- Ställ dig frågan; varför ber jag om förlåt, vad är att förlåta.
Det är icke ödmjukt att be om förlåtelse i bemärkelsen av att fråntas sin rättighet till liv.
Du mumlade idag ” jag bad om förlåt, då visste jag att de skulle ge mig lugn, då fick jag lugn.”
De präglade dig att be om förlåt, trots att du sökte visa ditt inre. Du stod stel av fasa med knytnäven, bokstavligt under din haka: ”be om förlåt”. Trots din vetskap av att en oförätt begåtts mot dig.
De trodde att de kuvade dig, det kunde de aldrig.
Gång på gång ber du om förlåt för dig själv, det kan du mycket väl göra inför ditt själv, då du har frångått det samman”tagna” självet.
Se morgonmänniskan,
Se gryningens skira ljus, det är vibrerande mikropunkter, dessa är ”utspridda” ändå har de en tillhörighet.
Vart vill vi komma, se stjärnhimlen och känn drömmarna, själen, anden är där i natten, jaget är där, kroppen är i bädden. Du är i världsandens eter, i det du är, du är lycklig, har aldrig velat återvända till din kropp. Du vet att du skall återvända, du bär hela stjärnevärlden i famnen.
Detta är gryningsljuset, allt detta måste nu drickas, sugas in – Fokuseras.
Fokuseras in i kroppen, det är då inte alls underligt om det ibland blir blandat, ofokuserat. Det finns oändligt många bilder av detta; anden i flaskan. Du gnuggar korken, anden stiger ur, liknar en virvelvind vilken stiger upp ur den lilla flaskan och väller över himlen, du önskar och anden sugs åter in i flaskan genom det minimala hålet in i den i jämförelse med dennes väsen mikroskopiskt lilla flaskan.
Det är då inte alls underligt om det ibland blir blandat, ofokuserat. Be dock icke om förlåt för det du vet är sant, din verklighet, för att du vet att det kanske sårar.
Det känns bra för dig att be om förlåt, du skolar dig att säga förlåt utan skuld och det är av godo, det är en helt annan sfär, då har du allaredan förlåtit dig själv.
Du finner dessa våra ord märkliga och motsägelsefyllda, de är icke detta.
Vi säger icke att du säger förlåt för att få lugn och inte heller att du säger förlåt för förlåts skull. Det vi säger är att du inte anklagar dig själv för andras ogärningar emot dig, ditt själv.
Du blir lite förvirrad ibland på grund av allt de präglat dig med, du tror, tanken tror, säger att du undervärderar den andra som varandes andligt varande väsen, att du är högmodig,
Därför säger vi;
Lev med – varför ber du om förlåt.
Skuldbegreppet ligger nära synden, vi vill att du ser på begreppen dödssynderna, då inte i långa svepande drag, vi berör dem endast här:
De läggs fram, visas varandes negativa, ty de lyfts fram av makthänder vilka önskar göra själarna darrande i rädsla, de görs därigenom negativa,
Alltså, genom att de lyfts fram i negativt ljus gör de själen rädd för liv.
Högmod,
är en underbar gåva att leva med då det innebär exakt det vi talat om. Att svara till sitt själv, Gång på gång ber du om förlåt för dig själv, det kan du mycket väl göra inför ditt själv, då du har frångått det samman”tagna” självet.
Denna synd kläs ofta i violett, se då vårens gryning, det skimrande violljuset, det är starkt och ögonen bländas ofta(positivt). Det starka ljuset upplyser och ögat blir vitt, vitt seende. Det är att födas och med full insikt se sitt själv och värna om livet, allas liv. Påfågeln sägs vara högmodig, är den det eller är det så att den bär stor skönhet då den lever i sitt själv och icke genom lånta fjädrar.
Högmod, är i det positiva ljuset att värna om sitt själv, att i gudomlig sannhet strida för sitt själv och därmed helheten. Du såg också att hästen är symbolbild för denna dödssynd, se då skillnaden till den fria hästen, andehästen och hästen i betsel av andras händer, klart att den skenar, den kämpar för sitt själv, därmed helheten.
Girighet,
du har alltid sagt att den vuxne måste inge det lilla barnet aptit till liv. Barnet har behov av att beröras, att vara girigt. Barnet kan liknas vid fjärilslarven, den är girig i positivt ljus. Den smakar tar in allt, lindas in i puppan och flyger med ljuset. Grodan är symbolbild och vad sker då du kysser grodan, den blir en prins. Vad sker då du ser, älskar gnomerna, de befrias ur sin fångenskap. Vargen och räven talar sina egna språk, de är i positivt ljus gult. Den gula färgen brukar du säga är en buspojke, skuttar runt, är solstrålar, är det girighet eller att älska alltets skapande skönhet. Se alla dess blommor vilka är gula, de befrämjar reningsprocesserna.
Vällust,
åter ses Buddha under trädet, är det vällust eller är det att tysta det egna sinnet in i tystro och genom stillheten i rörelse finna/se vägen. Kon idisslar i ängens famn, vänder näringen fram och åter, tjuren har kraft, den vilken rinner över gränserna får möta dess rödglödgade vrede, tuppen gal och väcker gryningsljuset, getens mjölk är blå vitskimrande helande kraft. Blå, bär inom sig en längtan att hölja för att bevara ljuset i det inre.
Avund,
skriv det du ser, av Urd; ödet, dödens dis, det är väl en vacker bild, genom att följa ljusminnets väg vandrar du genom dödens dis och ser att inget är slut allt är början, så såg du av ond; det gör ont i det inre att icke tillåtas liv, det vet du. Avund i positivt ljus är en kraft vilken väcker hudens vilja till att vändas inåt, då vandrar själen in i stillhets rö, den gröna ängen doftar, hunden skäller, varnar och ropar i glädje.
Avund är svårt att skriva så enkelt, minns att det är en slags sjuka inte en dödssynd. Avund görs av smärta över fråntaget liv.
Frosseri,
frossa på livets rikedom, icke för egen vinning för att du älskar livet, känn balansens svar, se orange lysa, framtiden och se grisen, är den en frossare, nej inte alls den äter resterna från ditt bord, den gruffar runt i jorden, myllar om, den bökar och den rör om för att finna rötter, rötterna, den är mycket renlig.
Vrede i vissa fall hämnd, vi vill endast säga; det finns subjektiv vrede vilken oftast leder till hämnd, så finns det objektiv vrede, den är ren, vitglödgad, helgad vrede, han rev omkull stånden, marknadsstånden, kastade omkull borden vilka månglarna satt upp i templet. Se den röda färgen, den brinner från hjärtat och strömmar ut, se eldandarnas dans, se björnens ram, se dess vintersömn, den visar er att i vinterns skeende är sommarens äng i det inre, den vilken icke har tillåtelse att beträda templets inre vandra förbi ty björnens vrede är fruktansvärd, den är vit. Vargen värnar om flocken, visar universums kärleks lag.
Lättja – likgiltighet,
se att alla levande väsen är lika, ingen är mera värd än andra alla delar är i helheten, likgiltighet i det positiva ljuset är att se ingen och ingenting är att inse att allt är helhet.
Det är att veta att drömmen är skapande liv, det är att veta att alltets behov är allas behov, är att se skillnaden på subjektivitetsbegär och objektivitetsbehov. Ljusblå är denna mantel, blå vitskimrande åsnan bar henne, den skriar i högan sky då den göres illa, den är uthållig, tilliten är uthållig, kärleken är uthållig.
Åsnan bar dem till Samarkand.
Länge önskade hon sig en dotter, hon talade med Solen och med Moder Måne.
Hon tillägnades en dotter, Snövit, med rosens röda läppar, med vit hy och svart hår.
Vit är hennes hy, jungfruligt vit är Liljan. Håret är svart, ebenholts, är ett hårt träslag ävenså sprött, du läste om detta träslag och fann något du tyckte mycket om: Diospyrus – gudarnas frukt – ebenum, så fann du ytterligare något: Diospyrus lotus, ditt hjärta strålade, ty du såg detta träd med de vackra blanka löven, du såg barken, djupt indigo, beströdd med likt fyrkanter skimrande i silver, du mumlade, kristalljus och det är inte helt fel, nåväl det är bark, ändå är detta din upplevelse, du såg också blommorna och frukterna,
Det är ett vackert träd och visst är det skönhet att detta träslag används i tillverkningen av musikinstrument, hårt och sprött samtidigt i en kropp.
I det svarta finns alla möjligheter, indigomantelns insida är vit, skimrar vit, i den vita färgen är alla färger i livets gärning i harmonisk balans blir färgerna vita tillsammans.
Hennes hy är vit, den vita sidenjorden är vit, snö är vit hennes ögon är stjärnors ljus, hon bär ett band i sitt hår, hennes rörelse är gudarnas rörelse.
De vill icke hennes liv, hon skyddas av dvärgarna, Kloker, Blyger, Glader, Butter, Prosit, Trötter, Toker.
Alla dessa lever i berget, i klippan och de är själsstämningar, var och en visar de sju dödssynderna, vi behöver inte gå närmare in på detta, däremot är det av största vikt att se hur de lever och verkar. De har omvandlat dödssyndernas negativa ljus till positiv verkan i meningsfull gärning. De ser framtiden står i nuet och får då förklarat i ljus, de vet att livsgärningen vet handens, stegens flödessånger.
Kossan betar på den gröna ängen, idisslar runt, runt, idisslar hon för idisslandets skull utan att komma vidare.
Kossan är bilden av världsherraväldena, av himlarnas herravälden, kossan är bilden av alltets, allts ämnesomsättning,
Du skrev att kossan har sju magar, de är ”bara” fyra, det är egentligen oväsentligt, ty näringen bearbetas och den blir smält, den sanna näringen smälts och blir till näring, inte ”endast” för kossan för alltets väl.
Barnets fyraårsålder är mycket spännande, barnet har gjort en världsomsegling, blir fyra år och lämnar moderns kjolar ännu ett steg. Det har kanske lämnat trotsåldern, den första bakom sig och börjar se allt lite mera avskilt. Barnet tuggar allt det ätit fyra gånger om, tar glada skuttsteg och lär av livets gång, lekande lärande, lärande lekande.
Vad gör han under trädet,
Han idisslar jordens sång genom hennes hjärta.
Han kräks inte ut visdomarna ty han har smält dem väl och vet att de verkar i alltet.
Då ni bearbetar dessa dödssynder blir de näring till liv.
Inte genom att färga dem med era egensinniga färgbad eller normer,
Då deras egna färger talar då är ni på rätt väg.
Gör er icke bedömningar utifrån er själv gör dem utifrån ert själv.
Vandra alltid i sannhetens ljus,
Det är det inre ljusets väg i kärlek,
De färgerna är det vita ljuset,
Regnbågslotusen
Hennes hy är vit,
Håret är svart ebenholts
Hon bär band i håret.
Ögonen är stjärnors ljus,
De sju vet svaren.
…
Giv mig kraft
Lär mig att
se ljuset
i skenet av
det onda/ se igenom – bakom det onda.
Genom ljuset av
det goda
…
Strömmande steg
silver
guld
kristalljus
virvlar
faller
stiger
gnisterljuslågor
dansar runt
med
träden
fingrar
ler ljus
smeker grynings
ådror
hennes slöjor skimrar
kopparglöd
morgonens hav
badar djup violett
kristalljus
fyller händers gärning
…
pelarsal
Solens gyllene värme
Fåglars aftonsång
vandra
vitgräs
kristaller
Berg
Sten
Mossa
mjukbädd
röd glöd
vara stilla
Solen
i havet
Himlen
röd
skymningsstunden
Hon lyfter händerna kastar ut slöjorna runt
giver frid
…
Snövindar
vilar
stilla
runt
trädens rötter
vita mantlar sveper marken
ljusstaver
de
sitter under träden
helt
stilla
i
krets
istappar stiger upp
de
håller dem nära i famn
stjärnstrålar i deras händer
de
lägger stråken an
de
spelar
djupa rena toner
in i gryningens skimmersteg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar