1 mars 2009

Smältvattnen porlar
Du har aldrig varit där
Vägarna frigörs
Däcken susar fria i den rätta friktionens avvägning
– så löd orden runt de bilder eller snarare i den upplevelse du var. Du trädde ut ur kroppen och tyckte dig vara på vägarna.
Låt oss först se de vita snötäckta markerna. Solen smeker dem i dagens famn, bortse icke från att stjärnorna och Moder Måne smeker detta täcke i nattens famn. Bortse icke från att Moder Jord smeker detta täcke alltid med strömmande värme inifrån.
I dagens famn är det skönjbart att täcket blir tunnare och tunnare, samtidigt stärks ytan, gnisterljusen blir starkare, ni kalla detta för dagsmeja och det är ett vackert ord för detta rika skeende.
Naturligtvis är det lätt att se meja vara att meja ned, meja ned något i vansinnesfärd. Det är dock icke detta, infoga gärna betydelsen du fann – den är vacker och beskrivande, dessutom tilltalade den dig: Meja bär kraft i sina händer, då meja sammanbinds med dagen blir det dagsmeja och den innebörden är att inneha kraft/makt över kylan. Det vill säga väsendet bär förmågan att hela kylan.
Bortse icke ifrån betydelsen av att dagen har makt över kylan. Vad avser Vi då Vi säger detta, detta är den förenklade bilden av att vara vaken under dagen och sova under natten.
Dagen i denna beskrivning innehar det fyllda vakna medvetandet, betydelsen är att vara i sitt själv. Då väsendet är vaket är det i sitt själv och bär förmågan att smälta isen, bär förmågan att hela kylan.
Kylan släpper sitt grepp runt hjärtat, tårarnas regnbågsljus flödar.
Över axlarna faller regnbågsmanteln öppnar skuldrornas ok, nedför, utmed ryggraden, mellan runt kotorna porlar vattensångerna.
Den förstelnade tanken, mineraltanken vilken har lagt is i huvudskålen smälter, minns så bilden Vi gav; huvudet är en värld i världen, en bild av jordklotet.
Sakta smälter isen, huvudskålen öppnar händerna och vad sker, det faller vatten ned, från huvudet faller vattenfallet i kaskader skapade av nyfunnet ljus.
Du har aldrig varit där, du blir förvirrad under skrivandet ty du ser dels regnbågsmanteln falla ned över axlarna, samtidigt ser du den hölja kroppen likt en pelare, kroppen, livet är inneslutet i denna pelare, i denna bild är det en uppåtgående rörelse trots att Vi skriver den varandes falla ned över, så ser du huvudet öppnas, du känner smärttanken vilken legat där länge, det öppnas en krater, ett svart hål och ur detta stiger källan, det kan liknas vid bilden av en gejser, en varmkälla, en varm springkälla.
Vattnet, värmen stiger upp faller ned utmed ryggen, in i livets händer.
Detta är befriad tanke.
Detta skeende innehar en ”fruktansvärd” kraft.
Vi skriver detta inom citationstecken av anledningen att detta ord i sig, inte i sitt väsen, innehar negativa aspekter: låter Vi ordet vara fruktansvärt, så är det att fruktan tar över det positiva skeendet. Delar vi upp ordet visar det sitt väsen: fruktans värd. Detta skeende är värt fruktan. Det är värt att möta fruktan eller rädslan ty detta möte leder till befrielse.
Skriver vi fruktans värld, då visas ordets negativa innebörd. Det är att leva i fruktan för livet och då innebär detta kraftflöde förödande skeenden. Konsekvenserna är förödande då väsendet icke finner modet att möta sin fruktan.
Dotter, du undrar varför Vi säger att du aldrig varit där, visst har du varit där, efterförloppet är den paradisiska platsen du såg, egentligen är det att bli denna varma springkälla.
Det Vi avser är att du utan ”rädsla” för mänskligt svek, skall leva i den kärlek du är.
Dessa ord kan lyftas ut ur den personliga sfären och in i helheten, det visar då att denna befrielse sker för att harmoni skall inträda.
Du vet mycket väl att denna springkälla är kärleken, och det förklarar för dig bilden av de båda strömmarnas verkan.
Verkan av dessa är att vägarna frigörs, de planas ut i den bemärkelsen att smärtan helas, vågtopparnas skum blir blommor, vita anemoner.
Det är en vacker bild, vita kronblad stiger ur det svarta.
Vänder händerna till solen
Kjolarnas skira våder fylls med purpurlinjer
Blå skimrande regn fyller deras längtan
Vattnar deras rötter.
Du skrev ett brev till en kvinna, det brevet belyser detta:
”Låt mig berätta helt kort om det planlösa om det ytliga,människan flyr sitt hjärta för att finna sig själv,det som sker är att hon vandrar bort från sitt hjärta - sin sannhet.Höll på att skriva livet blir planlöst, planas ut.
Så såg jag skönheten i detta då det planas ut av hjärtat.·då det planas ut av det ytliga blir det asfalt, men du vackra Kvinnosjäl, maskrosorna lyfter asfalten.Det ytliga är många gånger svårt att genomskåda, orden, handen, gärningen talar olika språk,Under många mänskliga år kände jag smärta av att känna mig utanför,hade svårt att tolka människorna,ändå såg jag alltid deras hjärtan, det inre,Kände mig mer och mer ensam,allt detta lever fortfarande,jag har dock insett att; då väsendet svarar till hjärtat blir det ett utanförskap vilket är ett innanförskap.Livet blir inte lättare, det blir vackrare,Förtvivla icke,livet är, alltet är icke kortvarigt se årstiderna, de berättar något.Alltet berättar att det finns inget slut - allt är början till,Dina händer är fyllda med kärlek genom ljus och värme,Var vill du göra av dem,”
Då du mottog orden blev du även förundrad över att däcken susar fria i den rätta friktionens avvägning. Nu ser du innebörden, du ser däcken susa i den rätt avvägda friktionen vilken är en balansakt, ett evigt avvägande. Detta avvägande är inte tyngande ty då isen har smält befinner sig väsendet i sitt hjärtas händer och känner hela tiden balansens mittpunkt.

Nu var det enklare för oss att välja bilden av asfalten, däcken och friktionen, det är dock så att egentligen befann du dig i helt andra sfärer.
Det var icke däck utan vingar du kände och hörde.
Vi kommer att återkomma till detta.

”Nyckeln är en symbolbild, det finns många symbolbilder i detta.”
Så länge huvudet var stängt av smärtpräglingar, var nyckeln innesluten i hjärtats händer.
Denna upplevelse kan liknas vid att ha navelsträngen lindad runt halsen. Bilden är att befinna sig i livet och samtidigt kvävas av livets näring. Det är bilden av att det yttre har för starkt inträde, det ja, mejar ned dagblidan och skapar enorma svallvågor med efterföljande översvämningar.
Det blir en slags drunkning men är mer att likna vid att strypas av livet, det yttre livets präglingskrav.
Det finns bara en väg och det är att vända händerna inåt och lyfta fram hjärtat, se sigillet smeka fram låset och andas däri. Hjärtats händer låser då inifrån upp porten, portådern och omfamnar de yttre händernas fattigupplevelse.
Navelsträngen lindas med mjuka svepande rörelser upp, lägger sig stilla till ro vid rötterna. Den väntar alltid på tillsägelse av väsendet att resa sig. Väsendet är icke ormens offer utan ormens positiva tämjare genom balanserad andning.
Nyckeln, är en stark symbolbild och den innehar många symbolbilder.

”issmälta är ett vackert ord, det visar frigörelsens processer, kom det till mig nu,vet inte varför,små vackra stift av ljus, tändstiftet anslår en gnista tänder motorns liv,rörelsen blir ett med livet”
Så var orden du skrev och visst vet du nu varför, dessa ord belyser allt det Vi i dessa strofer berört och lyft fram.