31 mars

Du vänaste lilja i rosengård

sprid dina fingrars ljus in i ängder gröna
lyft mina taggar bort

suckade törnens kala grenar

möt mig i aftongrinden
tvaga mig i solens röda guld

fyll mina ögons tömda brunnar med stjärnsånger
lyft daggen droppar in i mina torkade händer

spänn livets strängar i bågen

låt sländan sjunga silver och guld
skyttelns inslag klinga liv in i dagens ljus


du vänaste lilja i rosengård lär mig att
leva i din kalk
…

Dotter,
Allt liv är för dig väsentligt, viktigt.
Ordet väsentligt fångade dig, det är ett mångfaldigat ord, vilket ord är icke mångfaldigade gåvor.
Väsentligt, vad ser du,
Jag ser ett väsen, väsen för mig är allt levande, liv är för mig allt skapat. I min värld är det oväsentligt huruvida det är en Sten eller en människa, det skapade är liv.
Jag kan också se eller snarare höra ett väsande, ser då en Hund eller en Varg med käftar ihopdragna, visandes tänder. Denna Varg väser eller morrar eller varnar. I nästa bildsvep ser jag en Orm med lyftat huvud vilken väser, även här är det en varning.
Samtidigt visar dessa väsanden framåt och där omvandlas bilden till en sfinx med en pärla i pannan, Kobran, vilken i denna bild inte hypnotiserar, den är i trance eller vaket trancemedvetande och blickar in i oändligheten, det är en positiv blick.
Detta är det jag ser runt väsen.
Ångrar mig och det känner ni; ni känner att jag hör er maning:
Väs då du känner faran, väs emot en fara.
Jag hör maningen och ser sedan en – det avskilda livet, där en alltid söker att vara en och icke ingå i helheten.

Bokstaven T; ställer sig ensam och är inte ensam, det är en kraftbokstav ett kraftväsen vilket ställer sig i ordets mitt, det är en stav,
ser en Patriark, ett mycket gammalt vist, visdomsfyllt väsen, denne håller i staven, vilken är ett svart T, det är ebenholts och samtidigt är denna stav Indigo, den är alla Träds, stammars rötters liv, den skiftar i färg, den är svart av den enkla anledningen att den skall framträda för mig, dess obrutna linjer, ord kommer till mig:
denna stav håller himlarna uppe, bär himlarnas visdom, bär upp himlarna.

Så ser jag blixten vina genom luften likt ett svärd, kraftordet är, i begynnelsen var ordet, allt skapat liv är av andens ljus däri är allt liv liv.

Så kommer slutstavelsen,
Ser att ligga, ligga ned i stilla rörelse, i molnbädden.
Så ser jag läkt, de läkter vilka används inom byggnationer, dessa tunna ”ribbor” vilka är stöd för taket.
Tegelpanna vid Tegelpanna läggs i dessa ramar, sida vid sida i varandra,
Ser så åter den underbara bilden där vägfararna lägger stenar i hög för att visa sin närvaro.
Ser stenarna öppnas, ser tegelpannorna vilka bär stenarnas liv inom sig och ser deras våglinjer, ser alla stenar bli Fjärilar, alla Vingars Vingar, deras sanna väsen stiger fram, blir förlöst.

Därigenom är inget oväsentligt, det är o väsentligt.
Det jag upplever då jag skriver o väsentligt är detta lovsångsljus O du saliga.

Det är många och fyllda bilder vilka ständigt lever genom dig med dig hos dig i dig, varför tvekar du, var inte rädd sade du till en skrivare under gårdagen, var inte rädd dotter, vi talar genom dig. Sörj icke då du icke förmår lyfta handen i natten, vi för bilderna till dig, icke alltid i de strofer vilka levde i natten, stroferna är dock talandes samma språk. Låt oss nu återvända till där vi började.

Allt liv är för dig viktigt; väsentligt, alla levande väsen talar samma språk för dig i sitt ursprungs kärna. Du står mellan två världar i en värld, det är icke alltid förenat med lätta steg.
Två blommors symboler lever strakt inom dig, i ditt själv. Dessa har alltid talat till dig.
Liljans renhet har alltid talat till dig, minns du hur illa du tyckte vara då en kvinna använde den till jämförelse med likdöd, du kved inombords. Nu då du skriver ser du hur denna bild blir vacker, du skapar skönhet runt den negativa bilden; du ser hur vårens liv föds, den nya gryningens ljus.
Madonnaliljan är den vilken talar till dig, du ser dess vita renhet, du ser skimrande ljusblå himmel bakom henne, du ser himlen vara vävd av silver och guld.
Madonnalilja (Lilium candidum).
Du ser löken, och åter vandrar du in i tegelpannorna och många andra bilder, du ser denna lök och ser ”fjäll” ligga sida vid sida runt livsinnehållet, du ser rottrådarna och du ser stängeln.
Liljans stängel bär icke taggar, bladen är dock lansetter, spetsar, pilar, spjut, knivar alla dessa symboler vilka värnar om jungfruns rena obefläckade kalk.
Du ser Liljans Kalk, hennes krona och den har sex blad, sex vita ark.
Nu kan vi vandra in i vetenskapen och säga att detta enligt många är ett fullkomligt tal och visst är det så.
Se sex spetsar, se tre av dem lyftas och vad ser du, du ser en triangel med tre vägar, ständigt levande strömmar, så sänker sig den lyftade triangeln ned och du har sexkanten, denna sexkant, sexhörning, är två trianglar över i varandra, den himmelska meningen och den jordiska meningen i sitt fullföljande.
Namnen Hera och Venus strömmar genom bilden, den sjätte dagen, den sjätte timmen, alla dessa visar skönhet, framtidsskapande skönhet, ljusskönhet, du skrev ett vackert ord; skönhetsvandrare, var gång dina bilder strömmar in, är de en vackervåg, livets våg, du är skönhetssvarare, dessa ord innefattar detta smycke.
Vad annat är skönhetsvandrare, skönhetssvarare än eftersträvan till harmoni, till kärlek, till fridsgärning. Sexhörningen visar de fyras vägar visar himlarnas och jordarnas vägar, visar de strömmande krafternas energier och kärlek, visar förenad vilja och tro fast het. Detta för dig in i helheten, där sitter du i löken, i den inre kärnan och ser skönheten, renheten och kärleken, du ser det rena vita.
Du vackra rena vita lilja sjunger din själ; du ser hennes skönhet, du ser, är den rena vita liljan, du har blivit skadad, din skrud är obefläckad, du ser den rena vita lilja, du är den rena vita liljan, hennes rena vita kalk.
Så önskar du möta, så önskar du mötas. Utan gjorda bilder i färgat glas av människor, så önskar du möta, så önskar du mötas utan gjorda bilder, utan att tolkas utan att tolka,
Var i,
Andas utan hinder

– endast i det rena vita mötet har kärleken en chans till överlevnad, där redan gjorda bilder finns rostar den sönder, faller samman och blir ett lik-

I natten doftar liljan,
kärleken är det högsta vita ljuset doftar Liljan, då dagens starka ljus skirats, då dagens starka ljus sover, då allt är djupt skönjbart i stjärnors salar. Nio döttrar dansar i ringen, deras mildhets sånger vaggar barnen.
Sex vita strålande blad har hennes gestalt, hon öppnar kalken och stiftet är där och ståndarna, en för varje skrivet blad.
Du ser frömjölet, hör Humlan surra i kalken, du hör hjärtat sjunga,
Trummans hud vibrera.
Dina steg vill dansa fria in i Solens famn, kärleken är den högsta vita värmen doftar Rosen,

Ur ögonens brunnar stiger daggens droppars tårar från hjärtas längtans händer, vingar skimrar purpurljus, ur minnets gudinna, hon lyfter händerna nio skimrande pärlor skimrar däri, hon lyfter dem ur jordens suckan de dansar i ring de knoppas, de öppnar kronans vingar, de strömmar rubinröd kärleks ljus, i kronans mitt strålar solögonens guld och silver, doftar
Doftar liv.

Se den vita snön gnistra, se hur den sakta blir droppar, ljuset väver starkare och starkare runt den stjälk vilken under eller i vinterns famn har sett torkad och tömd ut. I höstens andning kupades jordhänder runt dess rot och stam. Sakta blottlägges nu dessa händer, varsamt stiger det grönskimrande livet in i stammen. De vassa taggarna är där och nu lindar sig bladknoppar runt, du lyfter blicken och möter violljuset, ser Björkarna susa hängen, ser musöron, muserna sjunger minnets gudinnesånger i skönhet, dina händer borstar varsamt bort jordhänderna runt rot och stam, varsamt klipper du stjälkarna. Nu jublar växten och sträcker sig högt upp in i ljuset, du ser skira gracila fingrar omsluta en sakta svällande knopp, sakta, sakta öppnas den. Blad till blad vecklas ut skimrande purpur, skimrande rubiners guld,
Bladen är lindade i en vågrörelse, samtidigt är de kärlekens vingar. Doften är söt och åter ser du Humlan i dess famn.
I ljusets och i värmens famn brummar Humlan.

Så många gånger har vi samtalat runt Rosen om taggarna om stjälken om roten, om bladen om knoppen vilken omsluts av fingrar, om knoppens öppnande och solögons värme.
Du kan här infoga dessa sista ord;
Runt dessa hjärtan sätts alltså taggarna.
Modern lyfter nu varsamt ur dessa taggar, en efter en. Det måste vara andning emellan varje tagg, ty smärtan är fruktansvärd. Skulle alla taggar ryckas upp samtidigt skulle livet förblöda.
Modern lyfter dem en efter en ur sitt hjärta med hjälp av edra helande händer, därmed sker en allomfattande befrielse.
I varje hjärta sker det vilket du så ofta skriver; det finns inte en sol det finns tusen och tusen.
avlägset höres vemodsskriet
inte vemod,
vingarna svävar
söker svar,

Taggarna lever vidare vidare.
Ser nu det rosen – nyponrosen ville säga.

Du lyfter blicken och möter polarstjärnan, du känner himlarna omsluta dig,
I gryningen övar du skönhetens steg i frostbeströdda markers famn,
Träden känner dig och svarar.
Frosthänder fyllda med stjärnleende ögon bar dina vackra steg.
Nyponens spindlar förtäljde om vävarnas mönster, om det, endast spindelmor vet. Många skyggar för spindeln ser icke de vackra trådarna.
Nyponet berättade om solar om stjärnor om månar om samhet – allt det vilket leder till samhet.
Taggarna lyftas fram till dig,
Oh ve min hud mitt hjärta blöder sjöng jorden,
Sjöng hennes hud.
Taggar gjorda av de oseende river min hud, varje deras steg är taggar.
Varsamt lyfter jag dem en efter en.
De har glömt,
glömt
Se stjärnorna,
Hör deras ord,
De talar inte högt,
Ur djupet lugnt och stilla bär de bud.

Du vackre,
Bär bud är hos dem vilka har glömt
Du bär orden in i livets sfär.
Se skönheten i din gärning i dina steg.

Nypon,är förunderligt vackra sagoberättare,taggarna,kan se dem vara hullingar och de är det då hjärtat inte lever i svar. Inom varje levande väsen finns hjärtat, det förändras aldrig, det Är. Det finns något vilket förändras och det är vårt mod att följa hjärtat.Så finns det väsen vilka väljer att inte följa hjärtat, de väljer verkligen och blir tagare, men det är aldrig försent.·Nåväl, där är taggarna hullingar och de är starkt förgörande gifttaggar, de greppar fast.
Så rosen/nyponrosen kan växa upp ur bergets grund i en spricka, det är näst intill omöjligt att döda rosen.Ser du stammen knoppen, fingrarna runt knoppen, den öppnas och solögat är, Sommaren andas, språket förtätas, förinnerligas och blir nyponet, solögats energier är däri.Spindlarna, spindelmor väver, väver drömmarnas nät.Rosen är kärlek, taggarna - kan vara rädslotaggar, jag vågar inte och skyddar mig med taggarna.Dessa taggar vänds mest av allt inåt - men som med allt även utåt.De är inte gifttaggar.Jag ser taggarna vara ett värn ett skydd,den stunden då hjärtat möter, möts är taggarna inte hullingar, de värnar runt det mötande hjärtat.Taggarna är vända nedåt, kan se det som bågar, valv. hur jag än ser det blir de skydd/kärleksfullt värn i positiv anda om jag bortser från tagarebilden. Omger mig med många rosor, då barnen och jag flyttade hit vandrade jag ned mot ängen, fann en nyponbuske,den ville vara nära huset,jag borstade bort jorden och fann en slinga,vacker var jag inte på armarna ändå följde den med. Min bror skakade på huvudet, det där går inte.
Den lever än.·
Då jag är hos rosorna, är det slående att taggarna greppar om, håller fast.
var gång rörelsen blir i otakt eller för snabb/stressad griper taggen i.Samtidigt är det så att ofta då jag vandrar bland dem, kan en tagg hålla kvar mig, då mera i: se mig.Ja, de där hullingarna är speciella, finns en saga som jag letat efter länge, finner den ej.
den handlar om varför rosen fick taggar, för att skydda sig/kärleken mot djävulens bländverk.