De kännande stegen,
Den kärleksvijande själen vandrar med anden,
Andekvinnan håller själskvinnan i handen.
Den gamla kvinnan vandrar med barnet vid sin hand.
Händerna omfamnar varandra i djup och innerlig kärlek
Förståelsens kärlek
Den lille skuttar yrsteg bredvid henne, den gamla ler kärlek och håller handen med mildhet hårdare, bara av den enkla anledningen att den lille inte skall flyga bort, flyga iväg i glädjeyra. Det är så lätt att flyga för långt bort, det är så lätt att skimmertråden skyms av moln. Den lille känner hennes kärlek strömma mild och fylld med ömhet, vet att hon inte söker kvarhålla, de ler ömsesidighet till varandra, vindarna susar deras ord; vi vet.
Det är inte många ord de talar högt, orden strömmar inom mellan runt.
De lyfter blicken och solen fyller ögonens törst, ser fåglarnas vingar smeka luftens strömmar, själen är fåglarna, själshjärtat sjunger fåglars liv.
Stegen känner jordens mjuka vågor, känner smältvattnets ringar omsluta, själen känner vattensångerna stiga in.
Den lille skuttar högre, vattenkaskader tindrar danser, den gamla strå stilla hon dansar med.
Invid vägen, vid vägens kant öppnar sig ett dike, en liten buske står där med kala grenar, rötterna finner vägar ned in i och över dikets öppna händer, rötterna är ett valv, en bro.
En nos kikar fram, den vibrerar, samlar dofter.
Den gamla och den lille står helt stilla, väntar.
Den lilla skogsmusen kilar fram, ser dem och pilar kvickt åter in under rötternas hägn. Så syns den kika fram ur nästa dörr, dörrar bredvid varandra, dörrar speglar vägarna in och ut, ut och in. Nu pilar musen två steg längre och så kvickt åter. Detta upprepas en längre stund, hela tiden zick zackar den vägarna.
Den lille och den gamla står helt stilla i rörelse ler värme, den lilla musen ler sätter sig vid själens fötter och rafsar, rifsar rafsar i det tunna snötäcket, finner ett frö och mumsar ivrigt alltmedan själen är närvarande.
I ögonvrån ser själen en bil, en blinkers, rör varsamt foten vid marken, säger; skynda dig in i ditt hus, där är du säker, bliv där.
Den lilla musen kilar kvickt in under rötternas hägn.
Jag tar ett skutt över diket, stegen bär mig in i ängens famn, än vilar snön gnistrande vit, skaren är ett musikskapande täcke. Stegen bär intill bäcken, ringar har bildats runt träden vilka badar i bäckens famn. Träden har skiftat färg, anar, känner livet stiga i dem.
Fåglarna är runt mig och sjunger dansande med grenarna.
Den lilla musen kommer inför mig, känner hur stor jag är, längdmässigt.
Lever med människans alla rädslor och ser musen kila fram och åter.
Den räds inte trots att jag är skyhög inför den, den pilar fram och åter utan tvekan.
Den lilla musen känner sitt hem, känner sin boplats sin hemhörighet.
Den lilla musen pilar fram och åter går inte vilse.
Värmen flödar till mig, vad är det vi räds egentligen – den lilla musen ler kärlek.
De kännande stegen,
Den kärleksviljande själen vandrar med anden,
Jag vandrar hem.
- Bilden av isarna är inte konstig eller osannolik.
En gång var allt hav, livshav, hennes kropp steg upp därur, i sina händer bar hon livets pärla, visdomens pärla,
Skapade av hennes hjärtas händer,
Denna visdom är kärlek,
Hennes kropp är det människan benämner kontinenter, världar, skogar, marker, allt fast och ändå inte fast.
Se hennes skönhet;
Ryggradens strömmande linje, höftkammarna, brösten, lemmarna, skuldrorna, axlarnas rundning.
Hela hennes gestalt är en gyllene kalk.
Hon bjuder er kärlekens visdom.
I begynnelsen var Sophia, världsordet talade genom Andens ljus, änglarna öppnade ögonens ljus,
Varde liv.
Dotter,
Du ser ögonen, du ser ögonlocken vara skira slöjor, slöjor mellan templets förgård och innergård. Du ser fransarnas rörelse måla vackra bilder av, genom allt de dricker.
Detta är skapande skönhet.
Se nu hur det ni kallar jorden stiger upp ur detta hav, allt är en kropp, sakta likt en djup inandning vidgas kroppens yta, vattnet blir sjöar, floder, hav vilka omfamnar kroppsdelarna.
Dotter du ser bilder av en paradisisk plats, du ser skimrande ljusgestalter, mänskliga, djur, blommor allt liv. Dessa festalter är svävande ljusslöjor, de böljar i eviga harmoniska rörelser in och ut i varandra. Livens strömmar andas i outsäglig skönhet, rörelsen är ultrarapidisk och det du känner är den eviga kärleken. Det är harmonisk frid evighetens böljande harmoniska kärlek. De färger du ser är vit, ljust blå, det skira violljuset och skir purpur.
Allt är omgivet av silver och guld i skira rörelser.
Smältvattnet porlar sjungande runt stenarnas drömmande liv. Ur havet stiger kropparna, vandrar kropparna in i, till liv. Detta skulle aldrig möjliggöras förutan ljus och värme, mycket enkelt sagt; luft och eld.
Se nu vattnet stiga upp, vandra in i molnens händer, falla ned i regndroppars glitterljus.
Nordanvinden omfamnar den exalterande tancetanken, vilken är, inom citationstecken exkarnerad i vårens och sommarens sånger.
Nordanvinden höljer, vaggar exkarnattanken tillsammans med västanvinden.
Snö faller, faller lager på lager, vallarna stiger högre och högre.
Lindar sig runt.
Det du nu ser är kristyr, du ser en stor strut och kristyren ringlar sig runt, det kan lika gärna vara grädde. Isen skapar skönhet, den är ljus och livsbärare.
Du har i dina sista skrifter återkommit till snöns längtan att omvandlas till smältvattnets danser, till viss del berör du därvidlag detta med att vara utmärkt, att det utmärkta måste upphöra.
Hur hör detta samman.
Isen och även snön är till det yttre hårt, kylan greppar om sägs det, nu vet du att snön är värme och så är även isen, de är bevarare av ljuslivet.
De visar ävenså smältandets skönhet, uppgåendets skönhet, uppstigandets skönhet.
Då ljuset frigörs från kroppsbundenheten blir det skärande, ögonen dras ihop sade vi, de kisar.
De kisar ty ljuset renar linsen och strömmar in i hjärtat, värmen stiger upp och fyller hjärtat, ljuset och värmen omfamnar varandra och kärleken flödar.
Du har i samband med detta nedskrivit rannsaka,
Något vi ofta återkommer till är att det gör ont att födas att vandra in i människovardandet.
Vad är att rannsaka,
Det är att vara i sitt själv i sitt hjärta och lyfta upp stenarna, kolen och inför varje möte fråga; är detta Jag.
Då det icke är fallet, varsamt lyfta ur stenen och lägga den där den hör hemma.
Först då är livet redo att möta kärlek och öppnas till kärlek.
Rannsaka kan liknas vid inlandsisens rörelse, rullstensåsarna.
Du ser hennes hud under isen, du ser isens rörelse och du ser stenarna rulla.
Så ser du stenarna nå kanten och regna ned över kanten ned mot dalens famn. Under fallet omvandlas stenarna till vita rosenblad.
Marken blir vit och åter ser du snön och isarna.
Du såg solen smeka isarna, på en del platser var isen tunn och du upptäckte att tunna vattenströmmar rann tyst under.
Du hörde dem inte, du känner sångerna inom dig. Dessa strömmar är kapillärer och vener, jag blodådror men här ljusådror. De är i hennes hud och de porlar sjungande ty de bär snöns längtans uppfyllelse inom sina sånger.
Dessa ljusådror finner vägar och isarna smälts underifrån av Hennes väckta värme.
Ljusådrorna blir bäckar, floder och de vandrar till havet.
Det är också så att Hennes hud, markerna dricker dessa ljusådrors safter, dricker sitt liv, de uppgår i helheten. Det är snöns längtan, att uppfylla Hennes hud med skimrande ljus.
Det är alltså snöns, liksom allt livs längtan att bli ett med helheten.
Bilden av havet, av markerna är inget annat än rannsakan i ljus och värme till kärlek.
Åter och åter ser du och finner omfamningens vikt och betydelse,
Kärlekens omfamning,
…
Gryningens purpurhänder
öppnade
fönstrens bågar
drömmar
svävar fria
vingar
omsluter dagens flödesljus
in i
aftonsången
fyllda drömljus
sover vaknaljus
innanför fönstrens bågar
…
Brev:
Vad är musik är det att lära sig noterna se dem vandra upp och nedför dragna linjer,
Vad är horisonten är den en dragen linje är den en utplanad linje.
Dragna linjer,
Gjorda linjer,
Tankar, huvudtanke, mineraltanke skelettanke,
Den gjorda tanken vilken får människan att följa de egna gjorda linjerna.
Tankeflykt,
Tanken är en fågel då den lever i andens ljus då är den vingarnas belivelserörelse.
Då är den lycklig ty då är den vad den skapades i andens ljus,
Den blir minnesbanken, människan står i nuet och blickar in i framtiden,
Framtiden visar henne vad bakombarnet var, dess steg och omvandlar den negativa historien till den positiva.
Ravi Shankar,
Ser honom, ser det vackra instrumentet helhetsbilden, ser raderna de gjorda raderna upplösas,
Tanken flyr icke den sätter sig intill lyssnande,
Ser själens dansrörelse,
Ser balansens skönhet,
Horisontens linje,
Det vackra ordet – bilden: Rosengården visar för mig… i min värld blir Rosengården den subtila bilden av alltet, horisonten.
Horisontlinjen omfamnar livet, den gyllenen cirkeln, den andas med livets bejakelse.
Ja – vi är tusentals och en stor helandeprocess lever och verkar.
Säkert märker du att det skrivna icke är fult eller helt fokuserat, det är mycket runt mig vilket tar kraft.
Rosengården – ser du Rosens blad – ser du horisontens skönhet,
Taggarna dras en efter en ut ur Hennes hjärta, därigenom även i våra hjärtan, dessa taggar är de hårda stegens osköna avtryck,
Det sker sakta ty annorledes skall marken färgas röd, det är icke meningen.
Det nya livet är kärlek om med allt.
Tack för din goda värme, snön gläder sig den har länge längtat till dansens rörelse, den rörelsen befrias nu. Sångerna ljuder i allt brusande,
Ljuset är vackert att skåda.
Jag ber skönhetens skapande bilder att framföra mitt hjärtas innerliga Tack till dig
Tack att Ljus och Värme Är Hos Dig
Själsöga
Brev:
vad är stillhet,stillhet är rörelsefrigjordstillnad stillhet är stannad rörelsevad är framtid... alla - många - säger att människan lever i nuet... det fritar henne från konsekvens och ansvar tror hon.De vise - de gamla vise blickade in i framtiden och såg dåtiden... det ledde till en positiv historia istället för en negativ... men vem vill lyssna till det... vad skall det då dreglas över... döden, vad är döden,alla steg är drömsteg,döden är inte slutet det finns inget slut allt är en början... det är vackert med den vita döden... i det vita är färgerna i harmonisk balans utan gjorda mineraltankar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar