20 mars

Vi vill att du tittar på dessa ord, runt stenen och droppen, du har sökt de nattliga orden De är i dessa strofer.
Du ser marken och du ser den vara en fäll, du ser en gestalt resa sig ur jordlagren, denna gestalt har länge varit ensam bland människorna.
Det är en god gestalt. Denna gestalt liknar Johannes Döparen så är det.
Denna gestalt bär Vargens och Björnens Fällar/Hudar runt sig.
Båda är de varma gestalter, värnande höljande hjärtvingar.
Johannes har alltid varit dig nära, Johannes bär ordet i sitt hjärtas händer, Örnen är hans öga och hans röst.
Johannes sade; i begynnelsen var ordet; Hon ler och stiger fram, smeker din kind, värmen uppfyller ditt hjärta du strålar ljusets värme i gråtande ögons famn.
Den som ropar i öknen, lyfter sanden, sandkornen tindrar, faller ned är gyllenen stoff, stjärnors guld och silver. Oasen hjärtat vidgas, blommande skålar häller vatten i källans åder, oasens sjö talar i nattens ljus.

Stenen ligger helt stilla och vatten droppar ned i dess mitt, droppar, droppar.
Stenen urholkas sakta,
Detta är icke att likna vid syra.
Detta är vatten, källvatten.
Det finns många lager av tankar, det finns begrepp vilka klingar likvärdigt, intelligens, intellekt intill
Intill,
Låt oss se orden intelligens och skriva intilligens, där finns först: intill, det är enkelt att se, det är vackert att känna sig intill eller att känna sig intill sitt själv. Det kan visst vara kvävande och stundtals gör vissa relationer att det blir obehagligt att vara intill. Oftast är det då andesjälvet känner att den vilken du är intill söker leda dig bort.
Intill i ren närhet är vackert och det är balans, då klingar intill vackert.
I den personliga sfären blir detta i positiv bemärkelse att omfamnas av sitt själv eller se dem; uppleva dem vandra hand i hand.

Att vara I är att medvetet var, det går inte att vara i då tanken eller personligheten är utspridd. I är en strålande rörelse vilken är att likna vid staven eller solstrålar, de viker icke av, de är riktade och de är i.
Genom detta i upplyses den helade gestalten och kan därigenom möta alltet i ett.
Det är den fokuserade tanken genom samtalet mellan gudomen och personen.
Det är det ni säger vara pricken över i.

Nu blir det lite svårare; gens vad är det,
Det du först såg var en gen, vilket kan sägas vara ett slags recept, vad är detta för recept; det är det stora är det lilla, det lilla är det stora, mikrokosmos i makrokosmos. Det är delen i helheten, ni är skapade i oss. Det finns också ett ord vilket verkligen är Gens; det hänsyftar till att medvetet veta sin tillhörighet; det vill säga veta att jag härstammar från en gemensam förfader. Du var med ens tvungen att börja leta och se vad du fann; än en gång visar det sig att det stämmer. du fann även ord vilka är: patrilineär, patriarkal. Det är mycket lätt att överföra dessa ord till negativa maktbegrepp, båda dessa ord är icke negativa, de har inget med negativ, pengar eller rädslomakt. De har ingenting med förtryck att göra, även om de har givits dessa färger av den mänskliga uttänkta tanken. De hänsyftar till en tillhörighet, och de visar er ett ”fadersvälde” vad är detta välde. Det har vi talat upprepade gånger om, så låt oss se vingarna omsluta er och känn då att ni är i helheten. Vad är det som är så otäckt med att vara i helheten.
Där innehar alla makten, ty den är kärlek, omtanke, varlighet, medkännande, medlevande, ömhet, behöver vi skriva fler posivitetsord.

Så finn ordet genus, vilka har många bottnar, en av dem är betydelsen av släkte vilket är en grupp i familjen. Helheten är familjen och inom denna finns delarna, släkten; alla levande väsens tillhörighet i delarnas samspråk.
Det finns vilket du såg det grammatiska genuset, vilket delar upp substantiven; dött/levande, det är vackert: dött/levande, det visar balansen mellan hjärta och tanke. Du blev förälskad i det du läste om:
Ojibwa eller anishinaabemowin - Ojibwaindianerna.
Du fann en översättning av deras namn, ”att grilla tills [det] veckas/skrynklas”.
Då den vite mannen läser detta ser denne att grilla, här då att de lindade in sin tillfångatagne fiende i älgskinn och grillade denne.
Dotter,
Du ser med ens vad detta egentligen är:
Du ser Älgen skrida med Kronan, du ser denna konungslighet,
Du ser den tillfångatagne fienden, den är inget annat än inkräktaren på eller till det sanna jaget, det vilket inkräktar på sannheten.
Namnet innebär alltså det vilket var under deras initiering, vilket förde dem fram till den totala balansen och här kan du skriva det du fann, ty det är sannhet.
”Anishinaabeg, ungefär ”de riktiga människorna”, eller ”de främsta människorna”. Den bokstavliga översättningen är närmast: ”människor utan mening/syfte”, det vill säga i den positiva betydelsen människor med ett existensberättigande i sig, utan behov av yttre orsaker.”
Du fann här även ordet piktogram, vilket tilltalar dig.
Dessa folk skrev tecken på näver inom de medicinska riterna, piktogrammet kan liknas vid en ikon och naturligtvis tilltalar det dig dotter.
Det är till viss del att se gränserna suddas ut, det är att renskriva, det tredimensionella upphör och blir en tvådimensionaliet. Är icke det vackert, det är äktenskapet i alla dess färger. Det är inte att minimalisera och det är inte att göra något torftigt och fattigt, det är att vidga seendet och tillåta tystnaden att tala.
Detta är det älskade ordet; Tystkrona.
Se dessa ord: det vill säga i den positiva betydelsen människor med ett existensberättigande i sig, utan behov av yttre orsaker.”
Vad säger de dig:
Det finns en tänkande människan och den tänkande gudomen
Det finns en mänsklig intelligens och en gudomlig.
Men se först det ord vi gjorde Intill i gens, det säger detta vackra vilket dessa indianer fann: det är att vara i helheten och veta vad livets kärlek är, att alla levande väsen och det är alltets allt är bröder och systrar

Intelligensens ”högsta” punkt är då hjärtat och gärningen samverkar vandrar hand i hand, är då det yttre och det inre vandrar hand i hand. Är då tanken inte är en ballong utan snöre, är en bensinpump där slangen är fast förankrad i bilen, annars slingrar den sig likt en skadad orm, är då handen, människan håller i slangen då den sprutar vatten. Var och en vet vilket högt tryck en brandslang har då vattnet sätts på för att släcka en brand, var och en vet hur det ser ut då brandmannen tappar greppet.
Det är bilden av den icke förankrade tanken. Den slingrar sig och förstör väldigt mycket, rörelsen är dock paniken över att icke hållas, det är rörelsen i den vilken ropar; håll mig.
Intelligensen är skönhet är vacker då den är det den är; då den är en förmåga till levande förståelse, det är ett slags abstrakt sinne, det är egentligen bilden av att ropa förstelnad till själen och det visar mycket tydligt hur dessa båda samverkar, de balanserar varandra. Det är tanken tänker själen skapar genom vad- tanken tänker i andens ljus själen skapar genom andens visdom, det kan endast ske genom vishetens vilja i: Jag Är.

Då ser vi stenen,
Det finns en mening nedlagd i varje levande väsen, det har vi talat runt. Se nu bilden av att väsendet lägger armarna runt huvudet i kramp, jag vill inte. Jag vill vika av från min väg. Jag vill vika av från mitt själv, det blir alldeles för jobbigt. Jag vill bli eller vara någon.
Att lägga armarna runt huvudet är att lägga gärningen i huvudets sfär. Hjärtat finns icke längre med.
Vi kan inte lyfta er i håret har vi sagt, men vi kan låta källans, ursprungets liv droppa in och minna er om det liv ni i samspråk med oss har vävt. Den höga meningens liv. Du vet Dotter vad Vi avser då vi säger den höga meningens liv, det är icke ett nedvärderande i någon riktning.

Under marken, under huden finns bäckar, ådror, hennes blod är källans vatten, det stiger upp och faller ned, stiger upp och faller ned.
Dropparna droppar år ut och år in.
Det väsen vilket lever i denna gest, förvägrandet av sitt eget vara, mår icke bra ty det känner hjärtats missmod och känner den egentliga sannheten strömma under huden, Detta väsen lever i ständig kamp för att skydda sig själv gentemot sitt själv.
Det är inte hållbart i all oändlighet.

Stenen öppnas Fäller ut sina kronblad Stenens hjärta är händer Hjärthänder.
Även om stenen öppnar kronbladen och hjärtats strömmar börjar att strömma måste ännu ett steg till och det är bejakelsen; jag vill.
Länge har nämligen väsendet levt i en helt annan viljesfär än denna. Detta jag vill är den sunda viljans, den skolade viljans vara.
Ännu har tanken insett att detta inte håller längre, men tanken kan icke sammanföra samtliga led, kan inte inrätta alla led i rätt riktning. Du tycker att det är lite märkligt uttryckt; se det så här: ännu är det en tankeinsikt, tanken har tagit in ett guldkorn, men därifrån till vidare erfordras det hjälp, och det kan ske genom stenens öppnande av kronbladen. Detta är ännu en slags omedveten gest. Det måste till ett medvetande, ett högre medvetande.
Med Vet Ande.
Det lever i de ”resterande” orden. Det finns inte något som helst behov av att dissekera dessa.
Stenen är huvudets skål,
Den gudomliga viljan fortfar att droppa
Droppa
Livets vatten är detta
Detta sker intill det att skalet brister.
Då vet stenen att ljustråden alltid är.
Vi kan icke lyfta er i håret åter in i den djupa meningen.
Då något är meningen sker något.
Den vilken slutit in den gudomliga tanken inom den egna tanken kan liknas vid en sten. En sten under skolning av ljustrådens verkan.
Den gudomliga viljan fortfar att droppa
Droppa
Livets vatten är detta
Detta sker intill det att skalet brister.
Tanken öppnas
Fäller ut sina vingar
Flyger in i Solens hjärthänder
Är vitt ljus.

Vi vill här tillägga att denna glömska icke är att glömma bort i bemärkelsen av att bortse ifrån eller gömma undan. Allt skall icke glömmas, det skall ses i vitt förklarat ljus.

Johannes sade; i begynnelsen var ordet; Hon ler och stiger fram, smeker din kind, värmen uppfyller ditt hjärta du strålar ljusets värme i gråtande ögons famn.
Den som ropar i öknen, lyfter sanden, sandkornen tindrar, faller ned är gyllenen stoff, stjärnors guld och silver. Oasen hjärtat vidgas, blommande skålar häller vatten i källans åder, oasens sjö talar i nattens ljus.

Jordehjärtat sjunger
svar

Hon ler

stiger fram

ömhetsfingar

rör vid
kind

rodnad uppfyller
hjärta

strålar

ljusets värme

i gråtande ögas famn

ropet klingar i

öknen

lyfter sanden


sandkorn
tindrar
faller ned är

gyllenen stoff
stjärnors guld och silver

Oasen hjärtat vidgas

blommande skålar
häller vatten i källans åder

oasens sjö talar i nattens ljus