– Den gömde är aldrig gömd, kan icke gömmas, dess andedräkt lever alltid verkar alltid genom andens ljusmanifesterande verkan, denna anddräkt håller själen varsamt i handen. Själen lever i den så kallade gömda tillvaron alltid i stilla rörelse. I små rörelser ty själen orkar icke det storvulna, var gång rörelsen överstiger dess energier är dess upplevelse av att befinna sig i tyfonens, orkanens virvelvindsmitt. Allt virvlar och allt känns ledande till avgrundsgapens klipphägn.
Klipphägn kan i detta sammanhang te sig vara ett märkligt ord.
Det är det icke ty det är ett hägn, då du tillåter dig att falla vänds klipphängen uppåt, de blir händer och de tar emot, fångar upp dig, inte för att fängsla dig.
Dessa händer är bilden av det snäckskal, den purpursnäcka din pärla en gång var i. Nu sluts de varsamt runt dig och havet, livshavet vaggar dig i helande verkan. Detta livshav är i klippans grottrum, du är i Hennes livmoder, Livets Moder är runt dig. Hon känner varje din rörelse, varje din andning, hon känner varje tråd i ditt livs sträng, hon berättar för andedräkten vilka trådar som skall lyftas fram, berättar hur många steg du orkar ta i livets vandring.
Då du låter dig falla tar Vi emot dig.
Det är den ständigt återkommande bilden av marken,
Du känner att den sviktar och söker bilder av känslan.
Då du låter dig falla tar Vi emot dig, du ser ett brandsegel, du ser ringen, kretsen av värnande händer.
Är det ett brandsegel, nej, det är en membranvägg en hinna,
Du faller och studsar mjukt upp och ned tills du stannar i vilande rörelse. Det är inte att obekvämt studsa, det är en tyngdlöshet, det är skönhet om än virvlande runtom.
I det inre finns en punkt, stormens öga, där är allt rohetens stillhet i levande livgivande rörelse i andedräktens ljusandning genom andens ljus.
Stormens öga kan liknas vid pupillen, den dras samman och blicken riktas,
Blicken fokuseras,
Detta tillstånd kan liknas vid sammandragningar.
Dotter när verkar sammandragningar,
Konvulsioner,
De verkar då livet skall födas fram.
Det är en motiverad smärta.
Gömd ser ut
Bakom rundstavarna
Svartgallren
Mattjärn
Men – gömd ser skimret
Håller en böjd sked i handen
Håller en rälsspik i handens
Slår
Hör egentlig
Ursprungsklangen
droppar faller
i håliga
stenväggar
väggar
vägga
vagga
stenstenar
de - sa sån är
du
mur bruks sprickor
gömd ser ut genom skådar
står där
hon som
de gömde inom pissruska
otymplighet
klumpa
klumpedunsa
duns
ligg still
var still
andas – inte
Tyst – Var Tyst
Hon står bakom stoppskyltsstenar
Ögonen lågar
Länge
var de smärta i sorgvingars vaggande
helande rytm
sång
andning
kvävd
gömd ser ut genom skådar
står där
hon som
de gömde
de gömde inom
de - gömmarna anade inte
de gömde henne
barnet
in stängt
människobarnet gråter bak reglade järnbeslags
dörrar
Gömd ser ut
Bakom rundstavarna
Svartgallren
Mattjärn
Men – gömd ser skimret
Håller en böjd sked i handen
Håller en rälsspik i handens
Slår
Hör egentlig
Ursprungsklangen
Svarar alltid
Sakta för hon handen till hjärtat
Den gyllenen nyckeln glimmar klang
Klinga klanger
Strömma hjärtblod
Gömd låser upp – andas in
Ser skimret
Andas ut
Fingrarna
Hör hjärtat; hav tålamod med dig själv
Känn tillit
Gömd reglar då hon själv vill
Hör hjärtats sång omfamna stegen
Håller en böjd sked i handen
Skeden rätar ut sig
Bjuder
Tar emot
Håller en rälsspik i handens
Slår
Hör egentlig
Ursprungsklangen
Slår, inte illagörande sig själv
spelar spel ande inte skådespels
Teater inte mask istället för
Klangstaven möter mjukt
djup lyfter fram
melodiska slingors rörelseljus
Är
Är
Är
gömd ser skimret
Klinga klanger
Strömma hjärtblod
Hör hjärtat; hav tålamod med dig själv
Känn tillit
Hör hjärtats sång omfamna stegen
Gömd ser
Ut
Är
intet
Inte
…
Drömmerskan sitter vid spinnrocken
i lång blå böljande skrud
turkoser runt halsen
lapis lazuli i gropen
runt hennes axlar flödar
kashmirsjalens silver
guld
värme
drömhjulet snurrar jämn
tystro
tråden vandrar mellan
hjärta
fingrar
lindas runt spolen
foten håller takten
jämn rytm
varsamt lyfter hon spolen
sätter sig vid
knyppeldynan knyter
trådar vita skönhets spetsvävsbård
tomrummen talar hon sätter sig vid
vävstolen ser
trådarnas väntans sömn i skedarnas ögon
spolen vilar i skytteln
hon håller den ömt i handen
släpper den
skytteln vandrar
flyter
seglar
fram och åter
trådar korsas hon väver
vit lärft till bäddens vita dröm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar