6 mars 2009

Långt bort i fjärran
helt nära
höres hennes vemods sång

tårar

droppar
fyller bäckens rörelse
vassen vidrör
strömmarnas liv

vindarna
omfamnar
flöjten
ackompanjerar
vemods andning

klanger stiger in
hjärtats vingar lyfter
stegen

Mina händer
kupas varsamt runt eldens låga

bär den in i natten

mina bara fötter
berör
silversmekta marker
indigomanteln böljar mjuka vågsvall
samtalar

långt bort i fjärran
helt nära
höres hennes vemods sång
jag ser hennes pärlors skrud
hennes vingar
leder mig in i skogens välvda salar
till glömskans glänta
där skogstjärnen lever
jag ber om svar

hälsar skogens
vårt liv
vänder mitt ansikte till de fyra

överlämnar mig

varsamt lägger jag lågan i eldens krets
låter manteln falla
är i mig
står naken i silverljus
utan rädsla

lyfter händerna
in i himlarna sfärer
i ödmjukhet
lägger jag mig i mossans mjuka bädd
i hennes händer

ser

skogsstjärnor vita
de dansar runt
i ring
hör hennes stigande stämsång

sluter
ögonen i väntan
känner
stegen nära

ser honom sitta vid elden
hör vattnets röst
stegen
är
nära

känner handens smekning beröra liv
tar emot
vinden omsluter drömmen
tar emot
viljans mening

gryningen rodnar till morgon
hör hennes rosensång
…

Hannen stod där
högt ovanför

han såg rak och ståtlig ut, ändå böjdes midjan över solar plexus; solar plexus skymdes ty hannen drack alltid; sög alltid in andra livs ljus; han var en sugande mun, han diade liv.

hannen såg med milda ögon,
bakom mildögonen glimmade eld, falskljus.

nedanför slogs hyndorna om hans gunst

pälstussarna rök, rykande
klor rev revor
djupsår
osämja
avund
svart
sjuka
varande
illaluktande

fradgan stod ur munnarna

blodsmärta

högt ovanför stod han, besåg skådespelet växte i kråmande glansis, med mildögon, förvrängd syn,
fnysande viskande suck
skratt

blods smärta

skrik
kvidande jämmer
färgade aftonen

en av dem segrade, med blodade händer, tovat hår, sönderriven klädnad,
med ögon fyllda av beundrande kärlek till hannen,
skred hon in under hans glansskrud

de övriga vilka tilläts att vara deras hov
stod på knä inför
deras ögon
syddes in i glansskruden

hannen kromade sig i deras beundran, lånta var hans fjädrar, blint var hans ljus.

de andra slank svankryggade undan,
in i skuggan

vaknade i gryningens befriande ljus, dansade solsteg med vackerögons klara ljus,
ställde sina hjärtan i ring lyfte vingarna, omfamnade,
befriade den gömda kvinnans händer,
hovet gavs frihet, reste sig, gavs synen åter,
vaknade i gryningens befriande ljus, dansade solsteg med vackerögons klara ljus,
ställde sina hjärtan i ring lyfte vingarna, omfamnade,

Hon undervisade hannen till kärlek
genom dem
han är fri.
…
Markerna,
under marken böljar glödande värme
händerna säras
livet

stiger upp
ur
Medioker föreställning – skäligen enkel
Snöstjärnor är icke endast snöstjärnor, snösmältningen är så mycket mer än att smälta.
Snöstjärnorna vandrar in en efter en i hennes längtands händer, därvidlag ser du att snötäcket sjunker, blir tunnare.
Till viss del är det ett felaktigt uttryck att säga täcke, det är mera en täckelse eller en slöja.
Du skrev ord om slöjor idag; lägg dem här intill.
Brev:
hur ofta vandrar icke människan i slöjortyngande slöjorser dina bilderser slöjornas sanna ljussanna rörelsesjälens rörelse lyfter tankens tyngande slöjormänniskans sanna gestalt träder framsträcker ljuslågan vidare in igenommedtillkärlek

Snötäcket är alltså icke endast ett täcke, det är tusende stjärnor, vita stjärnor.
De vandrar en efter en in i hennes öppnade händer.
De slår rot,
Av rot är ni komna,
Till rot skall ni bliva.
Stjärnor vita slår rot
Stjärnor vita stiger fram.
Tunn är stängeln, brun och ändå röd skimrande
Flikiga äro bladens fingrar,
Tre svepeblad
Bladen äro händer omhuldande stjälkens tunna gestalt,
Tre äro svepebladen
Knoppar öppnas för en dag strålar den vita kronan i varat
Dess inre solögon ler
Runt gröna ögat
Gröna ögat visar vårens skira gryningsliv
Stjärnor vita slår rot
Stjärnor vita stiger fram.
Tillåts
Är givna att blomma i en dag
Himmelsstjärnor
Får i gåva att under en dag
blommande vandra på jordens marker
Himmelsstjärnor
Ser skapelsens skönhet
Deras önskan besvaras
De strålar stjärnljus in i mänskliga ögon
Till vår
Kronan öppnas i dagen
Sluter sig i kvällens ljus
Böjer huvudet mot marken i natten
Lång och krypande är dess jordstam
Frukten den ger är en elliptisk nöt

Så många gånger nu har du fastnat i detta ord: ellips – elliptisk, varför gör du icke det du brukar.
E är den sammanförande punkten, jag är i mig.
L är att lyfta livets vatten över kroppen. Skala av skal, harmoni.
L är att lyfta livets vatten över kroppen. Skala av skal, harmoni. Två gånger l.
I strålar uppåt strålar nedåt, jag är i ljusets pelare.
P mantelns ljus faller ned över mig
S jag skådar in i framtiden.
Ellipsens öga, ellipsens rörelse.
Ovalen, opalen, ur mörkret lyfts livets pärla.
Ovalen, jag vänder mitt ansikte in i Solen, öppnar ögonens lock och ser.
Nöten i en ellips formgestalt.
Nöten fröet är inneslutet i ovalen i och av skyddande, värnande händer.
Fröet är framtiden, planterat i dåtiden, i nuet är det höljt av den egna viljans steg.
Självets steg i samklang och skapande harmonisk balans.
Gå på lina for genom dig och så är det, livet är balans, på eller snarare med livets gyllene linje, horisontens linje.
Då stegen smidigt medföljande känner, ser vad horisonten är då böjer den sig och omsluter, omfamnar stegen, livets hjärtandning.
Gång på gång visas kärlekens bud, jag sluter mig om dig.

Snötäcket är alltså icke endast ett täcke, det är tusende stjärnor, vita stjärnor.
Sommaren sover drömmar inom hennes kärleks händer.
Sommarens blommande ljus är däri.
Hon är innesluten i snöstjärnors ljus, till synes kyla.
Kylan är den renade tankens ljus, kristallers strålande renhet sjunger sfärernas skönhets sång.
Ljuset strålar icke utifrån det strålar från hennes hjärtas ring, det ljuset är solkraften i fröets livsönskan.
Det spirar i hennes hjärtas händer
Sjunger bliv liv
Bliv liv.

De vandrar en efter en in i hennes öppnade händer.
Snösmältning är icke endast snösmältning, den är verkligen att upplevande inse att alla dessa tusende stjärnors kärleks önskan vandrar in i hennes hud. De smälter in blir ett med livets stora andningspuls.

De slår rot, av rot är ni komna, till rot skall ni bliva.
Stjärnstrålarnas ljus rör sig blir vågor, vibrerande klanger, blir små rottrådar, slingor med av ljus, de fäster vid jorden, är livets fästen.

Stjärnor vita slår rot, stjärnor vita stiger fram.
Vitsippor, Anemone nemorosa L. är budbärare, de bär bud till alla väsens vaknande ljus, drick min själ drick ljusets stoff, vandra i andens ljus.

Tunn är stängeln, brun och ändå röd skimrande
Ur roten stiger den tunna stängeln, livet behöver inte vara ”stor och stark” då kärlekens vilja lever färgas det ”nedsättande” bruna till röd skimrande kärleksljus. Varför skrev vi nedsättande, i mänskligt språkbruk är ofta brunt en murrig tråkig färg.

Flikiga äro bladens fingrar. Tre svepeblad. Bladen äro händer omhuldande stjälkens tunna gestalt, Tre äro svepebladen
Vi kan tala länge och väl runt denna bild, men varför. Bladen äro flikiga, inte stickande taggigt flikiga, de visar att de omfattar allt och tre är de i triangulär samsakapande strömmande livsgärning.

Knoppar öppnas för en dag strålar den vita kronan i varat
Händernas hjärtönskan öppnas i dagens ljus genom det medvetna valet stiger jag in i ljus.

Dess inre solögon ler
Hjärtat känner viljan till svar och solar plexus genomströmmas med flödesljus, uppfyller själens önskan till livsrörelse. Samtliga chackrahjul, sätts i rörelse.
Livshjulen sjunger böner till liv.

Runt gröna ögat gröna ögat visar vårens skira gryningsliv
Det finns inte många ord att yttra runt denna strof. Den talar genom sitt själv.

Stjärnor vita slår rot
Stjärnor vita stiger fram.
Tillåts
Är givna att blomma i en dag
Himmelsstjärnor
Får i gåva att under en dag
blommande vandra på jordens marker
Himmelsstjärnor
Ser skapelsens skönhet
Deras önskan besvaras
De strålar stjärnljus in i mänskliga ögon
Till vår
Kronan öppnas i dagen
Sluter sig i kvällens ljus
Böjer huvudet mot marken i natten
Lång och krypande är dess jordstam
Frukten den ger är en elliptisk nöt
Människan suckar och vandrar tyngda steg. Ser icke jordens skönhet, ser icke skapelsens skönhet, vet dock att överallt lever en önskan att känna Hennes hud, vara i medskapandet till liv. Samtliga levande väsen bär en önskan, en vilja till att känna Hennes huds beröring, det är endast ett väsen som så ofta förglömmer det väs3endet en gång drömde.
Glömmer viljan till att vandra liv, kännande beröras och beröra,
Detta väsen är människan.
Hon gavs gåvan att välja, den gåvan försakar hon och väljer den tunga sömnens suckan.

Så ofta har du med blicken smekt gamla träd, gamla fruktträd från glömda gårdar, du har sett sticklingar, trädets barn långt bort från Modersträdet. Du har beundrat denna skönhet. Du vet att vildäpplen smakar surt, skrumpet, förtorkat liv,
Du vet att då de berörs blir de åter söta och välsmakande.
Det är icke svårt att se.
Vem eller vilket skrumpnar icke då det glöms.
Rötterna är många, rottrådarna är många, långa svepande drag, vattendrag, ådror.
Jordstammen är lång och krypande, inte krypandes på knä av bördor. Krypandes i livsglädjens vilja.
Se vårens bäckar.
Smältvattnet är icke endast smältvatten, är icke endast att smälta.
Det är att smält in i, bli ett med.
Det är att lämna den till synes kyliga tillvaron och krypa in i värmen.

Detta lever i denna bild:
Vindarna susade;
för evigt förankrade; såg händernas tomhet; frös smältis genom ådrorna;
lade mig nära jorden tätt intill.
Slöt jordsjalarna runtom; kände hur jag sakta; sjönk in i jordvärmen; var i; hörde dov hjärtrytm fylla; närmare; närmare; nära; kände hur jag sjunker djupt in i drömvärmens svar; var i; är i; handljus; känner värmen stiga upp; var i; är i havet; i jordvärmens böljande vågsvall; för mig med; glöder; glödande vågor; värmens vågor omsluter mig: livet andas röda slöjor; mina händer följer; dig; glömde; glömmer att frysa

Här kan du förklarande infoga brevet du skrev:
Brev:
Framtidens språk, kanske vet du inte det, kanske vet du.
Musiken skalas av så görs även orden, de färdig gjorda bildspråket.
De talar, målar med den mötande.
Medioker föreställning, skäligen enkel,
Är den mänskliga föreställningen i rädslan formad av att icke våga se den frigjorda föreställningen.
Den föreställningen är det strömmande livet,
Bäckens porlande sånger, havet, trädens vandrande stammar, är den frigjorda formens liv.
Lyssnar vandrar med musiken
i den silverne skivans händer.
Vill
lägga mig ned
vandra in i dessa landskap
vilka gör mig
varm och upplevande
Röra mig,
dansa
måla.

Det är vackert att höra din röst,
Det är förundrande att höra röster,

Så jag älskar
Ditt skrumpna ansikte,
det är fel att urskilja ett stycke,
det är icke stycken,
ser höstens fåglar
står du där
naken

Evigt förankrade

Rytmen slingrar sig runt,
är
böljande liv
i

samtliga livsslingor
samtida

Känner ditt djupa vemod
känner igen

Känner allt det ”andra” vilket är du
frigjort
upplöst
in i musikens sfär

din
min
allas
poesi
poesin
lever i detta.