4 mars 2009

Det är icke människosteg

det är mjuka tassar

vargs tassar
vita vargen är vid din sida

lindar sig runt dig i nattens kyla
nära, alltid nära

mannen vandrar vid din sida i silverljusdalen
smygande skuggor närmar sig
*
se dem strida
den grå vargen, den svarta vargen, den vita

en grå skugga vankelmod
har glömt hjärtats
gärning

en svart silhuett egenmod
har glömt ordens
bakomliv

den tredje är den varg vilken alltid är hos dig
strider i din kärleks namn

låter en av dem segra
ger sin vita mantels
skrud
till

du lyfts under striden in i Månmoderns famn
har icke tillåtits att se deras strid
du känner den
inom

du ser deras ögon glimma eldarnas ljus
känner träden susa höga visor
ser örnen sväva vakande över
stenarna nynnar

djupa
dova
hjärtslag

hennes jordhud känner deras inre
hon bidar
stilla

allt blir tyst

hennes händer öppnas
källan springer fram
ur jorddjupen
ren

den vita mantelns skrud strömmar böljar ned
över hans blottade ljus, skimrar vit
han lyfter armarna
ylar frihet
in i

Månmoderns blida ögon

ser silverljusets pärlbrud bäras ned

deras händer
binds samman av stjärnstrålars ljus
mannen vandrar vid din sida i silverljusdalen
…
Hans steg höres nära – helt nära.
Det är icke människosteg du hör, det är mjuka tassar, de är din älskade vargs tassar.
Den vita vargen är vid din sida, han lindar sig runt dig i nattens kyla.
Han är dig nära, alltid nära.
Se mannen i honom, mannen vandrar vid din sida i silverljusdalen.
Smygande skuggor närmar sig.
Han är åter vargen, se dem strida, den grå vargen, den svarta vargen och den vita.
Minns att du är vargmodern.
Dessa är fäder.
Den ena är blott en grå skugga av att ställa krav till de högsta annars verkar han icke, vägran av hjärtats oförbehållslösa kärlek.
Den andra är stelnad i svart silhuett, han har glömt ordens bakomliv, hjärtats oförbehållslösa pendelgärning.
Den tredje är den varg vilken alltid är hos dig.
Han strider i din kärleks namn.
Han låter en av dem segra.
Du lyfts under striden in i Månmoderns famn.
Du har icke tillåtits att se deras strid, du känner den.

...
Dotter
Isarna smälta, livets vatten porlar sånger, smeker stenarna, dina steg är sviktande gång i dina vandringar med markernas liv.
Hennes hud är mjuk elasisk och medföljande, hon är mantelvärme.
Vi visade dig en pelare, den var uppdelad i olika plan, du såg tunna streck eller linjer. Denna pelare var glas, kristall, vatten, luft – var liv, livseter.
Den skimrade i skira regnbågsfärger, vilket icke är märkvärdigt, dessa lever i allt.
Du såg händer och hörde: Hon sträcker ut sina händer och giver er kärlek.
Kärleken växer stiger i olika plan.
Du hör också strömmande sångljus, strömmar av liv är det, du ser två strömmar stiga sida vid sida uppåt och så vänder de, det bildas ett hjärta upptill, eller detta är bilden av Irisen, det är svårt att ge dig orden till vad det är du ser, ty det är det eviga kretsloppet av Kärlekens lov.
Du såg händer och hörde: Hon sträcker ut sina händer och giver er kärlek.
Kärleken växer stiger i olika plan.

Det är av många anledningar alltid lättare att se liv stiga upp, träd, pelare med mera, ja så även edra mänskliga gestalter. Det är lättare att se det vilket står i förhållande till det liggande.
Mer lätthanterligt och mer lättförståeligt.
Det är svårt att begreppsmässigt begripbart se att livet, ”kavlas” ut, blir en plan yta vilken i egentlig mening icke är yta.
Det är icke svårt att blicka in i eller bort mot horisonten och se denna linje, det blir genast svårare då Vi säger att den omfamnar är en cirkel.
Kan ni då se den lilla raka nålen ni ser, varför säger Vi nål, nålen är ett rakt streck, cirkeln består av miljoner små streck om man vill sönderdela.
Det är inte svårt att se markens plana yta, lättare är det att se bergen träden och ja, allt det stående, upprätta eller böjda, det är lättare att se det vilket urskiljer sig, stiger fram.
Det är icke svårt för er att se havets så kallade plana yta, vattenlinjen, då Vi säger att vågens rörelse är rund, en cirkel blir det åter svårare att greppa.
Den plana ytan är egentligen mer vilsam för ögat, den går att vila i.
Manteln skyler hennes nakna hud
ljustäcket har sjunkit
in
isarna smälter
hon är naken
jord
hud
i
väntan
väntan till grönskande svar
modern har födslovärkar
hela hennes inre
vibrerar
av med för genom till liv
hennes gestalt är blottad vidgad moderskärlek
steg är smärtberöring
huden är sårbar
ömmande
ömhets kärlek
vänd inåt mot,
till barnet.
huden är överkänslig
i denna stund för beröring
hon är
helt
fullt
inriktat på
till födande
lägg handen mot hennes panna
låt stegen vara smekande änglavingar
hon är öppnad
hennes vingar är nu utanför henne
intill barnets födelse
era änglavingar speglar hennes, alltets rörelse.
era vingar höljer er
så höljer hennes änglavingar skeendet inom utom henne
se triangeln
se spetsen peka mot
till födelsens punkt
jordhjärtat sjunger moderskärlek.
lugnar barnet.
Denna natt visade Vi dig denna pelare, då varandes ”utplanad”, snarare öppnad,
en mantel skylandes hennes nakna hud. Snötäcket har sjunkit in, isarna smälter hon är naken jordhud, i väntan till grönskandesvar.
Hon är Modern vilken har födslovärkar, hela hennes inre vibrerar av, med, genom, för, till liv.
Hela hennes gestalt är blottad vidgad Moderskärlek.
Edra steg är smärtberöring, så är det för den vilken ligger i födslobädd, huden är sårbar den är ömmande, ömhets kärlek, vänd inåt mot, till barnet.
Den smärta vi här talar om är icke smärtans smärta, det är en överkänslighet i denna stund för beröring, väsendet är helt och fullt inriktat på till födandet.
Vi ber er låten edra steg vara smekande änglavingar.
Ty dessa vingar är nu utanför henne intill barnets födelse. Minns så att edra änglavingar speglar hennes, alltets rörelse. Edra vingar höljer er, så höljer hennes änglavingar skeendet inom utom Henne.
Fader Modern Är vid hennes bädd, Nu strömmar energierna starkt mellan de tre, de lyfter och bär livet i evig strömmande rörelse. Se triangeln och se spetsen peka mot till födelsens punkt.
Jordhjärtat sjunger Moderskärlek.
Lugnar barnet.
Dotter, du har återkommit till din upplevelse av att marken sviktar, gungar under dig. Den är en mjuk molnmantel att vandra i, du har upplevelsen av att stegen sjunker in, att hennes händer omfamnar fötterna.
Då och då ser du hur marken sjunker undan och du är innesluten i hennes ömhets famn, så lyfter du blicken och ser träden, bergen, buskarna och allt det synliggjorda.
En bil kommer körandes i rasande fart, vattnet stänker upp blandat med lera, du ser denna hisnande fart och känner hennes smärta, undrar; varför kör du så illagörande, varför har du så bråttom, ser du inte livet återvända.
I den stunden inser du åter att det är tack vare allt detta upprättstående som det blir skrämmande att uppleva att marken ”viker undan”. Då du var helt i upplevandet var det skönhet, underbar trygghets värme.
Du vänder blicken till marken och kan uttyda de spår du satte, planterade under de senaste dagarna ty tjälen är icke helt ur.
Du ser dem och ler igenkännande.
Du vandrar vidare med den bilden och ser spår, avtryck överallt.
Vid första anblicken ser de mörka ut, och visst är de det, de har omfamnat de livsminnen de varit i vandrat i. Dessa ligger inte utanför, men låt oss fortfölja den bild vi påbörjat. Denna mörkeryta är en kärlekhand, den är sluten runt minnena intill dess att själen utbrister hjälp mig. Då stiger de fram och visar, egentligen är detta det enda skeende inom vilket jämförelse är av mening. Ty genom att jämföra de nuvarande stegen med framåtblick, med de gjorda, uppenbaras den rätta vägen.
Vid första anblicken, inblicken ser spåren, avtrycken mörka ut, så vattnas de och blir vattenpölar.
Barnen visar något genom sina skutt, de hoppar inte för att göra illa minnena eller för att minnena gör ont, de hoppar och blir blöta, vattnet tränger in eller omvänt kroppen dricker vattnet.
Men vad är det mera som sker, vattnet dansar runt dem och det tindrar vattendroppar runt.
Det är vattenkaskadljus,
Minnena sjunger glädje i att icke tyngas.
Vattenpölarna är lockande eller hur dotter, de visar något annat också.
Spåren, avtrycken i livet kan vara mörka minnen, vilka förorsakar smärta, det går inte att bortse ifrån och det söker vi icke att göra. Minns att Vi känner er smärta och lever i er smärta. Vi söker visa vägar, bakomliv, meningens liv.
Smärtan kan ta över livet i så hög grad att livet blir en öken,
Ett stort avtryck eller spår.
Vattnet faller och oasen grönsaker.
Stenen lyfts av och källan sipprar.
De torkade jordarna vattnas och ur spåren grönskar nytt liv.
Då smärtan är stor och svår att bära, lev med den bilden.
Vargens ögon ses som ondskefullt glimmande av mången människosjäl.
Vargens ögon är kärlek.
Se hur den står i Månmoderns silverljus högt upp på klippan, den lyfter huvudet bakåt och ylar.
Dess ylande kant tyckas vemodigt.
Så är det dotter, detta vemodsylande är speglingen av ett annat vemodsljuds sång, Örnen kastar sig ut från klippan och svävar, söker lyssnar, sänder ut signaler, hörsammar den hörsamme och lyfter upp.
Vargens ögon är kärlek ur visdomens vishets källa.
Vargen vakar i kärlek över liv.
Strider för sin älskades kärlek,
Ger sitt Vargblod.
Du fann detta ord märkligt,
Det är det icke det hör mycket väl samman med vårens gryende liv.
Vargens blod vattnar markerna,
Det blodet är kärlek till helheten,
Flocken,
Vargen överger aldrig sina barn.
Detta är Vargblot.
…
jag är blott ty de vill så, jag skriver blott ty de vill så,jag är en vanlig människokvinna, vilken är en kanal till deras ord.En dag tystnar orden, då de vill så,en dag slutar penslarnas vandring då de vill så.Då är jag människa i människa.Då är ett annat liv kanal till deras visdom.Detta var icke mitt val,jag svarade ty de vill så.Jag sörjer ofta ty jag ser skönheten,
undrar varför de valt mig,jag innehar inte kraften att finna vägen ut för deras ord.Orden lever i skuggan, längtar ut.

En dag tystnar orden, då de vill så,en dag slutar penslarnas vandring då de vill så.
Ja – vad är jag då
…
Livets silhuettskiva
framtonade
svart

ogenomsiktlig

gyllensolen omfamnar huden
frammanar djup umbra

hon lyfter armarna
till hjärtats sång

väntar
fylls

rytmen böljar


himlen färgas röd
i gyllenskålens händer

rytmen lyfter
djupa umbraslöjor

skimrande
genomsiktliga
omvandlas de

hon dansar i gyllenskålen

alla röda färgers slöjor en gång svarta
höljer hennes gestalt

hon är i livet

pärlor

skimrar gröna i stammarnas händer
…

Han blickar med slutna ögon
ut genom ovalen

ser höga snötäckta klippor stråla vita

kristallskönhet
långt bort i oändligheten

framför dem står terraljusens klippor
doftar hennes hud

de skyms av svartklippor

han ser honom kämpa i vit skrud
det böjda svärdet blixtrar
insignia

långa smidiga rörelser

skarp är blicken
viljan strålar

silvervit

han blickar med slutna ögon
ut genom ovalen

ser meningen

fram stiger vita solen ur pärlemormolnen

kristallsångerna fyller andningen
terraljusens klippor omfamnar

svartklippornas minnen
himlarna färgas
koppar

han ser sitt själv

lägger pannan till markerna och kysser hennes hud