– Vad är att älska har du många gånger sagt i livet, du hör människor yttra älska, det är skuttande ord, du undrar ofta huruvida detta ord, dessa ords sammansatta mening är densamma vilken uttalas då människorna säger; jag talar sanning.
Är att älska ett begrepp, en grupp av något, en formatering av en själsyttring eller är att älska en andegärning.
Är det ett begrepp eller är det ett behov.
Är att älska en punkt – en fokusering eller är det vidvinklad syn.
Du vet vad älska är dotter, du älskar och har alltid älskat.
Älska är ljus är värme till kärlek, det är ett inre behov och därmed en allomfattande rörelse. Detta innebär inte att ni eller du skall skutta runt och ropa jag älskar dig överallt, likt ekon mellan bergen. Då har ni urvattnat ordet, det behöver andas. Vad avser vi att ni skall sluta yttra dessa ord, nej det är inte avsikten, det är ett gott mantra om det är tomt. Tomhet, tomt – fylld tomhet är en vackeröst, den talar sannhet och ur den handen stiger kärleken den viskar jag älskar dig och kan aldrig få nog av att yttra dessa ord i gärning. Det vi avser är att då ni älskar en person ett väsen är det fokuserat till denna/denne men då det är sannhet är verkan allomfattande.
Du känner att allt detta hörs märkligt, se då två skeenden av detta;
Älskarinna,
Älskare,
Är dessa ord endast fysiska handlingsbegrepp, kan så vara. Men se dem i vackerstrofer. De visar vad det är att älska.
Båda dessa ords innebörd är innebörden av att vara trädgårdsmästare, sann trädgårdsmästare.
Älskaren älskar inte endast sexuellt, inom detta ord – att vara älskare lever alla chatteringar av att älska, dess innebörd lever i äktenskapslöftena. För en stund satt du och lekte med do re mi fa so la ti do… det är inte dumt, ur grunden det djupa do stiger re, den första tonen och älskarens gärning leder genom hela slingan, gärningen blir sfärisk musik vilken befruktar alltet.
Älskarinna är kanske lättare att se, med ens ser du rinnande vatten och hela det kvinnliga väsendet. Stannar du så upp med stavelserna i rinna och upprepar dem så blir de en gladsång.
Vad är det kvinnan gör, hon skapar hemtrevnad, vad är det mannen gör, så vad blir den sammantagna bilden, helheten, Älskare och Älskarinna är Älskande.
Genom Andens Ljus lever de i kärlek.
Du söker att beskriva upplevelsen men finner denna vara olikartad för alla, det är den inte hur skall den kunna vara det, kärleken är universell, livet är universellt, att älska är universellt, det är ett varmt flöde,
Det är verkligen bilden av Modern och Barnet,
Det är att möta barnets blick och veta; jag är älskad. Det finns inga förbehåll eller bilder, barnet söker den vuxnes blick att fästa sin egen blick i, det är orden du älskar:
det högsta ögonblicket av kärlek, sanningens ögonblick. … det högsta ögonblicket, sanningens ögonblick. det högsta ögonblicket är då ögat brister och förenas med det seende ögat och det seende ögat tar emot dess blick.(av Gunnar Ekelöf) är då ögat
Älskare och älskarinna är att omringa, omfamna varandra i evig kärlek, genomströmmande på igenom för till alla plan, deras vingar är alltid om varandra i evig kärleks tillit.
Se barnet, vi sade, Vad är det kvinnan gör, hon skapar hemtrevnad, vad är det mannen gör, så vad blir den sammantagna bilden, helheten, Älskare och Älskarinna är Älskande.
Genom Andens Ljus lever de i kärlek.
Du söker att beskriva upplevelsen men finner denna vara olikartad för alla, det är den inte hur skall den kunna vara det, kärleken är universell, livet är universellt, att älska är universellt, det är ett varmt flöde,
Det är verkligen bilden av Modern och Barnet,
Det är att möta barnets blick och veta; jag är älskad. Det finns inga förbehåll eller bilder, barnet söker den vuxnes blick att fästa sin egen blick i,
Vad säger barnet; till dig överlämnar jag mig i tillit, tar du emot mitt förtroende,
Du skrev; är vi inte alla barn, så är det alltid och för evinnerligen.
Är vi inte alla barn
Barnen skuttar med lätta skuttsteg, lägg icke tyngder i deras skor.
De sträcker fram händerna genom ögonens ljus, de är hjärtsolar, Sola er i barnets kärlek, sola er och vet vad sann ren kärlek är. Gör det kärleken kravlös, inte alls,
”släpper” ni barnen fria, det vill säga, köper ni ett hus en lägenhet, bil, båt allt med en gång, sätter en kokbok i handen och säger; nu får du klara dig själv, jag lämnar en påse med blöjor.
Nej, det gör ni inte, barnet fäste blicken i er och sade: jag överlämnar mig i tillit tar du emot mitt förtroende.
Barnet sträcker fram sina händer, barnets fingrar känner och berör. Vidrör och berör, hur visas barnet skönhetens beröring, genom er dagliga gärning, genom era varsamma steg, genom era händers varliga varsamma beröring, är era fingrar klor eller är de ljuspunkter.
Fingrar ger avtryck liksom steg ger avtryck,
Minns alltid att barnet är världen och ni gör avtryck i barnen.
Barnets fingrar berör er, vidrör ert barn, barnet visar er fingeravtrycken.
Varje fingeravtryck är unikt, bär linjer cirklar vägar, vilka visar, målar ljusminnets väg.
Se varje fingeravtryck och läs dem, dessa är livets bok.
Se bladen, se löven, se ringarna, se stenen, se träet se allt liv dessa linjer är där överallt.
De är icke kaos, de var det en gång, men se så vackert; minns orden; i gryningen skall alla dina drömmar andas in. Fokuseras in i flaskan, kroppens dagliga vandring; våra ord var orden runt anden i flaskan: Detta är gryningsljuset, allt detta måste nu drickas, sugas in – Fokuseras.
Fokuseras in i kroppen, det är då inte alls underligt om det ibland blir blandat, ofokuserat. Det finns oändligt många bilder av detta; anden i flaskan. Du gnuggar korken, anden stiger ur, liknar en virvelvind vilken stiger upp ur den lilla flaskan och väller över himlen, du önskar och anden sugs åter in i flaskan genom det minimala hålet in i den i jämförelse med dennes väsen mikroskopiskt lilla flaskan.
Den lilla flaskan står på bordet vid din bädd, den ändrar form och är nu en vas med en ros däri. Du levde med en ström denna natt och den var en virvlande rörelse, en liggande utplanad virvelvindsström, du såg den och såg rosen stiga fram ur den.
De ord du minns är:
Rosendröm –
rosendrömmen är den röda drömmen, är kärlekens dröm, du har många gånger beskrivit rosen. Hur knoppen hålls av sirliga fingrar, hur kronbladen ligger sida vid sida, ring i ring runt solögonen, hur rosen doftar, skönhetens steg.
Rosen innehar ett starkt bildspråk, du gav en vacker bild, Rosen är runt korsets fyra vägar, dess strålar är tolv, Modern bär tolv stjärnor vilka är Röda Rosor. Han bar törnekronan, blodet droppade in i markens händer, varje droppe en rubin föll in i hennes händer, varje droppe, varje rubin är en knopp, den öppnas och doftar skönhet in i alltets famn.
Rosendrömmen är kärlekens väg.
Motstridighet.
Mot -strid – ighet, detta visar en strid och samtidigt visar det att ansiktet vänds bort från striden. Det är så att då de levande strömmarna sökes förhindras, stoppar de ett flöde, detta kan liknas vid Bäverns byggen, de är dock sunda och förtär icke livet, då människan är motstridig, det vill säga bygger vallar för sitt själv, för sin livsväg blir det implosion vilken leder till explosion utåt.
Var och en vet också att då vallarna byggts tillräckligt starka då ruttnar livets vatten och blir kärrmarker med moskiter och andra blodssugande varelser, de slukar rubinernas infattade rosor. Så vände ert ansikte bort från striden emot/bort från er livsväg, följ med strömmen och det kan endast ske då ni icke söker strida mot; då träder intigheten in, åter och åter; tomheten, i tystnaden talar de vackraste orden.
Mot strömmen -
Laxarna klättrar mot strömmen, de gör det ur vetskap om. Människan söker klättra mot strömmen, det är av godo då strömmen söker leda henne bort från livet.
Totallös –
Detta ord har du stirrat länge på, det är inget märkligt, då ni väljer att vara motstridiga och mot strömmen, då blir era liv totallösa. De blir slappa slaka trådar, de väntar på att spännas.
Kraftlöst-
Då övergår ni ifrån att vara kraftlösa till att bli kraftlösta, det vill säga ni har insett vikten av balans och i detta är kraften löst, problemet med att finna energi är löst.
Rosendrömmen,
Se rosens till synes döda grenar.
Snön ligger i mjuka drivor runt rosens rötter, ur snön sticker de kala grenarna, knackar du varsamt på dem är tonen, klangen ihålig. Det är inget liv inom, taggarna är där och skyddar det sovande livet, rosendrömmens verklighet.
Ljuset återvänder och nu synes en aning av grönt, livet stiger sakta in i stjälken, stammen.
Bladens pärlor sväller och rosen klipps då björken har musöron. Björken hör vackersånger och berättar för rosen att nu är vattnet rent att dricka. Rosens gröna läderartade blad vecklas ut, ja de är händer vilka sakta öppnas, de bär linjer, Rosendrömmens saga. De sirliga fingrarna slutes runt knoppen och den öppnas.
Rosen följer i hela denna berättelse strömmen den strider icke emot.
Vad sker om rosen får för sig att allt detta skall ske långt tidigare, den mäktar inte leva, livskraften sinar. Vad sker om trädgårdsmästaren icke lyssnar till, Rosens livskraft sinar.
Ser ni då lyssnandet icke finns förblir livsnerven ihålig spröd och skör, taggarna orkar inte strida mot eller ge skydd. Det måste större händer till och det är kärekens händer, helhetens verkande vilja och sakta återvänder livet.
I princip vet alla levande väsen detta, utom ett väsen och det är människan.
Barnen vet, ert inre vet.
Så bär dessa ord med er och se deras saga;
Det är att möta barnets blick och veta; jag är älskad. Det finns inga förbehåll eller bilder, barnet söker den vuxnes blick att fästa sin egen blick i,
Vad säger barnet; till dig överlämnar jag mig i tillit, tar du emot mitt förtroende,
Du skrev; är vi inte alla barn, så är det alltid och för evinnerligen.
Är vi inte alla barn
Rosendröm
Motstridighet
Mot strömmen
Totallös
Kraftlöst.
natten är tung,tung kan vara mångfasetterad, kan var tung tung, tung kan vara tungt vägande själ. i dagen "trippar" människan runt, behöver icke se sina steg, allt är tydligt,natten vandrar in, stegen blir kännande allt är inte lika trippande - det är vacker tyngdtomhetvithettungt vägandesannheten visar sitt självSannheten är kärlek,döden, döden - i den mänskliga världen ett sluti natten bryter döden ljuset, hoppet stiger framdet vita ljuset bryts av de tungt vägande själensorgen har länge vaggat smärtannu gives den fri,helad, ljuset bryter framdin vackra mantel skimrar i regnbågens harmoni.du andas tungt, andas lugnt och stillamed varje andetag hör; du är vackerse nattense stjärnan tindra till digden tindrar varsamt ger dig exakt så mycket ljus du mäktar ta emot
…
Vägen randas
vit
brun
vit
isblommande
flak
barnahand
kärlekshand
små steg skuttar
fann gropar lockande
lekhopps rosenkinder
hoppa över hoppa i
plaaaa
das
k
ängar
kluckande skratt
steg kluckande skratt
marken sviktar
under
benen är en bro
fötterna
vandrar på varje sida
av pölen
vingpennor målar
sollyckoögon
…
Tusensjöarna hälsade
isblommornas smältdans
stegen stannar vid en
av dem alla
inte en,
två; höll varandra hand i hand
i denna
i dessa bubblade vatten
bubbelglädje
bubbelbad
ögon
i varje två
vandrade
sökte fler bubbelsjöar
fanns inte
vände åter
Nu var två en.
Där stod stegen stilla rörelse, blicken drogs till detta ögas glädje, vattnet runt var brunt ändå klarnat, runtom sjön, var brun enkel sand, marken var sviktande följsam, en mjukfamn.
Ljuset var inte solfyllt, så där klart solfyllt, ändå solfyllt, himlarna var gråa, brungråa ändå stålgråblå, trädens grenar, buskarnas fingrar var kala, ändå grönskande.
Fåglarnas vingar syntes inte var ändå överallt det berättade klangernas svirrande hopp. Markerna blommade vita, ändå visandes brunsammets jordar, allt var tyst ändå sjungande porlande vatten, snödrivorna bildade takåsar, det droppade från deras händer, flaken släppte, seglade in i det stora havets famn, snöblommorna blev en blommande blomma.
Ögat log och var så en bubbla.
Jag stod där och såg att bubblan steg upp, inte en bubbla många bubblor i varandra,
Steg närmare och steg in i strömmen,
Bubblorna öppnade vägen,
Jag följde vägen,
Upptäckte att jag var i en blomsterstjälk,
En kanal,
Rann utför eller mera steg uppåt.
Underbar var platsen runt mig i mig.
Jag befinner mig i en äng, gräset susar stilla, jag andas in och känner tusen blommors dofter.
Stegen bär mig, fjärilsvingar är runt mig, de skrudar kroppen i skira vita slöjor, var gång slöjorna snuddar vid en blomma färgas dess vita ljus med doften av, känner blommornas glädje ser dem bli fler och fler, vi är knoppar överallt. Slöjorna skimrar regnbågsharmoni, jag känner att jag är i blommorna och fjärilarna berör luften runt, blomlivet är vackert, kronorna öppnas och nu är jag i trädens salar, susande svajande stigande rasselsånger öppnas, löven sjunger silver, bladens linjer berättar, vindarna bär mig in i trädens kronor, vi är knoppar överallt, jag känner att jag är i träden och insekterna berör luften runt, trädlivet är vackert. Länge är jag hos dem, en fågel sätter sig i trädens krona, vingarna omfamnar mitt liv, bär mig in i luftens andning, det är vackert att föras av luften av vindarna, oh så underbart att andas, jag svävar fri i lyckoljus, låter mig falla, inte falla dala följa strömmens riktning, jag seglar över havets skönhets händer, ser strandens månsilverljus andas ännu röda slöjor, upp ur havet stiger han, ruskar vattenpärlor ur håret, riktar blicken mot, lyfter armarna hälsar aftonens ljus, ser hans hjärtas händer,
Följer viljans ström står vid hans sida.
Han vänder ansiktet till sträcker fram händerna, stiger in i hans öppnade armfamn låter ljusets värme omsluta länge står vi omslutna han lyfter handen smeker ögonens bågar hjärtats vingar omsluter varandra
Vi sitter i natten vid stranden
talar tystordens vita
regnbågsharmoni
ser hennes gryningsnmantel visa vägen
Där stod stegen stilla rörelse, blicken drogs till detta ögas glädje, vattnet runt var brunt ändå klarnat, runtom sjön, var brun enkel sand, marken var sviktande följsam, en mjukfamn.
Ljuset var inte solfyllt, så där klart solfyllt, ändå solfyllt,
Nu är två en,
isblommornas smältdans
Tusensjöarna hälsar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar