, livet blir en lovsång i hörandet av hjärtats röst, insikten är att i kärlekens bud är alla och allt samhet och därigenom sannhet.
Den ohörsamme
Vi behöver inte orda mycket runt detta de facto; denne har stängt dörrarna med en hård smäll runt hjärtat, den gyllenen nyckeln bär anden i sin hand, den väntar på att höra; jag vill höra, jag vill lyssna, jag liter till vishetens strömmande ljus.
O hör samme
Vid överlämnandet, vilket är att våga säga; jag vill vaknar lovsången, den sfäriska sången, livets strängar vibrerar, vårens gryningsljus vibrerar och växandet sker. Grodden spirar och stjälken finner vägen.
Upplyftas
Det är så att tyngderna lyfts av skuldrorna och stegen blir lätta, tro dock icke att alla problem flyger bort, de är där och de kommer vandrandes, det blir lättare att möta dem och se vad de vill visa.
Uppgå
Visst är det så att ensamhetskänslan eller upplevelsen kan kvarstå i vissa stunder. Så är det hos alla levande väsen, denna upplevelse förändras dock, den blir inte förtvivlan, den blir ett stilla flöde, det är inom ramen av det Vi sade om närhet och nära.
Det levande väsendet känner en närhet, en ljus värmeström runt sig eller inom sig. Ensamhetskänslan kan överfalla men den blir icke längre förtvivlan av den enkla anledningen att saknaden rann genom hjärtats korridorer, öppnade vägarna, befriade flödesljusets värme.
Upplyst
Det talas om att bli upplyst, att bli upplyst om sina rättigheter, eller om att bli faktaupplyst.
Då flödesljusets värme strömmar obehindrat är väsendet upplyst, väsendet har vandrat in i inre lugn och för nu ständiga samtal med sitt hjärta. Dessa ansikten är ljusansikten.
Tro dock icke att moln aldrig skymmer dem, så är icke fallet. De har all rätt att ”drabbas” av själens alla danser, deras andeljus håller däremot handen runt dem så att de icke splittras. Själens dans blir mer en stormvind vilken bedarra, eller ett skyfall vilket upphör för att luften sedan skall andas ren och befriad.
Moln kan fara förbi och genom dem i efterförloppet ler de kärlek.
De är förlåtande i sina hjärtans värme av ljus.
Rannsakans ljus…
Vi behöver icke orda ytterligare runt detta foga samman det med den vackra meningen Vi tillförde dig; Sök icke paradiset ovanför er det är runt er i er.
Sök icke paradiset ovanför er det är runt er i er.
Varje levande väsen är givna
paradisets fyllda skålar
Grönskande dalgångar
Skimrande berg
Doftande skogar
Bördiga marker
Fjärilens dans
Fåglars sång
Oasens liv
Ängar
Hav
Allt är er givet
Sök icke paradiset ovanför er det är runt er i er.
…
människovärldens ögon var mycket trötta
ögonens linser brast
kristalljuset dalade in i livshavet
tindrande ljus
såg de vilka fann modet att dyka in i hennes famn
Havsgräset böljade följsamt smeksamt
Bubblor steg
vandrade upp mot ytan
Skira genomskinliga Lotusblommor seglade
Väntade
Stillhet
Regn föll i deras skålar
klanger fyllde
Blommorna seglade in till stranden
Steg upp ur hennes dröm
människovärldens ögon gavs möjlighet att seLiv.
Det är detta vilket sker,isarna smälter
hårdhetens grepp löses upp
de förstelnade fossilerna skall åter resa sig
sträcka armarna till himlarnas sånger
bliva ett med andens ljus
Kärleken skall åter flöda
isarnas smältvatten är förenad värme med ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar