Solstomen är att likna vid ökenstormarna,
Sanden lyfts av vindarna, den virvlar runt, från en spets vidgas den, sanden sugs in i vindarna, dess minimalistiska stoffursprung sugs in i vindarna och vidgas, vidgas i en vid cirkel, det ögat, det yttre ögat icke ser är att den renade sanden vänder och sugs motsvarande in och marken flödar av sandens inre ljus.
Då sanden lyfts från den specifika punkt, i denna specifika punkt, är detta att likna vid; vindarna är ett sugrör vilka suger in stoffpartiklarna och andas ut dem i den rörelse vilken luften innefattas av genom alla vingars rörelse. Den mattade sanden, den utmattade sanden sugs alltså in och sätts i rörelse, det är en balanserande andningsakt.
När sanden nu åter andas är detta; att den renade sanden vänder och sugs motsvarande in och marken flödar av sandens inre ljus.
Ja, Dotter det är en mycket vacker bild du ser, du ser vindarna bli ett högt väsen, ett vitt väsen, med vit klädnad, det är ett väsen skimrande i vitt ljust blå, inte ljust blå det är azurblå i vitt. Det är luft och vattenväggen i en gestalt. Du ser denna gestalt lyfta ett gyllenen horn, egentligen är det lindat av hudar, av jordhudar. Gestalten lyfter det, lägger händerna varligt runt mynningen och andas nu ut sanden, stoffpartiklarna, de återvänder renade och gestalten andas ut, andningen, livet balanseras och ljusandningen strömmar.
Gestalten står alltså med en lur eller ett horn, eller varför inte med en didgeridoon, detta mäktiga ljud strömmar, lever, det är att vara i luftströmmen. Du vet genom ditt övande med flöjterna att det inte handlar om att andas in och blåsa ut, det handlar om att andas med strömmen, släppa, låta luften åter strömma in, andas, släppa, andas, släppa.
Det är att befria andningen. Luftens rörelse är svår att gestalta, du hör och ser ännu en vacker bild, de gamla folken sände meddelanden till varandra genom att sätta luften i rörelse. De kände luftens rörelse genom alla vingars beröring, de fann ett redskap, ett trästycke snurrades i olika hastighet i luften och ett mäktigt ljud strömmade åter berättande. Livet berättar då luften sätts i rörelse.
Hela denna bild med sanden kan även åskådliggöras med bumerangens luftvandring, bilden med luren eller hornet eller didgeridoon.
Nu tager vi all sand bort och ser Solen lösa upp sig, virvla runt, upplevelsen blir kvävande, så är även upplevelsen om sanden skulle kvarstå, ty den kryper in överallt, det gör även Solen.
Blicka så in i Solen och du ser då svarta fläckar,
Solfläckar ser du.
Dessa fläckar är de oseendes ögons gärning, de instängda hjärthänderna, den instängda kuvade hjärtmeningen.
Solen är en solstorm, en tromb, en storm, den sveper om allt och lyfter allt i sin väg, minns att den lyfter i kärlek.
Allt virvlar runt, andningen är kvävande, hettan är outhärdlig, ändå uthärdlig ty denna hetta är av annat slag än det vilket i mänskligt tal kallas hetta,
Detta är den Stora Solen vilken verkar, allt virvlar runt till synes i kaos, den vilken verkligen ser och lever sig in i orkanen eller tromben, vet att det är ring på ring på ring eller i varandra,, det är ett gyllenen horn vilket andas, andas tills allt faller på plats.
Se orden,
Solstorm,
Solfläckar,
Solvirvlar
Se då den frigörande dansen element, se dessa solvirvlar, dessa solkjolar, de virvlar in i det vita ljuset, ljusandningen.
Hjärtat öppnas i vitt ljus,
Andas purpur in i den nya dagen.
Ännu en bild av födandet, jag vill, höljas om, jag vill, kanal i vitt purpur ljus.
Solvirvlar, solringar, i dessa virvlar drivs vatten, droppar runt, dessa droppar stelnar.
Dessa droppar stelnar och är först svarta tårar.
Svarta matta tårar, utmattade själsljus.
De virvlar runt och de slipas rena av vivlarna.
Då du möter ordet slipas är det lätt att uppleva att detta är att hyvla av något, att med våld lyfta av något eller uppenbara livets värden.
Detta slipande kan också upplevas i orden av en slipad diamant, då i negativ betydelse.
Människan har blivit sovande van med att lägga in negativa betydelser i ord vilka är skönhet.
Att bli slipad till en Diamant, eller att var en slipad Diamant, innebär att vara i sin mitt, inte något utomstående, kan åsamka denna sten skada, den är i regnbågsljusets guld.
Vi kan orda länge runt denna sten, vi släpper detta.
Vi har tidigare sagt att sand vilken hettas upp blir glas, här är det ett mycket speciellt glas.
Det är kristallsångernas höga toner vilka klingar.
Tårarnas band är en kostbar skatt,
En gåva,
Ovärderlig är den.
Solstomen är att likna vid ökenstormarna,
Sanden lyfts av vindarna, den virvlar runt, från en spets vidgas den, sanden sugs in i vindarna, dess minimalistiska stoffursprung sugs in i vindarna och vidgas, vidgas i en vid cirkel, det ögat, det yttre ögat icke ser är att den renade sanden vänder och sugs motsvarande in och marken flödar av sandens inre ljus.
Sandsten används för att isolera en vedspis eldningsrum,
Vedspisen är en användbar bild.
De höga skogarna susar,
de vandrar in i skogen, talar lyssnar berättar bugar sitt hjärta i behov av,, ber om tillstånd att omfamnas av Trädets liv.
Träden har i dagar och nätter druckit Solens ljus, i det inre andas glöden.
Trädet ger tillåtelse,
De bär det till boplatsen, sågar det med varsam hand i bitar,
bitarna andas, ljusets värme bäddas in, sjunker in.
Dagar och nätter vandrar, trädet väntar, de väntar.
Yxan klingar i luften, bitarna klyvs,
staplas, åter sjunker ljusets värme ytterligare in.
De tar korgen i handen, varsamt lägger de ved däri
Bär den in i stugan.
De lägger veden i spisens svartnade lucka, de ber eldens andar att vakna.
Ur veden stiger hjärtats glöd, flammar och skänker ljusets värme.
Genom rökhålet virvlar Trädets saga,
åter är Trädet ett med det, det en gång var.
Skogen susar, de lyssnar till stjärnornas sång
Droppar tindrar i himmelska salar,
Förtäljer det vilket är.
De
Bugar sitt hjärta inför omfamnar varandras händer in till liv.
Du har skrivit tack till människor, infoga dem här ty de belyser allt detta:
Solstrålar, väver blommorsolögon tindrar iblåskimrande hav
böljarväntar
vindarna lyfter vit siden
jord
molnen seglar
drömmerskimmerljus
solstrålar, väver blommorströs i markernas händerlyfter vita sidenkjolar in i
himlars händer
vita molnen seglar stillaskimmerljus
Satt och såg på träden, såg vedboden,
såg min bror hjälpa mig med att hugga träd,veden torkade,
jag klöv veden och staplade den, vilken balanseringskonst,
veden torkade, tog korgen och bar in,underbar värme spreds i stuga,.
Min bror bor inte här längre, det var något speciellt med veden.Tack för din värme, den blev en vackerbrasa i vedspisen... vedspisen får då bli mitt hjärta
Trösklar,är mycket vackertLivet är trösklar, tröskelövergångar,Drömportar,Tanken gör hinderDrömmen
är verklighetFantasin
är verklighet
den mänskliga tanken hindrar genom att öppna många dörrar samtidigt,hjärtat berättar vilken den rätta dörren är
Den har alltid varit öppnad för dig
Fortsätt din vandring över trösklar,vägen är mycket ljus och varm framför dig
…
Darrande stjärnas
rädslostorm
i
nattligt djup
väv silar stoff
svag bris
snöduns mjukhet
okbåge
berör
kinds morgonrodnad
duns mjukhet
kanals ljusflimmertrådar
stoff silas
skålad hand
bär
rosens blad till dig
…
Fader
Moder
giv mig värme
Broder Träd giv mig skugga
låt frukterna mogna i ljus
Syster Fågel lyft mig in i
vita molnets solskimmer
andas
…
Det var något speciellt med stråken
Strängen brast vinden bar klangerna vidare
Sanden lyfts av vindarna, den virvlar runt, från en spets vidgas den, sanden sugs in i vindarna, dess minimalistiska stoffursprung sugs in i vindarna och vidgas, vidgas i en vid cirkel, det ögat, det yttre ögat icke ser är att den renade sanden vänder och sugs motsvarande in och marken flödar av sandens inre ljus.
Då sanden lyfts från den specifika punkt, i denna specifika punkt, är detta att likna vid; vindarna är ett sugrör vilka suger in stoffpartiklarna och andas ut dem i den rörelse vilken luften innefattas av genom alla vingars rörelse. Den mattade sanden, den utmattade sanden sugs alltså in och sätts i rörelse, det är en balanserande andningsakt.
När sanden nu åter andas är detta; att den renade sanden vänder och sugs motsvarande in och marken flödar av sandens inre ljus.
Ja, Dotter det är en mycket vacker bild du ser, du ser vindarna bli ett högt väsen, ett vitt väsen, med vit klädnad, det är ett väsen skimrande i vitt ljust blå, inte ljust blå det är azurblå i vitt. Det är luft och vattenväggen i en gestalt. Du ser denna gestalt lyfta ett gyllenen horn, egentligen är det lindat av hudar, av jordhudar. Gestalten lyfter det, lägger händerna varligt runt mynningen och andas nu ut sanden, stoffpartiklarna, de återvänder renade och gestalten andas ut, andningen, livet balanseras och ljusandningen strömmar.
Gestalten står alltså med en lur eller ett horn, eller varför inte med en didgeridoon, detta mäktiga ljud strömmar, lever, det är att vara i luftströmmen. Du vet genom ditt övande med flöjterna att det inte handlar om att andas in och blåsa ut, det handlar om att andas med strömmen, släppa, låta luften åter strömma in, andas, släppa, andas, släppa.
Det är att befria andningen. Luftens rörelse är svår att gestalta, du hör och ser ännu en vacker bild, de gamla folken sände meddelanden till varandra genom att sätta luften i rörelse. De kände luftens rörelse genom alla vingars beröring, de fann ett redskap, ett trästycke snurrades i olika hastighet i luften och ett mäktigt ljud strömmade åter berättande. Livet berättar då luften sätts i rörelse.
Hela denna bild med sanden kan även åskådliggöras med bumerangens luftvandring, bilden med luren eller hornet eller didgeridoon.
Nu tager vi all sand bort och ser Solen lösa upp sig, virvla runt, upplevelsen blir kvävande, så är även upplevelsen om sanden skulle kvarstå, ty den kryper in överallt, det gör även Solen.
Blicka så in i Solen och du ser då svarta fläckar,
Solfläckar ser du.
Dessa fläckar är de oseendes ögons gärning, de instängda hjärthänderna, den instängda kuvade hjärtmeningen.
Solen är en solstorm, en tromb, en storm, den sveper om allt och lyfter allt i sin väg, minns att den lyfter i kärlek.
Allt virvlar runt, andningen är kvävande, hettan är outhärdlig, ändå uthärdlig ty denna hetta är av annat slag än det vilket i mänskligt tal kallas hetta,
Detta är den Stora Solen vilken verkar, allt virvlar runt till synes i kaos, den vilken verkligen ser och lever sig in i orkanen eller tromben, vet att det är ring på ring på ring eller i varandra,, det är ett gyllenen horn vilket andas, andas tills allt faller på plats.
Se orden,
Solstorm,
Solfläckar,
Solvirvlar
Se då den frigörande dansen element, se dessa solvirvlar, dessa solkjolar, de virvlar in i det vita ljuset, ljusandningen.
Hjärtat öppnas i vitt ljus,
Andas purpur in i den nya dagen.
Ännu en bild av födandet, jag vill, höljas om, jag vill, kanal i vitt purpur ljus.
Solvirvlar, solringar, i dessa virvlar drivs vatten, droppar runt, dessa droppar stelnar.
Dessa droppar stelnar och är först svarta tårar.
Svarta matta tårar, utmattade själsljus.
De virvlar runt och de slipas rena av vivlarna.
Då du möter ordet slipas är det lätt att uppleva att detta är att hyvla av något, att med våld lyfta av något eller uppenbara livets värden.
Detta slipande kan också upplevas i orden av en slipad diamant, då i negativ betydelse.
Människan har blivit sovande van med att lägga in negativa betydelser i ord vilka är skönhet.
Att bli slipad till en Diamant, eller att var en slipad Diamant, innebär att vara i sin mitt, inte något utomstående, kan åsamka denna sten skada, den är i regnbågsljusets guld.
Vi kan orda länge runt denna sten, vi släpper detta.
Vi har tidigare sagt att sand vilken hettas upp blir glas, här är det ett mycket speciellt glas.
Det är kristallsångernas höga toner vilka klingar.
Tårarnas band är en kostbar skatt,
En gåva,
Ovärderlig är den.
Solstomen är att likna vid ökenstormarna,
Sanden lyfts av vindarna, den virvlar runt, från en spets vidgas den, sanden sugs in i vindarna, dess minimalistiska stoffursprung sugs in i vindarna och vidgas, vidgas i en vid cirkel, det ögat, det yttre ögat icke ser är att den renade sanden vänder och sugs motsvarande in och marken flödar av sandens inre ljus.
Sandsten används för att isolera en vedspis eldningsrum,
Vedspisen är en användbar bild.
De höga skogarna susar,
de vandrar in i skogen, talar lyssnar berättar bugar sitt hjärta i behov av,, ber om tillstånd att omfamnas av Trädets liv.
Träden har i dagar och nätter druckit Solens ljus, i det inre andas glöden.
Trädet ger tillåtelse,
De bär det till boplatsen, sågar det med varsam hand i bitar,
bitarna andas, ljusets värme bäddas in, sjunker in.
Dagar och nätter vandrar, trädet väntar, de väntar.
Yxan klingar i luften, bitarna klyvs,
staplas, åter sjunker ljusets värme ytterligare in.
De tar korgen i handen, varsamt lägger de ved däri
Bär den in i stugan.
De lägger veden i spisens svartnade lucka, de ber eldens andar att vakna.
Ur veden stiger hjärtats glöd, flammar och skänker ljusets värme.
Genom rökhålet virvlar Trädets saga,
åter är Trädet ett med det, det en gång var.
Skogen susar, de lyssnar till stjärnornas sång
Droppar tindrar i himmelska salar,
Förtäljer det vilket är.
De
Bugar sitt hjärta inför omfamnar varandras händer in till liv.
Du har skrivit tack till människor, infoga dem här ty de belyser allt detta:
Solstrålar, väver blommorsolögon tindrar iblåskimrande hav
böljarväntar
vindarna lyfter vit siden
jord
molnen seglar
drömmerskimmerljus
solstrålar, väver blommorströs i markernas händerlyfter vita sidenkjolar in i
himlars händer
vita molnen seglar stillaskimmerljus
Satt och såg på träden, såg vedboden,
såg min bror hjälpa mig med att hugga träd,veden torkade,
jag klöv veden och staplade den, vilken balanseringskonst,
veden torkade, tog korgen och bar in,underbar värme spreds i stuga,.
Min bror bor inte här längre, det var något speciellt med veden.Tack för din värme, den blev en vackerbrasa i vedspisen... vedspisen får då bli mitt hjärta
Trösklar,är mycket vackertLivet är trösklar, tröskelövergångar,Drömportar,Tanken gör hinderDrömmen
är verklighetFantasin
är verklighet
den mänskliga tanken hindrar genom att öppna många dörrar samtidigt,hjärtat berättar vilken den rätta dörren är
Den har alltid varit öppnad för dig
Fortsätt din vandring över trösklar,vägen är mycket ljus och varm framför dig
…
Darrande stjärnas
rädslostorm
i
nattligt djup
väv silar stoff
svag bris
snöduns mjukhet
okbåge
berör
kinds morgonrodnad
duns mjukhet
kanals ljusflimmertrådar
stoff silas
skålad hand
bär
rosens blad till dig
…
Fader
Moder
giv mig värme
Broder Träd giv mig skugga
låt frukterna mogna i ljus
Syster Fågel lyft mig in i
vita molnets solskimmer
andas
…
Det var något speciellt med stråken
Strängen brast vinden bar klangerna vidare
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar