29 mars

Robinia= falsk Acacia
Sakura = japanskt körsbärsträd
Hanami = att beskåda blommorna
Abies = Ädelgranssläktet

På en plats utan plats stod en ram, en ställning. Pålarna var djupt fästade i jordens golv, eller ramen stod med stadiga fötter inomhus utomhus, i.
Ramen var en båge med strikta fyrkantslinjer, de två bärande stavarna är snidade av Robinia Robinia pseudoacacia, du vackra träd sägs vara falsk Acasia, hur kan du vara falsk med dina vackra vita hängen, vilka lockar bina, ljusets bärare till dig, hur kan du vara falsk vilken skänker nektar till honung.
I stavarna synes snidade mönster, skapade med kärleksfull hand, dessa bär tvärslån given av Sakura, vindarna andas Hanami, de tre är fast förbundna med läderremmars starka liv, givna av djurens riken.
På en plats utan plats stod en ram, en ställning, den andas allts liv.
I famnen bär den en gonggong smidd av uråldriga händers kärleks ögon, i dagar och nätter, liv av sol av silver av stjärnor av planeter, klingar vibrera metallernas liv. Dess armar omfamnar Sakuras bärande strömmar, fastsurrad är den med starka rep, givna av växternas riken. Den är basen i triangelns vägar.

Den stora solskivan flammar i himlarnas riken
silverskivan skimrar
stjärnor vita är
i hennes hår.

På en plats utan plats stod en ram, en ställning, den andas allts liv.
i famnen bär den en gonggong smidd av uråldriga händers kärleks ögon, i dagar och nätter, liv av sol av silver av stjärnor av planeter klingar vibrera metallernas liv. dess armar omfamnar Sakuras bärande strömmar, fastsurrad är den med starka rep, givna av växternas riken. Den är basen i triangelns vägar.
framför den öppnas svart hav, matt obsidian,
klubban viner genom luften, skaftet, kroppen är given av Abies dess huvud är inlindat med mjuka tygs stycken.

Gonggongen ljuder obsidiangolvet skimrar fylls med livssjäl
Ur det stiger hennes berättelse.

Hon sträcker sig högt upp på tå, söker plocka de vackraste stjärnorna
överlämnar dem i ljusglädjes ömhet
de räcker icke
hon sträcker sig högre, högre
Det räcker icke
hon klättrar uppför det högsta berget, river fötterna händerna knäna blodiga
andas ljusglädje, sträcker sig ytterligare på tå för att plocka de vackraste stjärnorna
in i vinden viskar hennes hjärta ödmjukt tack
människoman jag har plockat de vackraste stjärnorna till dig, för dig.

På knä i tillgivenhet med böjd blick lyfter hon händernas skålar, lyfter strålande ljusglädjes blick till honom
han tar emot stjärnorna, ler en stund
det krasande ljudet då hans stövlar stampar över dem klyver hennes stängel, spräcker hennes hjärta

han vände sig aldrig om.

in i vinden viskar hennes hjärta ödmjukt tack
människoman jag har plockat de vackraste stjärnorna till dig, för dig
Irriterat söker han borsta bort den irriterande insekten

människomannen vände sig aldrig om, hon föll samman, han såg ej att marken slöt sig runt henne, hon blev en sten. Vindarna lyfte bar i kärlek lade henne till skimrande obsidianhänder
människomannen vände sig aldrig om, såg icke att stjärnorna dracks av källans vatten
Irriterat söker han borsta bort den irriterande insekten

Vid bergets fot, i den stilla skimrande svarta spegelsjön ser de förbipasserande en sällsynt stjärnblomma
i dagen badar hon Solens guld i natten badar hon Månens silver Stjärnors stoff dansar tinderljus i sjöhänder
ur stjärnblommas kupade händer stiger klanger, de förbipasserande känner ljus och värme strömma till

I natten höres hennes kärleks röst; människoman jag sökte giva dig de vackraste ljusen, jag nådde aldrig tillräckligt högt
Vindarna bär hennes själ

I natten långt bort ändå nära syntes sjön ljusdansa
i gryningen är hon borta
i natten syntes en stjärna klar
tindrande ljusglädje i kretsen av de vackraste stjärnornas ljus

I natten höres hennes kärleks röst; människoman jag sökte giva dig de vackraste ljusen, jag nådde aldrig tillräckligt högt. Irriterat söker han borsta bort den irriterande insekten.


Dotter,
Vi har talat runt klanger,
Allt liv innehar klanger,
Allt är inom allt.
Stundtals glömmer ett väsen att andas, befinner sig i ständig inåtandning, kanske i rädsla för att ge av sig själv, av sitt själv. Slagen kanske har haglat alltför hårda.
Stormarna har vinit, vågor skyhöga har rivit sönder seglens luftfamnar
Masterna har ljungade blixtar slagit av
Vida omkring syntes eldkvastarna dansa.
Galjonsbilden, den fagra jungfrun skred in i havseglarens ömhets famn
Skeppet gavs slagsida
Förliste med djup suckan
Sjunk
Sjunk djupt ned
Fann fäste mellan de två stora klippreven
Omgavs av skönhetens blommande anemoners ljus
Deras svarta ögon log för skeppet solljus
Drömmar tindrade regnbågsljus
Vid horisontens linje syntes de skimra
Horisonten slöt armarna runt
Skeppet syntes segla i gyllene cirkels havsband.
Allt känner allts andnöd, kärleken omger, ni ser allt vara planade linjer, bortser från varje plan linjes rörlighet, horisonten ligger icke avlägsen, den är runt er, och i er, ni är i den, känn dess gyllene vingar runt, känn andningen befrias och lyss till anemonernas viskning, skeppet förliser, omges av vita havsanemoner med svarta ögon, varför är ögonen svarta, de är svarta av smärta av sorg, de viskar till skeppet; håna icke min kärlek. De vita havsanemonerna är jungfrun, hon lämnar; viker aldrig från den älskades sida, hon spinner solljus till den förliste, tar in, dricker solljus och ger till den älskade varvid drömmarna fyller den förlistes livsvatten.

Stundtals glömmer ett väsen att andas, befinner sig i ständig inåtandning, en strypande, kvävande rörelse.
Vi kan benämna detta tillstånd vid att vara i andningsstillestånd.
Där kommer gonggongen snart in i bilden.
Obsidian tilltalar dig mycket.
Vad är obsidian,
Obsidian är då du smakar på ordet en böljande rörelse vilken utgår ifrån en punkt, en omfamnande punkt. En rörelse vilken utgår ifrån ett kraterhål, det svarta ögat.
Obsidian är stelnad magma, lava, svart lava, den har stelnat hastigt, vad sker då något sker hastigt, rörelsen stelnar och blir ogenomskådlig eller ogenomskinligt. Rörelsens väg, mening blir svår att tyda eller se, sikten skyms i vardera riktningen.
Röd lava bubblande flytande strömmande böljande har stelnat och blivit svart, det innebär icke att vägen är borta, att rörelsen är borta, att meningen är borta.
Samtidigt är denna stelnade lavas yta knivskarp, eggen på nyslagna bitar är knivskarp den har använts till, slipats till vapen. Andra material har tillkommit för dessa vapen, obsidian lever kvar i kirurgiska knivar, skalpeller, är inte det ett vackert uttryck: kirurgiskt stål, den knivskarpa eggen, lika blank som kirurgiskt stål.
Blank yta är en vit yta,
Ja, denna lava har hastigt stelnat och blivit knivskarp och svart, det svarta bär alla möjligheter i famnen, knivens egg skär rent,
Svärdets egg skär rent,
Svärdet svingas blixtrande klart genom luften, viner, sjöns yta är blank, svärdet svingas in i dess renhet, där vilar det till dess att den rättas hand sträcks fram, då stiger svärdet upp och faller mjukt in i denna hand.
Obsidian är fridsbärare och visar dig meningen med ditt liv.

Det du ser är ett golv, det du ser framför dig är ett golv av svart Obsidian, eller ett stelnat hav, då gonggongen ljuder, ser du detta golv eller hav skimra i rött.
Spegelsjön öppnas, den helgade sjön öppnas.
Vad gör gonggongen,
Vad känns före ett vulkanutbrott,
Marken vibrerar.

Du ser en man stå framför gonggongen, du ser hans rygg, den är muskulös, den är ljust skimrande brun, den skimrar guld och koppar, runt överarmarna bär han tvinnade läderremmar, Han bär ett långt höftskynke färgat av indigoljus, hans fötter är bara och jordade.
I händerna håller han slagklubban eller klangimpulsgivaren, klangklubban.
Låt oss stanna vid denna klubba, du fastnade i ordet klubba, vilket du icke tycker om.
Se denna klubba, den är en impulsgivare, bärare, samtidigt är denna klubba en mottagare, för att vara givare, bärare måste du vara en mottagare av impulsen, den vita inspirationens ljus, insiktens klarhet, det sker genom hjärtats kraft.

Han står med båda händerna runt det ornamenterade skaftet, han känner alla träds liv, huvudet, klubbans huvud vilar mot/i markens händer, ser du bilden dotter,
Det är en triangulär form i denna bild, armarnas linjer och klubban, hans kropp är basen uppåt. Ser du gonggongen, den hänger i en ställning, även där lever denna triangulära form, det triangulära formspråket.
Skaftet pekar mot, gonggongen hänger i ett tjockt rep fästat i två punkter hos gonggongen, detta rep är en linje, repet/skaftet pekar mot.
Edra fingrar måste bli nycklar.

Du ser en man stå framför gonggongen, du ser hans rygg, den är muskulös, den är ljust skimrande brun, den skimrar guld och koppar, runt överarmarna bär han tvinnade läderremmar, Han bär ett långt höftskynke färgat av indigoljus, hans fötter är bara och jordade.
I händerna håller han slagklubban eller klangimpulsgivaren, klangklubban.
Du hör den tysta väntan och ser hela förloppet fram till klubbans möte med metallskivan, ett slags livets hjul.

Du hör luften öppnas
Hör klangen
Vibrera
Du ser vibrationen
Det är djup klangandning
Det är så mycket mer än vibration,
Detta ger värme, ljusgenomträngd värme.
Den stora solskivan flammar i himlarnas riken
silverskivan skimrar
stjärnor vita är
i hennes hår.

Du skrev detta om hemmet, om bostaden varandes hjärta, till en vän
Du ”strider” för att stiga fram med/i ditt själv.
Du har befunnit dig i en slags lång dvala i rädsla för att avvisas.
Detta,
Tröttar dig, din rädsla, dina rädslor tröttar dig,
Du vill säga men du tiger.
Inte någonting kommer att ske innan du lyfter gärningen ur denna dvala.
Se din lägenhet, se dess smärta, känn dess smärta, våga känn den.
Din lägenhet är ”din hjärtpunkt” – din boplats.
Liksom, Ditt hjärta är ditt livs boplats. Du måste röja i lägenheten, en punkt i taget.
Detta är mycket sanna ord, du skriver att icke någonting kommer att ske, det du då ville skriva var att ingenting kommer att ske, så såg du att detta skulle förvirra, det du ville säga var: allt kommer att vara stilla, allt kommer att vara någonting, kommer icke att förändras till ingenting så länge du icke gör, lyssnande gör. Det du avser är ett ingenting vilket är att finna frid i att vara allt i allt. Ingenting är oändligheten.

Vi vill säga,
Din lägenhet är ”din hjärtpunkt” – din boplats.
Liksom, Ditt hjärta är ditt livs boplats.
epicentrum,
Jordbävning ser du och visst är det så, hjärtat dånar inombords är en gonggong då väsendet icke finner modet att röja i lägenheten, en punkt i taget.

krav är alltid av godo att leva med, då de icke är pålagda, den sunda moralen eller gammalt bondförnuft,Bär vi inte alla en längtan en bön om att vara i det hjärtat,Vi är i detta hjärta, det går att läsa i det lilla barnets blick innan slöjan lagts för,I min värld är vi i det hjärtat - alltid.. ser det lilla och stora blodomloppet leva.
det svåra är att urskilja det yttre hjärtats begär och det inre hjärtats behov
behov av samklang - samskapande med alltets hjärtaskapelsens hjärta
skriver ett rent hjärta,alla vackra bilder
alla konsters verk
finns redan skrivna
hjärtat svarar till
skriver ett rent hjärtai tystnaden
talar hjärtatdet inre,
den rösten är
långt bort från all förgänglighetdet hjärtat är rentdet svåra är att urskilja det yttre hjärtats begär och det inre hjärtats behov
behov av samklang - samskapande med alltets hjärtaskapelsens hjärta

Du skrev åter ord om poesi,
den vilken gives gåvan att skriva poesi skriver icke dikt,
den vilken givits gåvan att skriva poesi är poesin
mindes ord du sade en gång: ” jag har blivit poesi”
dina ögon tårades vid minnet, oh dotter om vi för en stund kunde lindra din plåga,
Du kände dig levande.
Nu strömmar du liv genom orden och känner dig icke levande,
Du har åter glömt ditt själv, eller du har gömt det under taket varför.
…
Stormarna viner

vågor

sky höga

söndrar river sliter

sönder
sönder

seglens luftfamnar


masterna

slår ljungade blixtar av

vida omkring synes eldkvastarna dansa


galjonsbilden, den fagra jungfrun

skred in i havseglarens ömhets famn

skeppet gavs slagsida

förliser med djup suckan

sjönk
sjunker djupt ned

fann fäste mellan de två stora klippreven

omges av skönhetens blommande anemoners ljus

vita anemoners svarta ögon ler för skeppet solljus
drömmars tindrade regnbågsljus

vid horisontens linje synes de skimra

Horisonten slöt armarna runt
Skeppet syntes segla i gyllene cirkels havsband.