21 mars

silverskimrande dag
silverskimrande ljus
dagen badar i månsilversjöns vatten
trädens rötter är
lyftade
vingar sveper om

de dansar fria i
inre ljus
ser luften
andas

allt är ett hav
havet andas sannhet
varmt liv
stjänblommor lyfter
vita slöjor
av
regnbågssånger
sjunger
hjärtans innerliga hjärtvilja

…
Silvermoln seglar

silverslöjor andas

violljus

förstummandes den egna tankens liv

stiger andens ljus i
klarhet in

lyfter svarta pärlor ur själens händer

svarta pärlor lyfts
in i violens ljus

slöjans svarta dok öppnas

gallerverket dras samman

blir vingar av guld av silverljus skrivna

Se dem skimra vita blå

Blodets strömmar

rubinpärlors smaragdljus

blå safirer fyller

ögonens händer

Ögonen ser
nytt
ljus

vita sidenjorden andas
Godhetens Sol
smeker
dess ytljus

blir till synes hård
sjunker in

andas in i hennes varma hud.

Gryningen andas, vårens ljus lever renat.
Silvermoln seglar, silverslöjor andas, dessa är violljus, ofta så svårt att möta, förstummandes den egna tankens liv, stiger andens ljus i klarhet in, lyfter svarta pärlor ur själens händer, svarta pärlor lyfts in i violens ljus, slöjans svarta dok öppnas, gallerverket dras samman blir vingar av guld av silverljus skrivna.
Se dem skimra vita blå.
Blodets strömmar sjunger rubinpärlors smaragdljus blå safirer fyller ögonens händer.
Ögonen ser nytt ljus.
Den vita sidenjorden andas, den goda Solen smeker dess yta, den blir till synes hård, den sjunker in, andas in i hennes varma hud.
Varsamt sker detta, genom alltets samspelande energiers kraftord.
I dagens klara ljus vandrar stegen obetänksamma, där lever viljan till skolade steg, där vaknar modets steg, att vika av från lockelsen, att leva i meja; i full klar styrka inse att i dagen skall ögonen vara vakande icke i nattens ljus. I dagen skall drömmarnas kraft förverkligas i medvetandet av att allt är möjligt, inga hinder finns för sannhetens ljus. Inga barrikader inga hinder, ingen tankens förvillelse,
Se bilden av snön, den goda Solen smeker dess yta, solens strålar innehar så mycken värme att den vita gnistrande snön smälter trots att det är minusgrader, trots kylan runtom. Trots lockelsernas bländande ljus smälter solens strålars värme det hårda ytljusets skal. Meja är ett gammalt visdomsfyllt ord, dess innebörd har många av de vilka oftast anses vara negativa aspekter, nämligen makt och förmåga. Makt är ett kraftord då det genomströmmas med kärlek. Förmåga är icke negativt då det är genomströmmat med kärlek och icke är ett jämförelsens begreppsord. Efter bästa förmåga, detta är ett dumt uttryck vilket minimaliserar er förmåga till liv. Det är ännu ett av dessa dok eller ok vilka har lagts över edra skuldror.
Ni har förmågor vilka är gåvor, det ni tidigt har matats med genom den mänskliga bröstmjölken är; visa dig inte styv på linan. Var medelmåttig, det blir minst problem då. Det blir störst problem genom att söka vara medelmåttig, ty det är verkligen att vända kappan efter vinden, det är att frångå sitt själv.
Där kommer detta med att dagsmejan kan förorsaka översvämning, det är då mer i verkan av dagblida.
Blid är ett mycket vackert ord, men då det gäller att strida för sitt själv är detta icke det rätta svärdet. Dagblida är töväder och det vet var och en av er att då detta icke sker i etapper, då blir det översvämning. Sådan kan även den ha två aspekter, allt har två aspekter, det vi här avser är att visa att då svallvågen av lockelser, andliga sanningar väller över er, kommer ni längre och längre bort från hjärtats verkliga röst, er förmåga till sannhet, tas över, dränks i avklanger av sant liv.
Se våren och se bilden av det vilket erfordras för att vitsipporna skall le, för att blåsipporna blygt skall möta er med sina vackra solögon, för att violens skönhet slall, för att alla vårens blommor skall inneha kraften av att le kärlek in i era yttre frusna liv.

Dagsmeja kan leda till översvämning,
det vill säga att ditt liv kvävs, ditt själv kvävs.
Dagtinga ät likvärdigt, det är att göra eftergift eller kompromissa på ett ovärdigt sätt i en förhandling, eller i överförd bemärkelse med sitt eget samvete.
Dotter du är lite undrande över vart allt detta leder, skriv, börja med att skriva dina ord runt dagtinga:
ge efter eller gå mot den inre rösten, jämka till fördel.
Eftergifter kompromissa.Vi har tidigare talat runt detta med värde, värd och här står ordet ovärdigt.
Det visar med en gång detta med att söka vara medelmåttig, eller att söka vara till lags; ofta uttalas lovord i den mänskliga världen, det är en god vinds smekning, det är bara det att i slutändan finns det en parantes, ty visst är det bra att lovorda, men det är bäst att söka omformatera så att det mesta ligger inom ramen för medelvärde. Nåja denna smärre omgörning är inom lockorden av att höja värdet, eller inom parentesen av att göra någon populär.
Lovorden tilltalar med andra ord önskan om att bli något.
Dessa vilka framsjunger lovorden, vill visa att om du gör eftergifter så kommer vinsten.
Vad är det väsendet skall göra eftergifter till.
Det blir att lyssna till omgivningens önskemål och upphöra att vara i självet, andesjälvet.
Det är att frestas, att bli en nickedocka eller en marionett
Det finns en väg vilken heter att dagtinga, då tingar du själv med ditt själv.
Det finns en väg vilken heter dagtingas, då tingas du av någon, är passiv och låter det ske.
Hur det nu än är så se ditt värde, nämligen genom att vara värd/väktare över ditt själv, håll tings för att sannhetens vita samvete alltid skall leva, Gör detta i natten; i indigomantelns stjärnupplysta famn, där talas de verkliga orden. Då vänder denna mantel i dagens famn skimrar den vit blå. Det rena samvetet andas ty du har aldrig vikit av från ditt andesjälv. Du är i dig.
Vi har gång på gång sagt att någon icke innehar rätten att förändra ett levande väsen, inom citationstecken ett annat levande väsen. Du har skrivit den vackra bilden; du sitter i mitten av blomman, det stiger fram råd, röster dessa är för en stund kronbladen, du lyssnar, sluter kronbladen runt dig, är i mitten, öppnar kronbladen i ditt självs skönhet. Ditt själv visar dig vägen, då du tillåter dessa rådgivare att ta över blir du förvirrad. Slut dig inom ditt själv och sök svaren, du finner dem, är de i enlighet med råden är de sanna.
Att sluta sig inom sitt själv är icke att avstänga sig, det är att uppgå i helheten, i gudomens hjärttanke.

Det är svårt att avvisa råd då de icke är sanna för andesjälvet, ty då klingar med ens andra ord; du är egensinnig dumdristig, tar aldrig råd, gör alltid som du vill, du känner dem alla väl.
Så vaknar detta med skuld, det läggs kilovis med tyngder i vattensäckarna, oken över skuldrorna, ryggen böjs och stegen blir tyngre och tyngre; varför kan jag inte vara till lags. Du skall vara till lags med ditt själv icke till lags för någon eller någots önskan.
Lags, lag, i helheten är vi bilden av ett lag, där råder den gudomliga lagen, vilken alltid är kärlek.
Den innebär inte att om du inte gör som jag vill då är du inte min vän längre. Den lagen är att göra det du vill inte det som du vill. Vari är skillnaden, att göra som du vill är ett substitut för det du vill.
Se ordet skuldror, det är ett visande ord,
Då stegen är tyngda är det skulden vilken ror båten
Skuld ror. Du skulle kunna skriva en vacker berättelse runt detta men nu behöver vi icke säga mera runt detta.

Att vara till lags eller att söka göra till lags blir lätt en drog, här är det då bilden av att vända kappan efter vinden, att hela tiden lyssna till vad omgivningen vill av dig och icke sticka av från mängden, vara en i massan helt enkelt. Det är den ena polen.
Vi avser här också polen av att någon söker göra någon till lags; det vill säga någon söker alltid göra om omgivningen för deras eget bästa, detta bästa är egentligen för utövarens bästa.
Du skrev i all hast ned orden:
Den bedrogade är en bedragare i den bemärkelsen att denne bedrar sitt själv.
Du har länge sett på dem och undrat.
Släpp dem, låt dem tala i sitt väsen. De är mycket talande.

…

Du såg en tunna denna natt.
Tunnan är ett hantverk,
Tunnbindaren vandrade in i skogen, lyssnade till trädens sånger.
I mitten av skogen stod den stora väldiga eken.
Tunnbindaren såg trädets rötter vida omkring, lyfte blicken in i ekens krona och såg den vida omkring.
Tunnbindaren lade handen till dess stam, kände livet flöda inom.
Såg att inga andra träd var nära och ändå nära. Såg det stora trädet liksom skjuta undan all påverkan, såg dess visdom tala i strömmande livslinjer.
Såg att trädet aldrig vek av från sannhetens ljus.
Givmildhetens kärleksfyllda vandring levde däri.
Fåglar och insekter surrade susade över allt i allt, de skuttade, de vandrade, de gavs näring av det stora trädets stam.
Ekens blad, strömmande vågsvall, levde i värme och i kyla, lämnade icke trädets fingrar förens de nya kom.
Ekollon skimrade bruna i skålar,
Allehanda väsen log ljus in i dem.
Tunnmakaren såg ett ekollon invid tåspetsen, tog det varligt i hand.
Ekollonet lämnade skålen och var i hans hand. Det bruna, ljust bruna skalet föll av. Skalbaggens gestalt skymtade förbi, så öppnades vingarna och tunnmakaren såg ekollonets gräddvita kropp sakta rodna.
Nu visste hantverkaren vad hans behov var, han berättade för trädet och gavs lov.
I ödmjukhet bugade tunnnmakaren sitt hjärta inför trädets liv, inför allts liv.
Med varsamhet, med varlighet vandrade trädet in i tunnmakarens vandrings gärning.
Med tålamod inväntade tunnmakaren trädets mognad, inväntade trädet tunnmakarens mognad.

Tunnmakaren vandrade nu till de höga bergens innandöme, satt helt stilla och väntade, hörde klingande klanger, hörde steg närma sig.
Han såg deras iakttagande ögon, kände deras bergskärlek, kände deras undran.
Helt stilla började tunnmakaren berätta om sitt värv, om sin vandring om sitt hjärtas händer.
De steg fram och berätta om bergets liv, kände att tunnmakaren lyssnade, frågade hur de kunde hjälpa.
Han berättade om sina behov, de visade honom järnets ådror.
Gav honom järn och undervisade honom länge i smidandets konst.
Då dagarna och nätterna var komna, då stjärnornas ord stod klara vände han ansiktet mot utgången.
I ödmjukhet bugade tunnnmakaren sitt hjärta inför bergens liv, inför allts liv.
Tackade dem för deras undervisande kärlek vandrade med järnbanden hem.

I dagarnas nätter tillverkade han nu tunnans liv.

Tunnan står på plats, där dess hem är, den är en kropp, ett liv, den bär ett livsinnehåll inom sitt väsen. Sida vid sida ligger ekens hyvlade med kärlek slipade bitar, var och en bär allts liv inom sitt vara. Tunnmakaren har lagt dem sida vid sida, han har lyssnat till dem och känt deras behov, han har blött dem med svett och tårar, med källans vatten, han har varsamt böjt dem över elden och så lade han ringarna, banden runt. Dessa håller allt på plats utan att kväva.

Tunnan är ett livsinnehåll, ett liv, allts liv inom sig.
Någon ser den och fylls av begärelse, välter omkull den och får den att rulla utför, den studsar över stenar och gropar, den rullar illa kvickt utför.
Det gör ont i tunnan, i livsinnehållet.
Den vilken hade begärelse hinner icke med, till slut, landar tunnan, avskilt.
Den andra bilden är att någon fylls av begärelse till tunnan livsinnehåll, tar över dess innehåll och kväver den sakta. Tunnan orkar icke och ber vindarna, jordarna om tillgift,
De hjälper tunnan att vicka omkull, fly bort för att helas:

Tunnan rullar
fylld med
ord

fylld med levande gestalter
väsensliv

med
ditt
liv

innehållet
virvlar

banden
brister

vindmantlar sveper om

innehållet
lyfts

faller på plats

livsinnehållet verkar

Nu visste hantverkaren vad hans behov var,
han berättade för trädet och gavs lov
I ödmjukhet bugade tunnnmakaren sitt hjärta inför trädets liv, inför allts liv.
Med varsamhet, med varlighet vandrade trädet in i tunnmakarens vandrings gärning.
Med tålamod inväntade tunnmakaren trädets mognad, inväntade trädet tunnmakarens mognad.
Han såg deras iakttagande ögon, kände deras bergskärlek, kände deras undran.
Helt stilla började tunnmakaren berätta om sitt värv, om sin vandring om sitt hjärtas händer.
De steg fram och berätta om bergets liv, kände att tunnmakaren lyssnade, frågade hur de kunde hjälpa.
Han berättade om sina behov, de visade honom järnets ådror.
Gav honom järn och undervisade honom länge i smidandets konst.
Då dagarna och nätterna var komna, då stjärnornas ord stod klara vände han ansiktet mot utgången.
I ödmjukhet bugade tunnnmakaren sitt hjärta inför bergens liv, inför allts liv.
Tackade dem för deras undervisande kärlek vandrade med järnbanden hem.

I dagarnas nätter tillverkade han nu tunnans liv.

livsinnehållet går icke att leka med
drömmen rispar
dagens syn

vinden
rör
vid

hemlighetsfyllt förhänge

opalljus strålar

faller

i
vårt innersta

med
tusen veck


ovalen lyfter ögonljus
Drömmen rispar, visar sannheten, ingen med droger av droger i kroppen har rätt att lägga pussel.
Det kan liknas vid att lägga pussel; detta: vindmantlar sveper om, innehållet lyfts, faller på plats, livsinnehållet går icke att leka med.
Daga,
Daglöst,
Av daga löst,
Genom att inom citationstecken döda den personliga sfären, stiger andesjälvet fram.
Det finns dagsländor, de är vackra, du tycker mycket om dem.
Du tycker om alla väsen ty du ser eller finner alltid en punkt i dem och denna tilltalar du,
Dagsländan är en vacker bild, den lever för en dag.
Ett tomtebloss,
Det gör osanningar också, kompromissa aldrig med ditt inre.
Nattinga är en god famn, är ett gott ting.
Nattingans famn leder dig in i sömnen, den vakna sömnen och leder dig inåt, det är att bli daglöst.
Råd kan du lyssna till, vi befäster deras innehåll, deras ljus då råden är vår vilja.
Sörj icke – reagera, re – agera.
Se eran, se evigheten, se bakåt, se den agnade kroken, se blänket.
Vad vill du använda dina händer till.
Vad vill du använda dina händer för.
Vad vill du använda dina händer genom.
Vad vill du använda dina händer i.

Genom att färga allt du möter med dina egna färger eller alltets liv, genom dig själv eller genom ditt själv.
Den frågan bör ni alltid eftersträvande fråga er i kärlek. Då skall svaren givas eder.
…

De hade vandrat länge, genom mörker, genom kyla,
sett avskalade marker
svärtade grenar,
ekande tomma ögonhålor,
blödande skeletts sakta gulnande pergament skingras i vindarnas vägar.

De hade vandrat länge, genom mörker,
bärandes lågan i kupade händers höljande värn.

Stegen stannades
De andades ut i levande skogens sångljus
De är hemma,
Boplatsen höljer om.

Varsamt ger de lågan fri, lägger den i bädden.
Ur marken stiger de vises stenar, väcker glödbäddens liv.

Fyra bågar fast förankrade i markens händer
bär kupolens hudar,
golvet andas godsteg,
jord, rötter, växter,
liv.

Hon ligger avklädd i hudars, fällars höljande värme.
Stenar andas eldar brinner, röken omvälver med doft av Salvia.
Hon blickar in i kupolens fyra vägar,
ser hudarna sakta lyftas av,
slutligen är det endast en tunn hinna mellan.

Stjärna faller in
genom stjärnhålet stiger röken fri in i,
Hon ser pergament skingras i vindarnas vägar,
ser vindarna vända åter,
blad faller ned över,
Glödbädden andas hinnan skimrar,
fram träder tecknen,
Hon följer
linjerna, ådrorna, nerverna,
alltet berättar
livets steg.

Hon vattnar jorden med hjärtregn,

Fällarna vikes om,
Hon stiger in
hans ögon är
kärlek